Den svenska modellen

Maria Ludvigsson skriver om den svenska modellen i sinledare i dagens SvD.

Nä, hon gillar den inte vilket är fullt begripligt utifrån hennes nyliberala samhällssyn. Ludvigsson vill att den svenska modellen ska ändras, men på vilket sätt säger hon inte.
Hon uttrycker i alla fall sin frustration över att till och med borgerliga politiker och debattörer gillar den.

Men vad är den svenska modellen?
Den svenska modellen innebär bland annat att det inte är staten som sätter löner och bestämmer löntagarnas arbetsvillkor. Modellen betyder dessutom att det inte är de ohämmade marknadskrafterna eller arbetsgivarnas odelade behov som avgör lönerna och löntagarnas arbetsvillkor.

I den svenska modellen är det i stället parterna på arbetsmarknaden - fackföreningar och arbetsgivareorganisationer – som i förhandlingar kommer överens om arbetsvillkoren och fastställer dem i kollektivavtal.

Kollektivavtalet har fördelar för bägge parter även för arbetsgivarna. Det ger arbetsgivarna stabila och likartade konkurrensvillkor. Ingen arbetsgivare kan konkurrera ut andra företag med låga löner och sämre villkor. Avtalet ger arbetsfred. Arbetsgivare och arbetstagare kan arbeta utan konflikter under avtalsperioden.

Nyliberaler betraktar arbetskraften som en vara som köps och säljs på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna köper arbetskraften av löntagarna. Och all reglering av marknaden är därmed ett ingrepp i marknadsfriheten och hämmar en fri utveckling och sund prisbildning.

Men arbetskraften är inte en vara vilken som helst.
Arbetskraften skiljer sig nämligen från andra varor och tjänster på flera viktiga punkter:

Arbetskraften består av levande, kännande och tänkande människor. Arbetskraften är därmed den enda ”vara” som kan förhandla om sitt eget pris.
Löntagaren är - på samma gång som hon levererar arbetskraft – producent av andra varor och tjänster, konsument, väljare och skattebetalare.
Löntagarna är dessutom majoriteten av det vuxna svenska folket närmare bestämt mellan 4 – 5 miljoner individer.

I alla länder, där lönearbetet är den dominerande relationen på arbetsmarknaden, har det uppstått löntagarorganisationer.

Om nu Ludvigsson inte vill ha den svenska modellen kan hon välja andra.
Burma och Saudiarabien erbjuder en modell där facklig verksamhet är helt förbjuden.

I, till exempel Columbia, förföljs fackliga representanter av organiserade motkrafter. Där är det livsfarligt att vara fackligt aktiv.

I t.ex. Kina och Vietnam finns bara en tillåten statligt styrd ”fackföreningsrörelse”.

Alla dessa länder har låga ingångslöner.

Men jag antar att Ludvigsson vill ha en modell som finns i demokratiska stater där facklig organisering är tillåten. Kanske passar då USA:s modell där fackets handlingsfrihet är begränsad eller hindras av olika lagar och regler. Lägstalönerna sätts av politikerna. Tyvärr har den modellen visat sig kontraproduktiv. (Se Svante Nycanders bok ”Kriget motfackföreningarna – en studie av den amerikanska modellen” SNS förlag)

På några håll i världen är facklig verksamhet tillåten och fri men fackföreningsrörelsen är splittrad på så många olika organisationer att den försvagats. Så är det i en del sydeuropeiska länder, exempelvis Grekland, där små fackföreningar tvingas strejka sig till förbättringar.

Endast Sverige (eller i alla fall Norden) den svenska modellen har.


Läs mer om olika modeller i världen

Uppdrag Granskning: Den svenska modellen

Låt Palme vila i frid

Vad skulle Olof Palme ha sagt och gjort om han levat idag?

Hur har de svenska socialdemokraterna förvaltat arvet efter Palme?

Hela den gångna veckan har frågorna stötts och blötts, vridits och vänts i media.
Det mesta är metafysiska spekulationer med något inslag av personkult och barnsliga tankelekar.

Trettio år har förflutit sedan Palme dog och det mesta i det globala och svenska samhället har förändrats sedan dess. Inte på grund av förlusten av Palme utan på grund av ekonomiska, sociala och politiska förändringar i världen.
Palme hade en helt annan verklighet att agera i än dagens politiker.

I dag skulle Palme, liksom alla andra, blivit tvungen att anpassa sin politik till dessa förändringar och jag utgår från att han var tillräckligt mycket politiker för att kunnat inse detta.

Det kalla krigets maktbalans finns inte längre utan har ersatts av krig och terror i Asien och Afrika. Religiös fanatism och terrorism har ersatt befrielsekamp. Den usla symbolen för statssocialism, det statsbyråkratiska och banrutta Sovjetunionen, finns inte längre utan har ersatts av Kina, världens största ekonomi och statskapitalistiska motor.

