lördag 19 augusti 2017

”Vänstern” som aldrig representerade arbetarklassen


 Efter en stunds läsning förstår man att Arpi, med ”vänstern”, menar den s.k. ”studentvänstern” eller ”68-vänstern” - en relativt liten grupp i Sverige om man jämför med arbetarrörelsens bägge grenar.
Han beskriver något förvirrat denna vänsters dogmatism och förtvinande och avslutar sin skildring med:
”Så vem är vänstern egentligen till för i dag? I alla fall inte den arbetarklass den ibland fortfarande hävdar sig representera.”

Arpi hänvisar till en nyutkommen bok av f.d. vänsterstudenterna Svante Nordin och Lennart Berntsson ”Efter revolutionen - Vänstern i svensk kulturdebatt sedan 1968.” Natur & Kultur 2017.

Jag har ännu inte läst boken så jag kan inte kommentera den, men man kan visserligen göra som Arpi, begränsa ”vänstern” till de tongivande studenterna och akademikerna som skrev i Zenit, ockuperade Stockholms universitet och skällde arbetarrörelsen för klassförräderi. De flesta av denna ”vänster” kom från ganska välsituerade hem. Patrik Engellau och Björn Wahlroos, i dag styrelseordförande för Nordea och en av Nordens mäktigaste företagsledare, för att ta ett par exempel.

Själv knegade jag som byggnadsarbetare och hemmahörande i arbetarrörelsens fackliga gren och ansåg mig stå till vänster om socialdemokratin. Men blev hånad av studentvänstern för att vara högerlakej.

Så på frågan om vem ”vänstern” egentligen är till för i dag kan jag bara svara att om du menar den dogmatiska och begränsade ”vänstern” från 1960-70-talen så har den aldrig representerat arbetarklassen.
Däremot hatade den arbetarrörelsen, hade en elitistisk människosyn och visste vad som var rätt och sant utan att behöva fundera över det.
De uppfattningarna finns nog kvar hos somliga.

Det finns dock en kärna av förnuft i Arpis beskrivning. Dagens vänster är desorienterad och splittrad om man mäter efter de gamla vänster- och högerskalorna.

Men enligt min uppfattning står idag den politiska kampen å ena sidan mellan dogmatisk konservativ nyliberalism, den som Arpi bekänner sig till, och å andra sidan en socialliberalism som bland andra dagens arbetarrörelse står för.

Nyliberalismens ideologer hävdar att politiken måste anpassa den ekonomiska politiken till den kapitalistiska världsordningen.
Alternativet, socialliberalism, innebär att politiken anpassar den politiska ekonomin till människans behov.
Om man vill kan man formulera dessa skillnader i höger och vänster.




lördag 12 augusti 2017

Demokratins svagheter en grogrund för totalitära rörelser eller anarki

Många debattörer varnar för nynazismen. 
Men sådana varningar faller på hälleberget om man inte samtidigt ger akt på demokratins svagheter.
Det är nämligen demokratins svagheter som ger antidemokratiska krafter livsutrymme.

Demokratin och det öppna samhället är bättre än andra former av politiska system men därför inte självklar för alla medborgare.
Demokratin är inte bara former för val, maktdelning, mötesordningar, representation och maktutövning. Inte bara de grundlagsfästa friheterna.
Demokratin bygger också på livskraften i det civila samhällets nätverk, på medborgarnas deltagande i folkrörelser och i organisationsliv, i medborgarnas kunskaper om politikens och demokratins villkor, på tilliten mellan medborgargrupper och, kort sagt, i medborgarnas ekonomiska, sociala och kulturella förhållanden och relationer.

Försvaret för demokratin måste vila på medborgarnas ansvar, medvetenhet och samhällsengagemang.

Svagheterna i den politiska demokratin har på olika sätt manifesterats i historien.
Särskilt under tider då samhällsresurserna blivit knappa och ekonomin har hamnat utom politikernas makt har de antidemokratiska krafterna vunnit terräng.
Den tyska nazismen, den italienska fascismen och den bolsjevikiska revolutionen i Ryssland kunde hävda sina totalitära anspråk just på grund av demokratins tillkortakommanden i ekonomiska krissituationer.

I dag ser vi hur totalitära tendenser på nytt visar sig i många demokratier. Krav på politisk handlingskraft och på enkla ”opolitiska” lösningar vinner terräng i medborgarnas missnöje med demokratins impotens.

Här är tio exempel på svagheter i demokratin:
1. Demokratin innebär att de olika ekonomiska, sociala och kulturella intressen som står emot varandra i samhället tvingas till förhandlingar och kompromisser. Ingen sida får sin vilja helt igenom och ingen blir helt nöjd.

2. Politikernas möjligheter att genomföra vad de lovat väljarna, begränsas av motstånd från olika intressen vilket leder till att politikerna tvingas att helt ge upp en del frågor. Väljarna brukar uppfatta detta som svek.

3. Demokratins politiska metoder för att komma fram till beslut är besvärliga, långsamma och invecklade. Frågor måste utredas, beredas och gå ut på remiss innan beslut kan fattas.  Processen kan av medborgarna uppfattas som svek, dragande i långbänk och förhalande.

4. Yttrandefriheten kan leda till att antidemokratiska rörelser får utrymme men också till att okontrollerade lögner sprids och påverkar medborgarna.

5. De nationella politikernas möjligheter att genomföra vad de lovat kämpa för eller genomföra, begränsas av den globala ekonomin och av händelser i omvärlden som inte går att politiskt kontrollera. Medborgarna uppfattar bristen på åtgärder som politikernas ointresse och nonchalans.

6. Den parlamentariska situationen i en demokrati kan bli splittrad så att inget parti får majoritet, regeringen hamnar i minoritet i förhållande till riksdagen och/eller att olika regeringar avlöser varandra. De olika politiska intressena blockerar varandra. Politiken blir handlingsförlamad.

7. Demokratin syftar till att ge så många medborgare som möjligt största möjliga ekonomiska, sociala och kulturella frihet. Friheten kan leda till att en del resursstarka intressen vinner i konkurrens med andra vilket kan leda till konflikter.

8. I alla samhällen uppstår ekonomiska, sociala och kulturella makt- och privilegiehierarkier. Politikens uppgift i demokratin är att, inom ramen för friheten, se till att makten och privilegierna inte skapar olösliga konflikter i samhället eller att makten koncentreras till ett skikt i hierarkin. Demokratiska politiker har svårare att lösa detta problem än en auktoritär politisk makt kan styra genom order, lag och dekret.

9. I en modern demokrati ges individen stor frihet att styra och ordna sitt liv. Denna individualism kan komma i motsättning till politiskt nödvändiga kollektiva lösningar.

10. Politikens begränsningar i demokratin kan framkalla politikerförakt. Ett utbrett politikerförakt kan leda till förakt för politik som i sin tur leder till förakt för demokratin.
Risken är att medborgarna kräver en stark ledare.

Trots alla brister har demokratin visat sig vara den bästa styrelseformen.
Försvaret för demokratin måste, trots allt, inriktas på insikten om demokratins svagheter och de ledandes kraftfulla åtgärder för att eliminera svagheterna.
Men det är en svår balansgång om vi samtidigt vill behålla demokratin.
Alternativen är två.
För det första kan en medborgarmajoritet längta efter mer handlingskraft, större effektivitet och därför kan acceptera en tillfällig diktarur.
Å andra sidan att medborgarna helt ger upp politiken och litar på att allt löser sig ändå.
Bägge alternativen har sina förespråkare.

