Studera kapitalismen!

Alla de stora banbrytande nationalekonomerna under 1800-talet grubblade över kapitalismen.

Adam Smith, David Ricardo, Thomas Malthus och John Stuart Mill som gav upphov till liberalismens politiska ideologi och Pierre-Joseph Proudhon och Karl Marx som blev socialismens förgrundsgestalter.
Ett hade de alla gemensamt: De försökte komma underfund med vad kapitalismen innebar för samhället.
De utgick i sina studier från den existerande kapitalismen som de definierade, beskrev, analyserade och försökte skapa verktyg för att bemästra.

När det gäller Smith, som ofta brukar räknas till liberalisens fader, och Marx som påstås vara upphov till marxismen, blev de bägge slarvigt lästa och grundligt missförstådda.
Bägges tankar förgrovades av enfaldiga teoretiker, smiddes om av fanatiska politiska aktivister, utnyttjades som argument av illvilliga motståndare och höjdes till skyarna av dogmatiska anhängare.
De både älskades och hatades ihjäl.

I den processen försvann Smiths och Marx geniala iakttagelser och kokades ner till politisk fundamentalism.

Deras tankar absurdiserades av å ena sidan av sådana ”nyliberaler” som Ayn Rand, Friedman m,fl. och å andra sidan ”marxister” som Lenin, Stalin och andra.

Nationalekonomin flydde in i matematikens och prisbildningsmodellernas molekylära värld och började plottra med detaljer i marknadsekonomin. De lämnade studierna av kapitalismen till sociologer, politiker och filosofer som inte var intresserade av de historiska sammanhangen och dess ekonomiska drivkrafter.
Visserligen hade somliga nationalekonomer pekat på ekonomins samband med andra viktiga samhällsområden och hur allt påverkade vartannat ömsesidigt men studiet av kapitalismen lämnades därhän.
Många sociologer har bidragit till belysningen av kapitalismen utan att explicit ha studerat just kapitalismen.

Hos liberalerna blev ”kapitalism” synonymt med ”marknadsekonomi” som måste försvaras och hos socialisterna ett skällsord för orsaken till snart sagt allt jävelskap som måste krossas.
Under tiden har kapitalismen, som allt annat här i världen, förändrats och ändrat karaktär medan samhällsvetarna går vilse i akademisk närsynthet.
Det finns ingen anledning att återgå till Smith och Marx, men vad som idag krävs är förutsättningslösa studier och analyser av kapitalismen.
Det kommer att bli svårt att skaka av sig allt propagandistiskt, utopiskt, infantilt och ideologiskt påhäng och att avgränsa och definiera studieämnet från alla missuppfattningar.

Men det kan gå och det måste gå!

Till världskapitalismens försvar, Johan Norberg, Timbro 2004 är i själva verket ett försvar för marknadsekonomin.

”Rädda jordklotet, krossa kapitalismen” Lars O. Nilsson Flamman 8 oktober, 2014 Frågan är vad som ska krossas och vad kapitalismen ska ersättas med.

Trump visar handlingskraft

Enligt Wahington Post avgav Trump 76 vallöften under sin valkampanj. 
Som president sätter han full fart för att genomföra dem.

Här är några av de politiska uttalanden Trump gjorde under valkampanjen:

Bygg en mur längs den södra gränsen mot Mexiko. Låt Mexiko betala för muren.
USA ska dra sig ur frihandelsavtalet TPP
Tillåt tortyr som förhörsmetod mot terrorister
Skippa Common Core eftersom det är "en katastrof" och en "mycket dålig sak." Trump säger att han vill ge lokala skoldistrikt mer kontroll och kan även eliminera Pedagogiska institutionen.
Skippa Naturvårdsverket. Gå igenom miljöpolitiken på nytt.
Ersätt Obamacare med något "fantastiskt" som är "så mycket bättre, så mycket bättre, så mycket bättre."
Reparera landets åldrande infrastruktur - särskilt broar och flygplatser som ser ut som de hör hemma i tredje världen.
Förbjud utländska muslimer från att komma in i USA
Hindra syriska flyktingar från att komma in i landet och sparka ut alla som redan bor här. Stäng vissa moskéer.
Skapa en databas med syriska flyktingar och med muslimer. Åtala Hillary Clinton för hennes användning av en privat e-postserver medan hon tjänstgjorde som utrikesminister.
Gör medicinsk marijuana allmänt tillgängliga för patienter.
Sluta spendera pengar på utforskning av rymden tills USA kan fixa sina problem. Uppmuntra privata rymdprospekteringsbolag att expandera.
Välj domare i Högsta domstolen som är "riktigt bra jurister."
Stärk militärmakten så att det är "så stor och så stark" att "ingen kommer att bråka med oss."
Låt Ryssland ta itu med den islamiska staten i Syrien och/eller arbeta med Rysslands president Vladimir Putin för att utplåna gemensamma fiender.