Mycket som föreföll otänkbart under Palmes tid är idag vardag. Mycket av vad som då var vardag är idag passé.

Sveriges ekonomi surfar inte längre på efterkrigstidens industriella efterfrågevåg utan får som alla andra simma i den globala finansbubblan. Globalisering, privatiseringar, finanskriser och borgerliga regeringsinnehav har fullständigt förändrat förutsättningarna för den svenska ekonomin, sociala struktur och politik.

Mest barnslig i sina uttalanden om Palmes uppståndelse är Göran Greider som tror att Palme i dag skulle vakna upp i Jonas Sjöstedts gestalt. Greider menar att det är V som fullföljer arvet efter Palme. Liknande tankar har Daniel Suhonen, gett uttryck för.

De ideologiska och politiska Palmespekulationerna uttrycker naturligtvis bara drömmarna hos dagens nostalgiska vänster och dess oförmåga att inse att världen är föränderlig.
Det var inte bättre förr.

Låt Olof Palme vila i frid och försök att se framåt utifrån dagens realiteter.

Greider:Palme var som en rockstjärna 

SvT P1

SvD Palmesarv 

ExpressenDaniel Suhonen: Vi mördade Olof Palme

Den kniviga ekvationen i debatten om samhällsekonomin

I en kapitalistisk global samhällsekonomi råder kapitalismens ekonomiska villkor.

Därför har de borgerliga oftast rätt i sina analyser av hur politiken bäst ska ordnas för största möjliga effektivitet. Det är helt enkelt så att de borgerliga, framförallt de nyliberala, ytterst vill anpassa politiken till kapitalismens krav.

Då till exempel svenska företag hamnar i ett sämre konkurrensläge gentemot t.ex. låglönelandet Kina så är det logiskt och rationellt att sänka lönerna i Sverige för att kunna konkurrera med Kina på världsmarknaden.
Det behöver man inte vara professor i nationalekonomi för att begripa.

Däremot är det inte politisk givet att helt acceptera kapitalismens villkor.
Det var ju i kampen mot 1800-talskapitalismens hårda exploatering av arbetskraften, ohämmade resursslöseri och stora sociala problem som en organiserad motståndsrörelse gentemot kapitalismens krav uppstod.
Kampen närdes av drömmen om ett alternativ till den rådande ordningen, ett socialistiskt samhälle.
Men historien visade att det inte går att skapa socialistiska öar i det kapitalistiska världshavet.

Den svenska arbetarrörelsen hade emellertid tidigt insett att det inte är politiskt möjligt att skapa politiska alternativ till kapitalismen men att det var nödvändigt att mildra dess negativa konsekvenser – främst exploatering av arbetskraften.

Löntagarnas fackliga och politiska kamp blev just ett medel för motståndet och viljan att humanisera kapitalismen.
Sakta men säkert kom även de borgerliga politikerna i de industrialiserade länderna att acceptera kraven om att kapitalismen måste regleras.

På sjuttiotalet kom en reaktion mot dessa socialliberala idéer då nyliberaler ville återanpassa politiken till kapitalismens ekonomiska villkor.
De politiker och nationalekonomer som tog den globala kapitalismen som facit kan åter göra enkla analyser av vad som bör göras.

Men om man med politikens hjälp vill försvara löntagarintressena, skydda miljön och utjämna de sociala klyftorna blir ekvationen mer komplicerad.

Detta faktum blottas i t.ex. debatten om ingångslöner och om vinster i välfärden.

Det här kommer jag att tänka på när jag läser AnnaDahlbergs kolumn i dagens Expressen ”Vänsterns vrålande sabbar debatten”

Hon anser att vänsterns argument mot alliansens förslag om ingångslöner är grova och att vänstern vill tysta en besvärlig debatt.

Jag håller med henne om det, om nu vänstern ska representeras av Göran Greider, Johan Croneman och några ytterligare.

Vänstern hamnar i en förenklad debatt med motståndare som argumenterar med kapitalismen som facit.
Utan att föra in nya faktorer i ekvationen blir det omöjligt att formulera vettiga motargument och leverera svar som inte står i facit.

Johan Croneman DN

Göran Greider ETC

Lars Calmfors om ingångslönerna 

Lag är lika med rätt men inte alltid rättvis

Martin Valfridssons utredning om tiggarna är enligt TT ”kärv”.

Valfridsson var statssekreterare hos Beatrice Ask på Justitiedepartementet 2011-2014. Han har varit rådman och i valet 2010 ställde han upp i kommunalvalet för moderaterna i Stockholms kommun och 2014 jobbade han även som chefsombudsman för Stockholmsmoderaterna.

Han slipper själv tigga, och som jurist står han över egna åsikter och intressen.
Han uttalar sig endast som professionell jurist.