Tidigare inlägg på denna blogg i samma ämne

Andra


onsdag 9 augusti 2017

Vad kan bota den sjuka svenska vården?

Vårdkrisen är föremål för betraktelser på två av dagens ledarsidor.

Ludvigsson och Swedin ser olika symptom och ordinerar därför helt olika behandling.

Ludvigsson refererar ett antal fall: ”Dement man dog efter rullstolsfall.”, ”Åldring fick dö i dagrummet.”, ”Patient dog av sent upptäckt infektion.” och ”Hallands sjukhus missade ett provsvar som visade att en patient drabbats av hudcancer”.
Hon skyller misstagen på personalen t.ex. att ”personal måste ha lidit svårt av någon perceptionsstörning”. ”I samtliga fall har den ansvariga personalens tillkortakommanden orsakat dödsfallen.”
Ludvigssons ordinerar mer privat kapital i vården samt ”Att effektivisera vård- och omsorgsapparaten” som en del av lösningen.
 ”Dessutom måste verksamheten ständigt synas. Annars kommer nya anslag cementera dysfunktionella ordningar.”
Hon ordinerar också en ”selektiv välfärdsordning” vilket betyder att låta de svårast sjuka och de mest behövande äldre ta större del av de ekonomiska resurserna i anspråk. Och slår fast att ”Budgetverklighet och personalansvar är vad som avgör vårdens kvalitet.”

Swedin anser att det är skattesänkningarna, på 248 miljarder kronor sedan millennieskiftet, som är orsaken. Han menar också att samtidigt som vården har privatiserats har vi fått se hur skattepengar som kunde ha gått till omsorg om våra medmänniskor blivit privata vinster eller slussats till skatteparadis.
Han hänvisar till en genomgång som tidningen Sjukhusläkaren har gjort, där det kontsterats att vart fjärde Maria-anmält dödsfall i dag beror på personal- och vårdplatsbrist. På stress och överbelagda avdelningar.
”Ett dödsfall i månaden. Det är vad krisen i svensk sjukvård nu har lett till.
Samtidigt stänger antalet vårdplatser i en rasande takt, rapporterar Svenska Dagbladet. På 20 år har vårdplatserna minskat med 10 000 och bara mellan 2015 till 2016 kapades flest vårdplatser på ett helt decennium. I fjol fanns det bara drygt 23 200 vårdplatser.”

Utan tvekan är ordinationerna ideologiskt betingade och speglar den politiska låsningen i frågan.

Kan denna politiska låsning överbryggas och hur löser man den i dagens parlamentariska situation där inget politiskt parti kan genomdriva sin linje?

Medan vi väntar på lösningen dör patienter i onödan och sjukvårdspersonal far illa och går på knäna.












måndag 7 augusti 2017

Enögd ledarskribent kliver på en trumpmina

Maria Ludvigsson trampar på i sin nyliberala dogmatism. I dagens ledare i SvD skriver hon om att ”En Trump är en Trump oavsett land” 
Hon manar oss till självbesinning genom att be oss se den Donald Trump som vi alla bär inom oss.
Därvid jämför hon Trumps protektionism och USA-administrationens hårdare tag mot invandrare med svenska Migrationsverkets fyrkantiga behandling av några arbetskraftsinvandrare.

Och naturligtvis kan Ludvigsson inte låta bli att skylla på arbetarrörelsen, särskilt facket, som särskilt trumpna.

Ludvigsson ser Migrationsverkets regeltolkning som ett ”resultat av svensk protektionism och av idén att svenska jobb ska gå till svenskar.”

”Jag vet, facket rasar varje gång marknads-liberaler påtalar Byggnads ”Go home!”- attityd mot utländska byggjobbare i Vaxholm 2004–2005. Men det gör konflikten än viktigare att påminna om.” skriver hon.

Ludvigsson avslutar sin text med följande:
”Vår allmänna Trumpförskräckelse skulle med lite god vilja kunna leda till bättre självkännedom. Se oss själva i spegeln rent av. Så mycket som vi föraktar vad Trump står för, borde vi åtminstone kunna ”dissa” liknande drag hos oss själva.”

Jag håller med om att Migrationsverkets behandling av bland andra Tayyab Shabab är ett tragiskt exempel på petig byråkrati. Det bör finnas andra sätt att behandla arbetskraft på än den som verket tolkat lagen.

Men jag måste erkänna min fascination över Ludvigssons barocka och dogmatiska fundamentalism som tvingar henne att göra hisnande makabra jämförelser och märkliga påståenden.

Hon anser att ”det ligger i fackförbundens natur att skydda dem som redan har mot dem som står utanför.” Särskilt gentemot utländska löntagare.

Visst finns den attityden bland många medlemmar i facket och det är en av anledningarna till att de röstar på SD.

Men Ludvigsson borde veta att arbetarrörelsen alltid har hävdat löntagarnas internationella solidaritet. Och dessutom att Lavalkonflikten ytterst handlade om huruvida utländska löntagare ska arbeta enligt svenska avtal eller efter utländska regler. Att hävda det förstnämnda är inte protektionism lika litet som att hävda att svenska lagar och regler i övrigt gäller i Sverige.

Vad gäller ”Go home” var det en upphetsad ombudsman som, för över tio år sedan, i upphetsningen ropade det till det lettiska företaget. Det var aldrig Byggnadsarbetareförbundets hållning.

Vad protektionisten, storföretagaren, miljardären och USA.s valde president Donald Trump har med saken att göra förstår jag dock inte.

Själv är jag emot protektionism och för frihandel även när det gäller arbetskraft.


Om Migrationsverkets idiotiska behandling av arbetskraftsinvandrare.




måndag 31 juli 2017

Den kåta alliansen

Journalister bör iaktta konsekvensneutralitet och största möjliga objektivitet i vad de publicerar.
Ett undantag är de ”journalister” som är ledarskribenter för vilket precis tvärt om gäller. De ska ta politisk ställning och just tänka på att deras texter ska få konsekvenser.
Så egentligen är ledarredaktionerna inte journalister utan opinionsbildare. Och som sådana kan de inte avkrävas journalistiskt ansvar. Men många ledarkommentatorer gömmer sig bakom journalistens yrkesroll.

Själva sakfrågan är i sig inte så märklig även om den är olycklig.
Transportstyrelsens generaldirektör Maria Ågren och företaget IBM har försatt landet i fara genom att låta utländska, ej säkerhetstestade IT-tekniker, få hand om den svenska myndighetens register. Generaldirektören har därvid även handlat emot gällande lag.

När det gäller lagbrott brukar man döma utifrån om brottet varit uppsåtligt eller inte.
Ännu har inte detta utretts. Ingen ska heller dömas ohörd. Ingen är skyldig förrän domstol sagt sitt. Vi har ännu inte hört generaldirektören.