Ett intressant uttalande: ”Var oförutsägbar. Ingen kommer att röra oss, eftersom jag är så oförutsägbar."

Hittills har Trump, medelst dekret, hunnit starta en hel del processer som kan leda till förverkligande. Trumps väljare torde vara nöjda och vissa partier skulle bli glada om en del av Trumps önskelista skulle kunna förverkligas i vårt land.

I Sverige brukar vi annars gnälla över att politikerna glömmer sina vallöften då de kommer i regeringsställning. Vanligen beror det på att de inte kan få majoritet i riksdagen för sina förslag, eller på att de yttre omständigheterna förändrat förutsättningarna för genomförandet.

SvD

Trump är inte problemet, bara symtomet på en demokrati i kris

Valet av Trump som president i USA, Brexit inom EU, populistpartiernas framgångar i Europa, Erduan, Putin, politikerföraktet, nationalism, protektionism, främlingsfientlighet.

Är allt detta inte tecken på att demokratin är i kris?

Vad orsakar i så fall krisen?
Min hypotes är att politiken, och demokratin, allt sämre förmår att lösa människors ekonomiska, sociala och kulturella problem. De nationella politikerna har i dagens globaliserade värld allt svårare att påverka utvecklingen inom de nationella gränserna.
Det skapar misstro mot politikerna och politiken och därmed mot demokratin.

Vilka är problemen?
Jag tror att den ökande arbetslösheten, instabiliteten i näringslivet, de uppenbara klyftorna mellan rika och fattiga och mellan mäktiga och vanmäktiga, krångligare vardag skapar otrygghet i tillvaron för många människor. Det alltmer komplicerade samhället gör allting är svårare att förstå.
Samband, orsaker, konsekvenser är svårare att överblicka.

Välfärden - sjukvård, omsorg, skolan, polisen, militären, värnande om miljö och människor - blir allt dyrare medan statens inkomster minskar. Samtidigt som allt fler behöver samhället stöd är det allt färre som bidrar.

Den ekonomiska krisen är global medan politiken är nationell.
De internationella politiska och ekonomiska organen är otillräckliga. FN kan inte garantera fred eller hindra flyktingströmmarna, EU kan inte skapa välfärd för medborgarna, WTO och Världsbanken kan inte stoppa de ständiga ekonomiska kriserna eller fördela produktionens överskott i produktiva investeringar eller garantera ekonomisk utveckling som gynnar medborgarna.
Inga nationella regeringar rår över den kapitalistiska världsordningen.

Kapitalismens kris
Den kapitalistiska världsordningen är, om inte i kris, så åtminstone i en förändringsprocess som skakar världens ekonomi i grunden. Det kan liknas vid hur kontinentalplattornas friktion mot varandra skapar jordbävningar och tsunamin på jordytan.

Finansmarknaderna - den globala handeln med värdepapper, finansiella instrument, råvaror, handelsvaror och fastigheter – det vill säga världens globala finansiella infrastruktur där olika aktörer köper och säljer finansiella tillgångar, handlar allt mindre med reella värden och tillgångar som kan investeras i reell produktion. Långsiktiga placeringar har i stället förvandlats till finansiella derivat och kortsiktig ”profitjakt” som skapar berg av skulder som skjuts framåt som en svartepetter. Handeln på finansmarknaden har förlorat kontakten med den reella ekonomin, investeringar i produktionen uteblir. Bubblorna spricker och ingen marknadsaktör vill stå med svartepetter då bankerna saknar pengar. Skattebetalarna, d.v.s. medborgarna, tvingas betala.
Politikerna står maktlösa och tvingas städa upp efter finansfesten.
Medborgarna drabbas också genom att till exempel deras pensions- och försäkringspengar är en del av finansmarknaden.