Men det finns trots det andra sätt att se på hur man ska hjälpa tiggarna.
Eller som den franske författaren och nobelpristagaren Anatole France (1824 – 1924) skrev:
"Lagen är i sanning rättvis och jämlik. Den förbjuder både den rike och den fattige att sova under broarna, att tigga på gatan och stjäla bröd".

Historien visar också att:

Lag är rätt men inte alltid rättvis.
Juridikens regler är inte alltid humana.
Men lagen måste följas och tillämpas lika annars väntar kaos.

Valfridsson anser att man inte ska lägga pengar i tiggarens mugg utan att man i stället bör skänka pengarna till de organisationer som arbetar med att hjälpa i tiggarnas hemländer.

Men utanför Coop, Willys, ICA och andra platser sitter individer som behöver direkt hjälp.
Jag fortsätter därför att ge tiggare men bidrar också till hjälp i tiggarnas hemländer.

Tiggeri är inte brottsligt men med Valfridssons förslag är det på väg att bli det.

Utredningen:
SOU 2016:6, ”Framtid sökes – Slutredovisning från den nationella samordnarenför utsatta EU-medborgare” 

Eskilstuna Kuriren: 

SvD 

Maria Ludvigsson SvD 

Inte konstigt att sossarna backar

Sossarna backar i opinionsundersökningarna. Inte så konstigt.

Orsakerna om vi ser det på längre sikt:

Partiets framgång med sin politik. Paradoxalt nog har socialdemokraternas framgång bäddat för dess tillbakagång. S. har. under efterkrigstiden, haft framgång med att implementera sin övergripande ideologi i politiken.  De övriga partierna har tvingats acceptera stora delar av socialdemokratins traditionella ideologi. Välfärden, arbetslinjen, arbetsrätten, jämlikhet m.m. ingår numera i alla partiers program. Reinfeldtmoderaternas ”Nya arbetarparti” är ett tydligt exempel. Samtidigt har S övergivit sin ”socialistiska” retorik.
Partierna har samlats i en ganska gemensam socialliberal kontext. Allt mindre av den politiska debatten utgörs av djupa ideologiska tvisteämnen. Det är därför ”affärerna” blir allt viktigare i debatten.
Den socialdemokratiska framgången med folkhemmet och välfärden skapade också, fram till 1970, en stor medelklass som inte anser sig behöva vara trogna partiet.

Samhällsstrukturen. Se min tidigare blogg. Samhällsförändringen har skapat ett nytt landskap där ”arbetare” blir färre och ”tjänstemän” blir fler. Allt fler anser sig tillhöra andra än ”arbetarepartiet”.

Rörligheten bland väljarna i Sverige är större än någonsin. Andelen partibytare mellan 2010 och 2014 års riksdagsval var, enligt SCB, 36 procent.  Kampen om de osäkra mittenväljarna är större än någonsin. Alla söker minsta gemensamma nämnare.

Orsaker till socialdemokratins nuvarande tillbakagång på kortare sikt:

S. är regeringsparti. Partier i regering brukar nästa alltid förlora i opinionsmätningar.
Dels blir de skyldiga till alla väljares tillkortakommanden, dels har de tvingats ta ansvar för politiken vilket inte oppositionen behöver göra.

Minoritetsregering med begränsad makt. Regeringen kan inte driva egna frågor utan att riskera att förlora i riksdagen. Första året i regeringsställning tvingades regeringen att regera med alliansens budget.

Delar makten med Miljöpartiet. Jag anser att samarbetet med miljöpartiet är ideologiskt riktigt men strategiskt olyckligt eftersom det leder till otydlig politik. Redan regeringspolitiken innebär kompromisser.

Margot Wallströms kritik av Saudi Arabien och Israel. Regeringen anklagas för osmidighet.
Borgerliga medier skapar en bild av regeringens i negativa termer. Starka intressen utmanas och får stort utrymme i media.

”Affärerna”.  Oegentligheter inom Kommunals ledning skvätter på socialdemokratin. Margot Wallströms ”lägenhetsaffär” skapar misstro. Det kommer fler drev eftersom de numera är en del av det politiska spelet.

Flyktingpolitiken. Tvingades till plötslig tvärsväng i flyktingpolitiken. Sverigedemokraterna ”fick rätt”. Väljarna hänger inte med. De som vill ha stopp på flyktingmottagandet byter till SD och M. Övriga är missnöjda med restriktionerna.

Kampanj mot statsministern. Borgerligheten försöker förmedla bilden av att statsministern är klantig och en dålig ledare. Medierna förmedlar bilden utan att ifrågasätta den.
Löfven har manövrerat skickligt i den tuffaste av tider och svåraste av ledaruppgifter som någon partiledare hamnat i.

Vidar Andersson i Folkbladet 

Stigbjörn Ljunggren iDagens Samhälle 

Lena Mellin i AB 

SR 

Katrine Marcal i AB 

AB 

Göran Greider i Dalademokraten