Regeringen Reinfeldt hade, med hjälp av den dåvarande oppositionen, outsourcat – lagt ansvar för – skötseln av flera IT-register för att minska skattebetalarnas kostnader. Detta hade Riksrevisionen tidigare föreslagit. Att minska kostnaderna tycks således vara generaldirektörens motiv för sitt handlande.
Hade hon uppsåt att försätta vårt land i fara?
Var det rätt att
outsourca registren?
Och vilken roll har företaget IBM i sammahanget?
Hade nödvändiga säkerhetsaspekter beaktats vid beslutet om
outsourcing?
Ingen vet.

Visserligen är oppositionens roll att kräva alla korten på bordet.
Men det är inte vad oppositionen i första hand gjort. I stället har alliansen som första viktiga åtgärd begärt att ”ansvariga ministrar” omedelbart ska avgår från regeringen.
Ministrarna har visserligen ett formellt ansvar för sina myndigheter bland andra
dåvarande infrastrukturminister Anna Johansson (S) och möjligen inrikesministern Anders Ygeman (S).
De har nu också avgått.
Men saken är långtifrån utredd.

Och alliansen vill att även försvarsministern avgår.
Det är tveksamt om ministrarna handlat orätt genom att inte informera om läget så snart de kände till förhållandena.
Ty med tanke på att saken handlar om hemligt material som SÄPO utrett, kan det kanske funnits skäl att inte gå ut till media och berätta om schabblet.
Ingen vet. Det är inte utrett.

Per Gudmundsson är däremot säker och hänvisar till riksdagsmajoriteten.
”Riksdagsmajoriteten pekade också ut försvarsminister Peter Hultqvist (S), som på samma sätt under tio månader känt till att hemliga och vitala uppgifter komprometterats av Transportstyrelsen men underlåtit att informera statsministern.”
”Ministrarnas förklaringar lät dessutom både vaga och undflyende – ljög de rentav?”
”Regeringen har ännu inte förklarat när den hade tänkt informera. Kanske skulle ingen få veta.”
”Regeringen är underställd riksdagen. Regeringsformen – grundlagen – ger riksdagen rätt att avsätta ministrar som inte har riksdagens förtroende”.
”Den sosse som frivilligt avstår från regeringsmakten har ännu inte fötts.”
Argumentationen och de vaga antydningarna är på den nivå som man finner på s.k. sociala media.

Många allianspolitiker är mest kåta på att avsätta regeringen.
Vilket i och för sig inte är så konstigt då riksdagsmajoriteten - alliansen + SD - ju är mot regeringen.
De saknar inte bara förtroende för några enstaka ministrar utan för hela regeringen och dess partier.
Men deras kåthet på att skada regeringen är starkare än omsorgen om att sanningen och ansvarets alla delar kommer fram.

Även det är allvarligt.






söndag 30 juli 2017

I stället för retorik. Politisk och demokratisk argumentation i fyra kategorier. (Förslag.)

Det följande är ett förslag till en rekommendation för den som vill föra en hyfsad och just politisk debatt.

Jag har här delat in den politiska argumentationen i fyra kategorier.
Argumentation enligt 1. Är att rekommendera i en demokrati.
2. Bör undvikas
3. o 4. Förkastliga eller bör vara förbjudna

Utgångspunkt. Innan du går in i en politisk debatt:
När du debatterar politik bör du ha klart för dig på vilken grund dina egna ståndpunkter och åsikter vilar. Du bör ha en sammanhängande åskådning som omfattar hela tillvaron, politiken och människan och du bör ha en uppfattning om den ekonomiska, sociala och kulturella historien och nutiden. (Se exempel på min blogg ”Sju fundamentala tankar om tillvaron”)
Varje påstående du gör bör grundas i din grundläggande åskådning, stödjas av fakta och helst kunna beläggas med exempel.

I debatten bör du kunna skilja på motståndarens åsikter och hens person. Alla politiska motståndare är medmänniskor och ingen är sämre än du. Se inte din motståndare som fiende.
Möt din motståndare med respekt och tolerans och lyssna till hens argument.
För att din motståndare har andra åsikter än du behöver hen inte ha fel. Ni kan bägge ha rätt men syfta mot olika mål och eller ha olika utgångspunkter.

Om debatten ska leda fram till ett beslut: Ta vara på sådant i motståndarens argument som du kan acceptera och erbjud en förhandling. Var beredd att kompromissa.

DEBATTEN
1. Sakfrågor. Äkta politisk argumentation.
Du söker bevisa att dina argument är bättre än motståndarens och att
a) motståndarens argument inte håller utifrån hens egna premisser.
b) motståndarens argument inte håller utifrån dina premisser.
c) konsekvenserna av motståndarens argument leder åt helvete
d) motståndarens ideologiska utgångspunkt är fel.
e) motståndaren talar för en viss grupps intressen där det finns ett allmänintresse
f) motståndaren är ologisk, motsäger sig själv, använder fel exempel, utgår från fel premisser
g) motståndaren ljuger, slirar på sanningen, använder obevisade hänvisningar, hittar på fakta
h) motståndaren har hävdat en rakt motsatt uppfattning i samma fråga tidigare
i) motståndaren använder felaktiga paralleller, jämförelser,

2. Nedvärdering av motståndarens uppfattning. Du använder nedvärderande bilder och texter.

Du hävdar att
a) motståndaren har fel ideologi (det vill säga en annan än du har)
b) motståndarens parti eller grupp driver särintressen
c) motståndarens parti har skumma avsikter
d) motståndaren har bytt politisk ståndpunkt
e) motståndaren saknar kontakt med folkmeningen, verkligheten
f) motståndaren har fattat fel

Tyvärr är denna typ av argumentation vanlig i sociala media.

3. Nedvärdering av motståndarens person, Vulgärargument. Förtal. Förlöjligande.
Du hävdar
a) att motståndaren är dum, obildad, sagt fel vid tidigare tillfälle,
b) utan bevis eller fakta att motståndaren tidigare har gjort sig skyldig till brott, skumma saker m.m.
c) utan bevis eller fakta att motståndaren är skum eller kriminell
d) Du gör dig rolig på motståndarens bekostnad, eller förlöjligar motståndaren, på grund av motståndarens utseende, personlighet, namn, härstamning, lyte, etnicitet, kön, situation,
c) du sprider lögnaktiga ”fakta”, bilder och historier som stärker din sak, nedvärderar din motståndare eller dennes argument.
Dessvärre är denna typ av argumentation allt vanligare i sociala media.
4. Hot och våld
a) Du hotar motståndaren med våld

Din synpunkt
Jag är tacksam för synpunkter på ovanstående rekommendation.
Vad kan eller bör slopas, vad saknas, vad bör ändras?
Är jag helt ute och cyklar eller har min text något värde?
Har du tips på lämplig läsning? Helst inte bara i ”retorik” utan även ”vett och etikett” i debatten.
Har du tips på bättre rekommendationer?



Se även min blogg "Debatten på väg att förgrovas"





lördag 29 juli 2017

Demokratins problem

Vi ser samma utveckling överallt i den demokratiska världen.
Även den svenska politiken handlar alltmer om så kallade ”affärer”, om intrigspel i vilka det gäller att misskreditera motståndarnas heder och uppsåt och för deras verkliga eller påstådda misstag, mutor eller kärleksaffärer, deras jäv eller deras förmodade dumhet eller inkompetens.

Politiken förvandlas allt mer till att handla om personer i stället för en diskussion om landets väl och ve och om hur de gemensamma resurserna ska fördelas, hur ekonomin ska stimuleras, hur ekonomi, sociala villkor och kultur ska komma medborgarna till del.