Företagen och näringslivet som i stället för att investera i långsiktiga produktioner tvingas jaga snabba vinster och höga aktieutdelningar flyttar sin produktion till länder där produktionskostnaderna blir lägre. Efter sig lämnar de arbetslösa löntagare och bortfallna skatteinkomster.

Politikens kris
För tre decennier sedan fanns hos många medborgare ännu drömmen om socialismen som alternativ till den rådande världsordningen. Problemet är att kapitalismen är verklig och socialismen en utopi.
Då drömmen krossades mot verkligheten uppstod politisk förvirring.
I dag är partier bara socialistiska till namnet en del har lyckats överleva som i praktiken socialliberala.
I sitt famlande efter lösningar på kapitalismens problem lyckades nyliberalerna klä sig i vetenskapliga kläder och etablera sin ekonomiska politik som den enda sanningen. Låtgåpolitiken skulle lösa problemen. Ge kapitalismen och marknadsekonomin fria tyglar! Avregleringar, privatiseringar blev lösningen. Tyvärr skapade den politiken på de flesta håll mer anarki och ökande sociala klyftor.
I kölvattnet kom konservatism, nationalism, protektionism med enkla förklaringar och lösningar åter till heders. Populistpartier splittrade det politiska landskapet vilket på många håll gjorde det omöjligt att skapa stabila politiska majoriteter.

Demokratins kris
Demokrati leder med nödvändighet till kompromisser mellan olika intressen och ideologier, på politiska blockeringar på grund av bristande majoriteter och på politisk splittring och på det nödvändiga röstfisket inför valen.
I medierna brukar detta återges som kraftlöst käbbel, svek och löftesbrott.
Allt fler ropar på politisk handlingskraft och karismatiska ledare.

Vi måste erkänna att demokratin har inbyggda problem. Men samtidigt inse att alla andra alternativ är sämre eller omöjliga.

När vi diskuterar demokratin och demokratins problem kan vi inte bara diskutera formerna för val, styrande och medborgarinflytande över politiken, även om en sådan diskussion också är viktigt.

Vi måste samtidigt fundera över demokratins ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningar:

Frihet. Ingen demokrati utan frihet för individer, organisationer, näringsliv och arbete.

Tillit mellan olika medborgargrupper. ”Samhällskontraktet” måste upprätthållas. Det civila samhället måste fungera.
Folkrörelserna är en del av en fungerande demokrati.

Ekonomisk, social och kulturell jämlikhet och jämställdhet måste råda.

Väljarnas bildningsnivå och medborgarnas politiska mognad måste möta problemen.

Fred, eller frihet från väpnat hot eller väpnade konflikter är en förutsättning för demokrati.

Öppenhet och transparens. Samhället måste ge medborgarna möjlighet till insyn i myndigheternas och skattefinansierad verksamhet.

Målet måste vara ekonomisk, social och kulturell frihet och demokrati för alla medborgare.

Göran Rosenberg i SR P1 God morgon världen 170117 

Lars O Ericsson i SvD 140109

Debatt i DI 160925, Lars Trägårdh, professor i historiaoch civilsamhälleskunskap, Ersta Sköndal Högskola Trump ett symptom pådemokratins kris  

Dagens motsägelsefulla värld

USA:s president vill stoppa frihandeln medan Kinas kommunistiska ledare försvarar frihandel, globalisering och den fria marknaden.

Min favoritkapitalist, finansmannen Georges Soros, har vid en middag på Världsekonomiskt Forum i Davos berättat vad han tycker om USA:s nyvalde president Donald Trump.
”En skojare, bedragare och bondfångare. Och en möjlig diktator.” sa han blandannat enligt SvD:s utsände Gunilla von Hall
Varför Soros är min favoritkapitalist?
Han har, med sina omfattande valutaspekulationer vilka lett till ekonomiska kriser, i praktiken visat på svagheter i dagens kapitalism samtidigt som han i tal och skrift verkat för det öppna samhället. Soros har kritiserat den kapitalism som gett honom enorma vinster samtidigt som han genom ekonomiskt stöd till demokratiska rörelser i Östeuropa medverkat till de stalinistiska byråkratiernas slutliga fall. Han har, trots sin funktion som världsledande kapitalist, behållit en socialliberal ideologi.
Mötet i Davos har för övrigt blottat motsägelserna i dagens politiska värld då Kinas president, ledaren för världens största kommunistparti, Xi Jingpin på Världsekonomiskt Forum, har försvarat frihandel och globalisering och den fria marknaden.
Kinas kommunister har lärt av historien och anammar marknadsekonomin i stället för att försöka ersätta den, och istället för att ”krossa kapitalismen” använt sig av den som ekonomisk hävstång.
Georges Soros och Xi Jingpin är pragmatiker som förstått tillvarons, historiens och kapitalismens motsägelser och sammansatthet medan Donald Trump sitter fast i en enfaldig syn på världen och i en ideologisk låsning.