Partipolitiskt spel har blivit en sport där det gäller att djävlas med motståndarna mer än att arbeta för ekonomiska, sociala och kulturella mål.
Att få de politiska motståndarna att framstå som inkompetenta och dumma blir viktigare än det politiska sakinnehållet.

Detta intrigspel gynnar populistpartiernas framgångar i världen och är ett tecken på demokratins kris. Politikens och demokratins mening och värde döljs av intrigerandet och personfixringen.
Politikerföraktet blir lätt ett förakt för politiken och därmed för demokratin.

Men personfixeringen är i sig inte roten till demokratins problem, utan bara ett symptom på en djupare och allvarligare tendens.

Ett av demokratins grundläggande problem är att de nationella politikerna får allt svårare att manövrera i den globala ekonomin.
De ekonomiska resurserna i enskilda länder minskar i förhållande till behoven.
Demokratin och politiken är beroende av den ekonomiska utvecklingen i världen, av globaliseringen, som gjort den nationella politiken mindre verkningsfull och de nationella politikerna kraftlösa.
De globala marknadernas utveckling skapar problem för demokratin.

Marknaderna är globala inte minst finans- och kapitalmarknaderna.
Ekonomiska resurser och skulder, exempelvis våra pensionspengar, är internationella spekulationsobjekt som rusar världen runt utan nationell tillhörighet på jakt efter största möjliga tillfälliga profit.
Det reella kapitalet får allt mindre möjlighet att hävda sig på denna marknad vilket leder till mindre investeringar i produktiv verksamhet.
Valutaspekulationer från internationella finansföretag påverkar enskilda länders ekonomi. De nationella politikernas har mycket små möjligheter att manövrera.
Casinoekonomin framkallar också ekonomiska kriser.

Banker och finansinstitut får en allt viktigare roll i det internationella samhället.

De nationella politikerna är maktlösa medan de multinationella företagen agerar över hela världen och flyttar resurser dit där det lönar sig bäst. Företag flyttar till länder där arbetskraft och skatter är låga och pressar länderna till social dumpning.

De nationella politikerna får allt svårare att lösa problemen – arbetslöshet, ekonomisk instabilitet, miljöhot, folkomflyttningar, skapande av nya sociala grupper, ökande ekonomiska, sociala och kulturella klyftor.
Då politikerna inta klarar att lösa utmaningarna uppstår missnöjes- och populistpartier som anser sig ha lösningen på problemen.

Dessa partier gör det parlamentariska läget än svagare.
Situationen i Sverige är ett exempel på denna utveckling men tendensen finns överallt.

i Polen och Ungern är de konservativa regeringspolitikerna desperata när de, trots att de befinner sig i majoritet, märker sin maktlöshet. I desperation försöker de genom lagförändringar skaffa sig ett bättre handlingsutrymme.
I flera medelhavsländer har de internationella ekonomiska kriserna orsakat allvarliga sociala och politiska kriser.

Globaliseringen har gjort att politikerna måste bygga på internationell samverkan som t.ex. EU.
Men många medborgare och väljare uppfattar EU som en ytterligare onödig pålaga och politisk byråkrati.  Brexit är ett första exempel på vad detta kan leda till.


Tidigare inlägg på denna blogg i samma ämne:

Lars Trägårdh, DI Debatt: ”Trump ett symptom på demokratins kris”
Theresa Benér SvD 2002 ”Frankrikeupplever en demokratins kris” 


tisdag 18 juli 2017

Dogmatiker tvingas förenkla verkligheten

SvD:s vikarierande ledarskribent, Lydia Wålsten, är kommunikationschef på Timbro och ingår i dess ledningsgrupp.
I dagens ledare i SvD skriver hon om ”Den förföriska jämlikheten”.
”Den svenska borgerligheten håller på att förföras av näcken och glömma en viktig ideologisk princip: ekonomisk jämlikhet är inte politikens primära projekt. Det finns flera anledningar till förförelseakten.”

Wålsten
anser att borgerligheten alltför lätt accepterat den socialliberala synen på politiken och inte står upp för de nyliberala åsikterna.
Som exempel tar Wålsten hur borgerligheten alltför slappt, eller rent av positivt, tagit emot en ny rapport från biståndsorganisationen Oxfam och Development Finance International.

Rapporten jämför vad 152 länders regeringar gör för att minska klyftan mellan fattiga och rika. Jämförelsen görs utifrån 18 parametrar så som utbildning, skatter och arbetsrätt,
hur progressivt skattesystemet är, hur mycket skattepengar som läggs på utbildning och andra sociala utgifter, hur väl man tillgodoser arbetstagares rättigheter.
Slutstasen i rapporten är att
Sverige är bäst i världen på att motverka ekonomisk ojämlikhet.

Det är helt åt helsike enligt Wålsten eftersom rapportens parametrar är fel. De stämmer nämligen inte med det nyliberala sättet att mäta utveckling.

Men som alla dogmatiker läser Wålsten rapporten utifrån en förenklad bild av verkligheten.
Alla dogmatiker, både till höger och vänster, måste ta till förenklingar för att få verkligheten att stämma med den förutfattade meningen.

Wålsten manar resten av borgerligheten om att minnas hur:

”Kapitalism, frihandel och fri rörlighet minskade den globala fattigdomen i en oanad takt. Det blev alldeles för frestande för högern att slå vänstern i deras egen gren genom att säga att man är bättre på jämlikhet i praktiken. Integrationsdiskussionen lockade anden ur flaskan. Nu dök jämlikheten upp både som argument för öppna gränser, men också som ett argument för minskad invandring.”

Men verkligheten för politik och ekonomi är mer komplicerad och sammansatt än hon och andra nyliberaler förutsätter.

För det första finns det flera olika sätt att mäta ekonomisk utveckling på.
Vad, hur och när man mäter är ett ideologiskt val. Några rent objektiva vetenskapliga mått finns inte.
För det andra är sambandet mellan demokrati, marknadsekonomi och ekonomiska framsteg inte så okomplicerat som det hittills har uppfattats.
När det gäller till exempel minskningen av den globala fattigdomen så stod kommunistdiktaturen Kina för tre fjärdedelar av världens fattigdomsminskning mellan åren 1990 och 2005. Totalt har 800 miljoner kineser lyfts ur fattigdom under de senaste decennierna.
Kina har också det senaste decenniet börjat framstå som världsledande på miljöområdet när det gäller åtgärder, särskilt sedan USA har hoppat av Parisavtalet.

Visst har den ekonomiska utvecklingen i Kina skett med hjälp av marknadsekonomi.

Men det som komplicerar bilden är att det är en partidiktatur som med hjälp av kapitalism och politisk diktatur står för välståndsutvecklingen.

Kanske måste man ompröva de traditionella nyliberala mätmetoderna?



måndag 17 juli 2017

SvD:s ledarredaktion byter sida i klasskampen?

Dogmatiska nyliberala SvD:s ledarredaktion ställer plötsligt upp för de anställda mot en stor arbetsgivare! 
Man anar till och med en kämparglöd på reaktionen.

Har nyliberalerna månne klivit över gränsen i klasskampen och ställt sig på löntagarnas sida?
Dagens ledare av Anna Charlotta Johansson: ”Det grå guldet” skulle kunna få en att tro det.

Men de berörda löntagarna är inte vilka som helst. De är uppburna journalister.
Inte heller arbetsgivaren är vilken som helst utan statliga Sveriges Television.

Journalisterna är den politiska kommentatorn Margit Silberstein som tvingats avgå i pension från SVT fast hon inte ville det.
Tidigare var det s.k. nyhetsankaret Marianne
 Rundström som inte heller ville gå vid sin pension och blev så förbannad att hon skrev boken Passé − de ofrivilliga pensionärerna.


Det finns ingen lagstadgad pensionsålder men enligt pensionsbestämmelserna har löntagare rätt att arbeta fram till 67 års ålder. Efter det krävs samtycke från arbetsgivaren.

Det märkliga är att de dogmatiska liberalerna plötsligt kritiserar ett företags rätt att leda och fördela arbetet, en princip som de annars skulle kunna offra sitt liv för. Eller åtminstone skriva en ledare om.
Samma nyliberaler som vill skapa enkla underbetalda och otrygga arbeten i samhället kämpar här för en priviligierad yrkegrupps rätt att få klamra sig fast vid jobbet efter pensionsåldern.

De nämnda relativt välbetalda journalisterna, som uppnått 67 års ålder, kan fortsätta att arbeta som frilansare om de vill. De kan som frilansare behålla medlemskapet i Journalistförbundet, behålla sina presskort och vara egna företagare. De kan skriva böcker. Därför är de ytterst privilegierade. Eller som jag, bli bloggare.

Å andra sidan finns det tusentals löntagare som ser pensioneringen som en befrielse. Efter pensionen är de fria från arbetets tvång, ofrihet, dåliga arbetsmiljöer, krävande eller tråkiga arbetsuppgifter. De kanske skulle vilja ta ut sin pension redan vid 62 års ålder. Men ofta har de inte råd till det.

Naturligtvis borde pensionsåldern vara flexibel och utgå från löntagarens egen arbetsförmåga.

Kan SvD:s ledarredaktion fundera över detta dilemma?




lördag 15 juli 2017

Reno Norden och den svenska modellen

 I gårdagens SvD Näringsliv bekräftar chefsanalytiker Peter Malmqvist, som var ekonomijournalist vid Svenska Dagbladet 1988–94, att det är något skumt med företaget Reno Nord.

”Jag tittade på bolaget för en tid sedan, före den här konflikten i Stockholm. Då var räkenskaperna väldigt svaga för koncernen, säger han.
Bolaget var rejält på fallrepet i både Norge och Danmark redan i våras. Det går inte att utesluta konkurs.”

Malmqvist berättar att både de danska och norska dotterbolagen har fått göra stora nedskrivningar på grund av förluster i kontrakt. Renos senaste kvartalsrapport innebär att 237 miljoner reserverats för framtida förluster, och goodwillnedskrivningar har gjorts med 134 miljoner. Under första kvartalet i år var omsättningen 447 miljoner norska kronor, och förlusten 375 miljoner.

Peter Ekholm, vd för den svenska delen av Reno Norden, har medgett att Stockholms nya sopkontrakt förutsätter sänkt lön för sophämtarna.

Lönesänkningen och den nya lönemodellen var inräknad i kalkylen hos Reno Norden som vann upphandlingen.
”Det är omöjligt att gå in i ett kontrakt som förutsätter sänkta löner. Det har jag aldrig stött på som analytiker. Däremot att produktiviteten ökar. Men inte genom lönesänkningar”, kommenterar Malmqvist.

Reno Norden har också gång på gång kritiserats av Arbetsmiljöverket för bristande och rentav hälsovådlig arbetsmiljö. Det rapporterar TV4 Nyheterna.

En fråga i sammanhanget är vilka krav Stockholms stad ställer på företagen i upphandlingarna.
Hur som helst, den uppkomna situationen kostar skattebetalarna pengar.

Sopgubbarnas strejk väcker liv i politiska krafter, både de till höger och de till vänster, som vill komma åt den svenska modellen.
Därför kan det vara läge att påminna om att det tagit hundra år av kamp mellan kapitalägare och löntagare, samt en relativt återhållsam lagstiftning, som har resulterat i en förhållandevis väl fungerande fredlig och reglerad klasskamp. Resultatet är ”den svenska modellen” med kollektivavtal, fredsplikt, strejkrätt, föreningsrätt, organisationsfrihet och andra viktiga samarbetsformer på arbetsmarknaden.
Allt detta skapar trygghet och stabilitet åt svensk arbetsmarknad, vilket bland annat gynnar den svenska konkurrenskraften.

Kollektivavtalet, till exempel, har fördelar för löntagarna men även för arbetsgivarna. Det ger arbetsgivarna stabila och likartade konkurrensvillkor. Ingen arbetsgivare kan konkurrera ut andra företag med låga löner och sämre villkor. Avtalet ger också arbetsfred. Arbetsgivare och arbetstagare kan arbeta utan konflikter under avtalsperioden.

Nu tycks Reno Nord genom sitt agerande provocerat fram konflikten med sopgubbarna som svarat med en strejk som inte följer regelverket.
Det är aldrig ens fel att två träter.

Om den svenska modellen ska kunna bevaras bör politikerna hålla fingrarna i styr och inte ingripa med lagstiftning.


Expressensledare i dag ”Sopstrejken sabbar svenska modellen”
Martin Klepke, Arbetet: Ekonomisk inkompetens och klasshat bakom kritiken mot sopåkarna”







torsdag 13 juli 2017

Vems maffiametoder?

I dagens SvD påminner oss Per Gudmundson i sin ledare hur sophämtningsbranschen i Neapel korrumperats av Camorran och hur familjen Soprano (i en påhittad berättelse i TV) organiserade brottslighet i branschen.
Samtidigt skyndar sig Gudmundson att hylla svensk fackföreningsrörelse: ”Svenska fackföreningar är inga maffiafirmor. Sverige har troligen världens bästa fackföreningar. På svensk arbetsmarknad råder nästan alltid fred.”

Men så är det dom där sopgubbarna inom företaget
Reno Norden i Stockholm som den 28 juni gick ut i strejk. Arbetsgivaren Reno Norden kallar det för utpressning. Gudmundson håller med.

Sopgubbarnas strejk kallas för vild vilket betyder att de strejkande, på grund av gällande kollektivavtal och reglerna om strejkrätten, inte kan få fackets officiella stöd för strejken. Transportfacket är bundet av fredsplikt.

Ett faktum, som Gudmundson naturligtvis inte nämner i sin text, är att Reno Norden redan före strejken haft usel ekonomi. Vilket i sin tur beror på att företaget, för att vinna i konkurrensen mot andra företag, tagit på sig en rad sophämtningskontrakt i framförallt i Danmark och Norge som innebär stora förluster för bolaget. Reno Nord har alltså konkurrerat med andra företag genom att dumpa priserna. Samtidigt har företaget dragit på sig stora lån. Ekonomin är så dålig att man sedan en tid tillbaka inte får fortsätta låna pengar från bankerna. Konkursen hotar företaget som alltså är illa skött.

Det är då som Reno Nord i desperation vill sänka sopgubbarnas löner och vidta andra åtgärder för att få ner personalkostnaderna.
Den viktiga bakgrunden väljer Gudmundson att glömma i sin märkliga text.