SvD 
World Economic Forum 2017

Rikedom och fattigdom - makt och vanmakt

I veckan har hjälporganisationen Oxfam, i en artikel på DN Debatt, presenterat en utredning som visar att ”Världens åtta rikaste äger likamycket som den fattigaste hälften”.

Under de senaste 25 åren har den rikaste en procenten i världen haft större inkomstökningar än de fattigaste 50 procenten tillsammans. Allt mer pengar ackumuleras hos de rikaste samtidigt som 700 miljoner människor fortfarande lever i extrem fattigdom.
Klyftorna ökar mellan de rikaste och de fattigaste.

Även i Sverige har klyftan mellan de mest välbeställda och övriga ökat. Ny forskning visar att de rikaste tio procenten av svenskarna såg sin nettoförmögenhet växa mer än alla andras mellan 2007 och 2012. Nyligen genomförda granskning av näringslivstopparnas löner visar att också de har ökat mycket snabbare än övriga befolkningens de senaste decennierna.
Robert Höglund, hjälporganisationen Oxfam, anser att ökande klyftor riskerar att skapa instabilitet och slita isär samhällen.
Han presenterar organisationens manifest för hur världen ska bli bättre, bland annat föreslår han omfördelning av rikedom genom beskattning, globala regler för skattenivåer och internationella överenskommelser om insyn.

Per Gudmundsson på SvD:s ledarredaktion konstaterar i dag att det inte skulle bli mycket per person om man fördelade de åttas förmögenhet på de fattiga. En konfiskering av de rikastes förmögenheter skulle dessutom vara kontraproduktiv eftersom de rika redan nu donerar massor av pengar till välgörenhet.
Gudmundsson framhåller Bill Gates i sammanhanget och påpekar att ”Microsofts betydelse för världens utveckling sedan bolaget grundades 1975, knappast går att bedöma. Skulle vi vilja vara utan den tekniska revolution och de produktionsframsteg som användarvänliga hemdatorer medförde?”

Vad nu detta har med de 85 miljarder dollar som Gates förfogar över?

”Den som leker med tanken på att avskaffa de superrika, ifrågasätter också det ekonomiska system (Gudmundsson avser här kapitalismen) som på kort tid har lyft miljoner – nej, miljarder – ur svält och extrem fattigdom. Man ska vara försiktig med vad man önskar sig.”

Gudmundsson behöver inte vara rädd att kapitalismen hotas eller ens ifrågasätts.
Sedan bolsjevismen och stalinismen byråkratier försatt socialismen och kommunismen i konkurs har vänstern ledsnat på att fundera över kapitalismen.
Det finns helt enkelt inga trovärdiga alternativ till kapitalismen.
Ett faktum som komplicerar debatten är också att extrem rikedom samtidigt med djupaste fattigdom fanns redan före kapitalismen. Ta till exempel Bo Jonsson Grip (1335- 1386) som var den störste jordinnehavaren någonsin i Sverige, utom kungen. Hans godsmassa omfattade över 1/3 av Sverige samt hela Finland.
Och ekonomiska hierarkier med en liten elit och en djup omfattande fattigdom fanns redan under antiken.

Det ständiga problemet är att rikedom ger makt medan fattigdom skapar vanmakt.
Och makt och vanmakt lever alltid i symbios med varandra och är oftast ett symptom på att något är fel.
Kan det vara kapitalismen?

Oxfams pressmeddelande om de åtta rikaste

DN Ledare 2015: Erik Helmerson: Orättvis tolkning av rikedom i Oxfam-rapport

Är nettoförmögenhet rikedom? Ekonomistas, debatt 2015

LO Rapport Den ekonomiska ojämlikheten i Sverige, 2016