Företaget kräver att sopgubbarna ska lämna ifrån sig kunskaperna om vart nycklarna till soprummen går, vilket sopgubbarna vägrar eftersom de anser att det är en del av deras yrkeskunskap. Sopgubbarna anar förstås att företaget vill göra dem utbytbara. Samtidigt som Reno Nord vill sänka sopgubbrnas löner.
Den nuvarande avtalade lönenivån för sopgubbarna är 35 000 kronor/månaden. Senaste budet i förhandlingarna från arbetsgivaren var att löntagarna skulle få behålla lönenivån men att sopgubbarna skulle gå upp i arbetstid – från 29,5 timmer/veckan till 34,5 timmar/veckan.
Det innebär ju i praktiken en lönesänkning.
Per Gudmundson betecknar detta som ett erbjudande från företaget.

Gudmundsons text är bland de märkligaste jag läst. Inte nog med att han jämför sophämtarna med maffian utan också på grund av slutklämmen i hans text:
”Det kanske inte är någon tillfällighet att det är just i sophämtningen som arbetarna har kommit upp till en lönenivå som vårdbiträden bara kan drömma om.”

Vad har vårdbiträdenas löner med saken att göra?
Menar Gudmundson att sophämtarna tjänar för mycket? Varför inte jämföra med fondmäklarnas löner? Eller vad Reno Nords ägare tjänar? Vad tjänar Gudmundson själv på att skriva dumheter i SvD?



måndag 10 juli 2017

Centern skrämmer väljarna med en zombie

Centern plockar upp ett gammal lik ur dess grav och försöker använda det i valkampen.
De vill skrämma väljarna med zombifrågan, LAS, lagen om anställningsskydd, och med spöket turordningsregeln (sist in, först ut).
C påstår att LAS är ett hinder för svenska företags konkurrenskraft, att lagen drabbar de svaga på arbetsmarknaden och att LAS leder till stelhet i näringslivet.
Ingenting talar för det.

LAS skyddar löntagare
Lagen om anställningsskydd kom till 1974 som ett skydd för löntagarna. Arbetsgivarna kunde innan dess tämligen godtyckligt avskeda löntagare.
Det är den tryggheten som Annie Lööf nu vill skippa utan att vinna något annat.

Sedan lagen kom till har dess praxis modifierats avsevärt. Så här funkar det i praktiken:

Gäller endast vid arbetsbrist
En uppsägning från arbetsgivarens sida måste alltid ha saklig grund. Saklig grund kan vara av två slag; personliga skäl eller arbetsbrist. Det är vid arbetsbrist som LAS gäller.
Arbetsbrist uppstår när exempelvis ett företag går med förlust och antalet anställda måste minskas. Det är i princip arbetsgivaren som avgör när arbetsbrist uppstår. Arbetsgivaren måste överväga alla möjligheter som står till buds för att undvika uppsägningar på grund av arbetsbrist och förhandla med facket om förändringar i verksamheten.

Gäller för dem som saknar kollektivavtal
Arbetsgivaren får inte säga upp vem som helst på grund av arbetsbrist. Om inget kollektivavtal finns, är det LAS regler om turordning som gäller. De går ut på att de anställda rangordnas i förhållande till vars och ens anställningstid - sist in, först ut.

Lagen är förhandlingsbar
Där kollektivavtal gäller är det mycket vanligt att arbetsgivaren och facket förhandlar fram ett avtal om turordning, som helt och hållet ersätter LAS-reglerna och som tar hänsyn till de anställdas särskilda kvalifikationer.

Särskild regel för småföretag
Om företaget har färre än tio personer anställda får arbetsgivaren göra avvikelser från turordningslistan genom att undanta högst två.

Gäller inte hela företaget
Finns det flera driftsenheter gäller principen sist in, först ut på varje driftsenhet för sig. Man gör också en turordningslista för varje avtalsområde på arbetsplatsen – alltså olika för olika fack.
Avsteg från LAS är vanliga
Arbetsmarknadens parter har rätt att genom kollektivavtalsreglering göra avsteg från LAS turordningsregler, vilket ofta görs. Facket inser vanligen att företaget kan behöva behålla specialkompetenser.

Avskedanden betyder alltid kompetensförlust
Man får väl utgå från att de flesta företag har anställt kompetent personal. Varje avskedande betyder alltså en kompetensförlust, oavsett LAS.
När nu Annie Lööf håller fram liket håller moderaterna för näsan och vänder sig bort. Liberalerna hukar brända som de är på frågan sedan förra valrörelsen.
LAS är inte ett problem ens för arbetsgivarna.
Centern måste vara dåligt informerad om att frågan är död och att det är andra större frågor som skapar problem på arbets- och kapitalmarknaderna.
Varför tar de till exempel inte itu med frågan om bristen på investeringar och bristen på realkapital?

Se mina bloggar om LAS
”Björklunds lögn var typisk”
 



söndag 9 juli 2017

Moderaterna svamlar om bidrag och arbete

Lägre skatter på arbete och mindre pengar till bidrag skapar fler arbetstillfällen och därmed mer i skatteinkomster anser Moderaternas ledare Anna Kinberg Batra i en debattartikel i dagens SvD. ”Välfärden kan säkras med vår jobbpolitik”
”Socialdemokraterna prioriterar bidrag – till arbetslösa, arbetsgivare och byggföretag, bostadsbidrag, flerbarnstillägg och föräldrapenning. De finansierar det med skattehöjningar som leder till färre jobb och färre arbetade timmar. Moderaterna prioriterar jobb, trygghet och välfärd. En sådan prioritering kräver stramhet i bidragen så att inte bidragsutgifterna tränger ut välfärden med fler poliser och mer pengar till försvaret.”

När moderater föraktfullt talar om ”bidrag” får de bidragstagarna att framstå som lata typer som hellre lever på skattebetalarnas pengar än på eget arbete.
Sådana finns men är inget stort nationalekonomiskt problem, bortsett från kungahuset och skattesmitarna.

Man tänker lätt på ”bidragsfusk” när moderaterna talar om bidrag.
I bästa fall kommer man att tänka på socialdemokratiske socialministern Gustav Möller (1884-1970) som sa att “Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.”
Han hade rätt.

Men vad är egentligen ”bidrag”? En del som kallas ”bidrag” är egentligen försäkringar.
A-kassa, sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen är försäkringar. Barnbidraget
är ett generellt statligt bidrag till föräldrar med barn.
I Sverige måste du ha jobbat för att få socialförsäkringar. Du betalar in till försäkringen dels genom arbetsgivaravgifter och dels genom egna inbetalningar (t.ex. fackföreningsavgiften).
Försörjningsbidrag och bostadsbidrag är bidrag som behovsprövas och som främst går till låginkomsttagare och fattiga pensionärer.

En del socialförsäkringar är till för att individer och medborgare ska kunna klara tillfälliga inkomstförluster som till exempel heltidsstudier, arbetslöshet, sjukdom, barnledighet m.m. Andra socialförsäkringar går till medborgare med funktionsnedsättningar för att dessa ska kunna leva som flertalet medborgare.
En del bidrag är till för dem som mest behöver välfärden - skola, vård och omsorg.

Flertalet bidrag till individer och medborgare är till för att öka tillgängligheten till välfärden och utjämna inkomster och förmögenhetsklyftor. De går alltså till de fattiga i samhället.
Från vilka av de fattiga vill Moderaterna ta bidragen?

Många bidrag betalas ut som stöd, t.ex. starta-eget-bidrag och andra företagsbidrag.  En del sådana bidrag kommer från EU, t.ex. jordbruksbidrag. Enligt nyhetsbyrån Siren betalade jordbruksverket ut 6,5 miljarder kronor i EU-stöd till landets lantbrukare under 2015.
Andra stödformer är av typen subventioner t.ex. RUT- och ROT-avdrag.
Många av dessa bidrag är till för näringslivet och för att marknaden inte klarar att hålla arbetslösheten nere.
Vilka av dessa bidrag vill Moderaterna ta bort?

Batra säger också att ”den socialdemokratiska bidragslinjen” leder till färre arbetade timmar.
Att antalet arbetstimmar minskar kan bero på många andra saker t.ex. att automatisering och effektivisering ökar, att företag flyttar till andra länder m.m.

Och för övrigt har arbetslösheten minskat och den s.k. sysselsättningen ökat under socialdemokratisk politik.
Sysselsättningen är i dag den högsta nivå som någonsin har uppmätts i ett EU-land.

Till sist: Bort med både bidragsfusk och skattefusk samt med fusk i den politiska debatten!






tisdag 4 juli 2017

Hur borde världen vara och hur är den?

Om något opinionsinstitut skulle fråga ett representativt urval av världens människor om hur de anser att världen borde vara skulle de antagligen få ungefär samma svar som jag fick, i en högst ovetenskaplig studie, då jag frågade min närmaste omgivning.
Pröva själv! Ställ frågan: Hur borde vår värld vara?

Svaren jag fick var följande:
Fredlig – inga krig och konflikter
Jämlik – inga fattiga och inga rika, ingen som står över någon annan,
Rättvis – ingen utnyttjar någon annan
Hållbar – ingen natur utarmas eller överexploateras
Kärleksfull – inget hat, ingen aggression, alla hjälper varandra
Trygg – ingen ska känna sig hotad, utnyttjad, utsatt, utanför, undanskuffad,
Hälsosam – inga sjukdomar och om sjukdomar finns så en bra vård
Fri – Ingen skulle vara utsatt för tvång utan kunna utveckla sig fritt utifrån sina egna resurser.

Själv håller jag med om att detta vore så nära en paradisisk tillvaro som är möjlig. Vad anser du?

Men hur är vår värld i verkligheten?
Krig - krig och konflikter pågår ständigt
Ojämlik – skillnaden mellan fattiga och rika är konstant eller ökar, samhället bygger på hierarkier
Orättvis – en del människor utnyttjar andra för sin egen vinning
Ohållbar – natur och människor exploateras och utarmas och gör slut på jordens resurser
Full av hat – hat, aggression, konkurrens finns där ständigt
Otrygg – många människor är hotade, utnyttjade, utsatta, utanför, undanskuffade, på flykt
Ohälsosam – sjukdomar, brist på vård och omsorg, många människor dör i onödan
Ofri – Alltför många människor hindras i sin utveckling.

Vad är det som gör att skillnaden är så stor mellan hur vi önskar att världen skulle vara och hur det i verkligheten är?
Bestämmer inte 
vi själva över vår värld? Vilka eller vad är det som avgör?
Finns det någon forskning på problemet?

Det finns i alla fall statistik och fakta om hur världen är:





måndag 3 juli 2017

Det går inte att lagstifta mot fel åsikter

Aftonbladet Debatt i dag vill 73 välmenande debattörer förbjuda ”rasism”.
De anser att vi bör lära av historien och stoppa odemokratiska organisationer i tid, innan det är för sent.

När det gäller historiens lärdomar: Haltar inte jämförelsen mellan den tyska nazismens rasläror i början och mitten av 1900-talet och dagens främlingsfientlighet?
När den nazistiska rasismen och judeförföljelserna började, och ledde till att miljoner människor utrotades i Europa, rådde redan ett mycket gammalt och allmänt spritt judehat i samhället. Nazisterna skapade inte rasismen men utnyttjade politiskt den rasism som redan fanns. Rasbiologin var dessutom, i de flesta länder, ett ganska accepterat vetenskapligt forskningsfält. Svenska sällskapet för rashygien i Uppsala stiftades till exempel år 1909.

I dag är judehatet koncentrerat till små extrema bakåtsträvande grupper. Rasläran finns inte längre som vetenskap utan betraktas som ett vetenskapligt misstag på historiens skräphög.

I dag är det knappast någon vettig människa som hävdar att det finns mänskliga raser. Man kan inte lagstifta bort tokiga idéer. Sådana kan möjligen bara motverkas med vettiga argument.

Om de välmenande undertecknarna med ”rasism” menar främlingsfientlighet är frågan om det är möjligt att lagstifta bort den. Det verkar svårt rent definitionsmässigt.
En del människor i vårt land propagerar ju för att vi måste försvara oss mot rysk aggression och att vi därför måste gå med i försvarsorganisationer som riktar sina vapen mot Ryssland. Man skulle kunna hävda att det är ett uttryck för främlingsfientlighet.
Om Ryssland verkligen skulle anfalla Sverige, och alltså uppträda som vår fiende, skulle ju varenda svensk bli främlingsfientlig d.v.s. fientlig gentemot ryssar.

Nazisterna vill, om de kommer till makten, inskränka yttrandefriheten.
Det gör dem till motståndare till demokratin.
Om demokratin vill förbjuda nazisternas rätt att yttra sig har demokratin då anammat nazisternas ideologi eller tagit avstånd från den?
Är det inte som att ge en unge stryk för att lära ungen att inte slåss?

Se min blogg ”Begränsa inte yttrandefriheten” 


söndag 2 juli 2017

Begränsa inte yttrandefriheten

Jag minns hur vi, en gång på sextiotalet, i en facklig studiecirkel diskuterade yttrandefrihet.
Vi kom till det då mycket teoretiska resonemanget om huruvida antidemokratiska uppfattningar skulle kunna tolereras i en demokrati. Då handlade det mest om kommunismen.
I cirkeln rådde delade meningar om det.

Min egen ståndpunkt var att även uppfattningar från sådana som ville avskaffa demokratin paradoxalt nog måste tillåtas.
Ingen av oss i cirkeln kunde ana att frågan skulle bli ett verkligt problem.

Jag har trots allt inte ändrat uppfattning i den frågan sen dess.
Yttrande- och åsiktsfriheten måste vara total i en demokrati annars är det ingen demokrati.

Varje organisation som inte bryter mot lagen måste tolereras. Om den demokratiskt valda lagstiftande församlingen, riksdagen, stiftar lagar som begränsar yttrandefriheten har den fattat ett odemokratiskt beslut eller åtminstone tagit ett första steg mot ett odemokratiskt samhälle.

Om nazisterna vill framträda i Almedalen, och därvid följer lagen, ska de inte bekämpas med odemokratiska åtgärder, utan med argument. Det stärker demokratin.
Åsiktsförbud undergräver den.








torsdag 29 juni 2017

Vill du ha bra eller billig vård?

Vinster i kommersiella verksamheter är inte fel. Vinster är ett mått på ekonomiskt överskott i en verksamhet. Överskott kan vara ett tecken på att verksamheten skötts bra och effektivt.
Vinster i välfärden behöver inte vara fel. Vinster i välfärden kan uppstå i en väl fungerande rationellt driven välfärd.

Men lönsamhet och vinster, i till exempel vården, behöver inte vara ett kvitto på att vården är bra.
Det viktiga måttet på ett gott resultat i vården måste väl visa att de sjuka blir friska.

Lönsamheten i vården bör väl inte endast mätas i verksamhetens bokslut per budgetår utan i hur många sjuka som blir fria från sin sjukdom.
Kostnad och uppnått behandlingsresultat behöver väl åtminstone i jämföras med varandra?
När jag anlitar vården vill jag, även som skattebetalare, i första hand bli frisk oavsett om insatsen varit lönsam eller inte.

Vårdapparaten kräver resurser för etablering och drift. Det behövs pengar för investering, bra personal i tillräcklig mängd, drift under dygnets alla timmar varje dag om året, utveckling av teknik och organisation, materiel, forskning och mycket annat.

Oavsett om det handlar om privat eller offentligt driven vård betalas större delen av driftskostnaderna med skattepengar.
De privata vårdföretagen får pengar från landstinget som får sina medel från skattebetalarna.
Vården kostar oss skattebetalare och måste få kosta.

Det här förefaller självklart. Men inte för alla. Inte för marknadsfundamentalister på SvD:s ledarredaktion som anser att det i första hand måste vara lönsamt att vårda sjuka. Verksamheten ska vara lönsam i pengar räknat.
Det anser Maria Ludvigsson i dagens SvD-ledare ”Varför redovisas inte vårdensmiljardförluster?”

Efter att ha målat upp en skräckbild av hur vården inte fungerar hänvisar Ludvigsson till Nima Sanandaji, vd i tankesmedjan ECEPR, som i en ”rapport” har granskat offentligt drivna storsjukhus ekonomi. Sanandaji som tidigare har varit ordförande i Fria Moderata Studentföreningen i Göteborg finner att sjukvården lider av stora ekonomiska förluster. Sjukhusen är inte lönsamma!

På ett ställe skriver han: ”Vinster uppstår då företagen kan leverera efterfrågade tjänster till ett lägre pris än den peng som ges för utförande av olika välfärdstjänster. Om företagens tjänster inte är tillräckligt efterfrågade, eller om kostnaderna inte hålls i schack, kan de gå med förlust.”

Efterfrågade? Om jag får en stroke, inte fan börjar jag därför leta i en katalog efter billigaste vård. Jag behöver hjälp direkt. Av någon som kan hjälpa mig.
Sjukdom är inget behov som gör att jag efterfrågar eller väljer tjänster. Vård väljer jag inte på samma sätt som då jag i butiken väljer mellan tandkrämer, pastasorter, whiskeymärken eller bilmodeller.

Sanandaji jämför inte kostnaderna med de medicinska och sociala resultaten, och inte heller med andra länders verksamheter. En sådan jämförelse är intressant eftersom olika länder organiserar sin sjukvård på olika sätt och för att det finns andra jämförbara faktorer om påverkar utfallet.

Man kan till exempel jämföra kostnader för hälso- och sjukvård i förhållande till landets bruttonationalprodukt (BNP).
Enligt Socialstyrelsens, ”Ekonomiska analyser” så är det stora skillnader mellan ländernas hälso- och sjukvårdskostnader. USA lägger hela 17,7 procent av BNP på hälso- och sjukvård, medan Luxemburg endast lägger 6,6 procent. Sverige ligger mitt emellan dessa länder med 9,5 procent av BNP.


Naturligvis är det viktigt att hålla ett öga på kostnadsutvecklingen inom sjukvården. Skattebetalarna har rätt att kräva valuta för sina pengar. Men kostnaderna måste alltid jämföras med uppsatta mål, verksamhetens metoder och med medicinskt och socialt utfall av verksamheten.

Att som Ludvigsson och Sanandaji stirra sig blind på enbart kostnaderna verkar ganska enfaldigt.

Menar Ludvigsson och Sanandaji att ”lönsamhet” är viktigare än människors hälsa? Det vore i så fall en krämarcynism utan like.
Eller är deras texter ett tecken på dumhet?
Eller handlar det om att de nyliberala dogmerna gör dem blinda för att vård är humanism och inte affär?
Jag tror att det handlar om det sist nämnda.


onsdag 28 juni 2017

Vem håller koll på Almedalsveckan den 2-9 juli 2017?

”Öppenheten och tillgängligheten under Almedalsveckan är unik både för Sverige och övriga världen. Alla evenemang under veckan är kostnadsfria och öppna för alla.”
Så, bland annat, presenterar arrangörerna Almedalsveckan.

Men hur är det?
Tillgänglighet? Större delen av svenska folket kan av olika anledningar inte vara där.
Kostnadsfritt? För vem?
Öppenhet? Hur är öppet om vad Almedalsveckan kostar skattebetalare, konsumenter, medlemmar i organisationer är det? Ingen har hittills redovisat kostnader i förhållande till vad som kommer ut av jippot.

För jag antar att resor, logi, traktamente och övrigt kostar för deltagande företag (893), stat/kommun/landsting (532), organisationer (801), massmedier (555), näringslivsorganisationer (225), fackliga organisationer(102)
(Siffrorna inom parentes är antalet deltagande enligt arrangören)

Dessutom kostar förberedelser på hemmaplan, inbjudningar och annonsering, småmutor, kompledigheter, teknisk personal, materiel, polisövervakning, rapportering m.m.

Att de 3938 evenemangen, med 1863 unika arrangörer och 7085 medverkande inte skulle kosta något tror jag inte på.

Det är naturligtvis inte möjligt att göra en utvärdering av vad Almedalsveckan ger i utbyte. Många viktiga frågor kommer att diskuteras. De flesta sådana har visserligen redan diskuterats rätt mycket men de skulle kunna diskuteras på ett mindre komprimerat sätt. Man kunde till exempel alternativt ordna seminarier över hela landet under en längre tidsperiod. För vem hinner springa på de 3318 seminarierna under en Almedalsvecka?

Enligt arrangören ska följande frågor diskuteras, (Siffran inom parentes anger debattämnen på programmen)
Hållbarhet (309), Vård och omsorg (288), Byggande (255), Barn/ungdom (207), Näringsliv (194), Mänskliga rättigheter (187), Media/journalistik (182), Digitalisering (181), Klimat/miljö (175), Ekonomi (168), Partiets dag (149), Sysselsättning/arbetsmarknad (147), Utbildning (147), Demokrati (138), Integration/mångfald (121), Energi (109), Forskning (104), Rättsväsende/brott (91), Säkerhet/försvar(83), Internationella frågor (80), Infrastruktur (76), Kultur (74), Jämställdhet (53), Mat (48), EU (47), Kommunikationer (46), Äldre (44), Regionfrågor (35), Besöksnäring (25), Yttrandefrihet (8) och Annat (167)

Nu förstår till och med jag att medierna är rätt insyltade men det bör väl finnas en och annan grävande journalist som tar sig an uppgiften att granska den heliga Almedalsveckan?

Källor: