Mitt förtroende för väljaropinionen är körd i botten

Efter att ha blivit hånad i asociala medier för minsta småsak och förföljd av ett veritabelt mediedrev for hon till Paris och bidrog till att lappa ihop ett miljöavtal för världen.

Avtalet har stor betydelse för vår gemensamma framtid.

Nu rasar enligt opinionsmätningarna förtroendet för Åsa Romson.

Samtidigt hyllas mediokra idrottsmän, plagierande s.k. artister samt diverse levande och döda underhållare i mediesammanfattningar och återblickar på det gångna året.

Om man skulle utse årets mest underskattade svensk skulle Åsa Romson vinna.

Otack är världens lön.

Särskilt för politiker.

Affärsvärlden
Min blogg Politikens mobbingoffer

Den nyliberala paradoxen

Nyliberala debattörer och politiker brukar anse att pengar är ett viktigt incitament för människor och individer d.v.s. att plånboken styr våra handlingar.

De anser t.ex. att för höga a-kasse- och sjukersättningar gör att folk inte vill arbeta utan hellre går på bidrag. Därför var alliansregeringen snabb med att försämra försäkringsvillkoren  så snart de fått regeringsmakten 2006.
Nu skulle alla lata djävlar och simulanter tvingas ut i jobb.

Samtidigt vill de nyliberala – moderater, Svenskt Näringsliv, borgerliga ekonomer m.fl. - sänka ingångslönerna för s.k. okvalificerade jobb för att de arbetslösa lättare ska få arbete.
Svenskt Näringsliv tror att antalet ingångsjobb kommer att öka då arbetsgivarna inte behöver betala så mycket i arbetslön. Och ju lägre löner desto mindre kostnader och därmed bättre konkurrenskraft är tanken. 
Arbetsgivarna, eller rättare sagt arbetsköparna, håller alltså inne med en massa arbetsuppgifter för att de inte vill betala arbetskraften för att den är för dyr.

Det är mycket sällan som arbetsgivarna talar om vilka arbetsuppgifter det rör sig om eller berättar om hur mycket lönerna ska pressas ner innan det blir möjligt att anställa.
Inte heller finns det några vetenskapliga stöd för att det finns ett samband mellan låga löner och låg arbetslöshet.

Men lägre ingångslöner måste innebära att skillnaden mellan försäkring och lägstalöner ökar. Lönerna blir lägre i förhållande till bidragen.
Det borde väl innebära att de outbildade arbetslösa inte vill ta jobben.
Om man sänker ingångslönerna blir ju incitamentet att ta ett jobb för dem som inte är så motiverade att jobba. De stannar hellre i bidragsberoende än att ta ett lågavlönat skitjobb.
I konsekvensens namn borde man därför i stället höja ingångslönerna.

Annars måste nästa steg bli att sänka bidragsnivåerna. Det är arbetsgivarna medvetna om.
För det ska ju löna sig att arbeta.

Hela resonemanget om att sänka löner gäller dem som står lägst i den ekonomiska hierarkin. De som jobbar på Mac Donalds ska sänka sin lön från 16000 i månaden till… Ja vaddå?
Men det är naturligtvis inte de som förordar lönesänkning.

Det är de välbetalda direktörerna på Svenskt Näringsliv och deras ekonomiprofessorer, de som ligger på toppen av lönehierarkin, som är så ivriga att sänka de sämsta lönerna.

När det gäller dem själva är resonemangen och logiken helt annorlunda.

Verkställande direktörers höga löner och bonusar försvaras med att direktörerna måste ha en stimulans att jobba hårt för företaget och inte fly till bättre betalda jobb i utlandet.

Snacket om att det är nödvändigt att sänka lägstalönerna är antingen en nyliberal dogm utan vetenskaplig grund eller ett medvetet sätt att skylla krisen på de fattiga i stället för att ta itu med de verkliga problemen.

Den allvarligaste orsaken till arbetslösheten i Europa är nämligen att kapitalägarna inte investerar sitt kapital i produktiva verksamheter. Kapitalet satsas inte i produktion utan på finansspekulationer.
Staten skulle kunna satsa realkapital för att ge ekonomin en viktig injektion. Men tyvärr sätter de nyliberala dogmerna stopp för detta.

SvD 

SVT 

Calmfors i DN 

Om Calmfors i ETC 

Calmfors om finansministern  

Konjunkturinstitutet 

LO rapport ” Vägen till full sysselsättning och rättvisarelöner” 

Hur och vad är kapitalismen?

Den 9 december publicerade DN en text av idéhistorikern Sven-Eric Liedman ”Ve det land som faller i Marknadens händer.” 

Redan rubriken gör mig förvånad. Har inte hela världen, sedan hundratals år, fallit i marknadens händer?

I inledningen av sin långa artikel betonar Liedman att politiker söker syndabockar under tider av kris som exempelvis SD då de skyller krisen på invandringen och muslimer.
Från vänsterhåll är det kapitalismen och marknadsekonomin som är boven.
Den något omständliga texten mynnar ut i ett förslag om att de svenska politikerna borde införa förmögenhetsskatt.

För att komma fram till denna slutsats diskuterar han ”kapitalismen” utan att definiera den, som om han anser det självklart att vi alla uppfattar begreppet på ett likartat sätt. 

Av texten får man intrycket av att Liedman anser att kapitalismen ändrade karaktär 1980. Jag tror att han menar att den nyliberala ideologin, med privatiseringar och besparingar i offentlig verksamhet m.m., globalt slog igenom i politiken och den ekonomiska praktiken då.  Att nyliberalismen fick genomslag stämmer ju men det var ingen förändring av själva kapitalismen utan en politisk anpassning till kapitalismen.

Kapitalismen och marknadsekonomin är ingen idé eller ideologi. De är resultatet av en tusenårig historisk utveckling under vilken kapitalismen växte fram ur marknadsekonomin. Kapitalismen är en ekonomisk, social och kulturell struktur som påverkar oss människor på många olika sätt och på många plan. Eftersom kapitalismen är resultatet av en historisk utveckling kan man inte skapa alternativ under en mänsklig livstid. Det är bara att betrakta de försök som gjorts för att inse detta.

Inom ramen för den kapitalistiska strukturen kan vi mildra en del av kapitalismens och marknadsekonomins påverkan på olika grupper av människor, kanske förändra hierarkier i samhällen en smula, men inte ersätta dem med alternativ. Vilka skulle det i så fall vara?

Vi kan ersätta nyliberalismens dogmer med en mer human social politik med socialdemokrati eller med socialliberal politik och praktik.
Men vad skulle vi ersätta kapitalismen och marknadsekonomin med?

Samtliga av dagens politiska ideologier - liberalism, socialism, konservatism ­ - handlar om hur vi människor ska förhålla oss till kapitalismen och marknaden. Ibland har ”vänstern” försökt att ”krossa kapitalismen” men själv krossats mot verklighetens vägg.
En orsak till misslyckandena är att man betraktat kapitalismen som en ideologi som kan ersättas med en annan. Vänstern måste äntligen göra sig av med den idealistiska och utopiska illusionen för att rätt kunna analysera kapitalismen och utveckla en ideologi som kan bidra till att förändra den.

Att Liedman, som väl noggrant studerat Marx, tycks definiera kapitalismen som en sorts ideologi och inte skiljer på marknadsekonomin och kapitalismen gör att jag känner mig en smula olustig.
Hoppas att jag missuppfattat honom.

När det gäller förmögenhetsskatten skulle en sådan skatt betyda att staten får in mer pengar för att bygga upp den offentliga välfärden.
Den svåra politiska frågan är hur skatten ska utformas, hur den ska införas med en riksdagsmajoritet som är emot, och vilka negativa konsekvenser åtgärden skulle föra med sig.

För inte rubbar en förmögenhetsskatt på kapitalismen då historien visat att inte ens politiska revolutioner lyckats.


Mer om min syn på kapitalismen

Se t.ex.
Det går inte att bygga om en häst till traktor http://matteoni.blogspot.se/2015/12/det-gar-inte-att-bygga-om-en-hast-till.html

Vänsterns Don Quijote – skilj på idé och verklighet http://matteoni.blogspot.se/2013/04/vansterns-don-quijote-skilj-pa-ide-och.html

Politikens mobbingoffer

I våras mobbades miljöministern Åsa Romson för att hennes man någon gång köpt en giftklassad bottenfärg till båten. Häcklarna skrek och klagade på miljöministern.

Så hände sig att Romson på Twitter oroade sig över att undantagstillståndet i Frankrike skulle komma att påverka miljömötet i Paris. Då tog det på nytt hus i helsike och hon utsattes för spott och spe för att inte tillräckligt fördöma terrorn.

Varje gång hon uttalade sig om något sållades hennes ord av mobben. Naturligtvis lyckades de ibland hitta något att häckla.

Inte konstigt att Åsa Romson såg trött och sliten ut då hon vid pressträffen efter regeringsöverenskommelsen om flyktingpolitiken var nära att brista i gråt.
Hon hade tvingats att kompromissa bort en del av sitt partis principfrågor. Sånt är visserligen inte ovanligt i politiken ty sådana är politikens villkor. Att behöva ta ett steg tillbaka för att kunna ta två fram.

Naturligtvis blev hon häcklad för detta. Köksbordspolitiker, utan erfarenhet av praktisk politik, började gasta om svek och löftesbrott och krävde att hon skulle lämna regeringen.

Så for hon som regeringens och Sveriges representant vid klimatförhandlingarna till Paris.
Det är märkligt att hon orkade. Jag menar hon är ju inte bara politiker utan också människa, mor och hustru. Hon har en familj.

I Paris ledde Åsa Romson bland annat förhandlingarna inom området som handlar om anpassning till klimatförändringar. En krävande uppgift.

Av allt att döma gjorde hon ett jättejobb i Paris. Avtalet flyttade fram miljöfrågorna över hela världen.
Världens länder har enats om ett nytt globalt och rättsligt bindande klimatavtal. Beslutet kom efter svåra slutförhandlingar vid klimatmötet COP21 i Paris. Det nya avtalet blir ramverket för ländernas klimatarbete under lång tid framöver.

Åsa Romson har visat vilken stor trovärdighet och tyngd hon och Sverige har i internationella klimatsammanhang.

Men här hemma hör man inga hyllningskörer.

Croneman om mobbingen 

Ett exempel på mobbing 

Expressen 

Expressen 2 

AB
SvD

Historien är inte bara historia

Mauricio Rojas, docent i ekonomisk historia, skriver en krönika i söndagens SvD: ”Kommer vår självgodhet att döma oss?” där han drar historiska paralleller som är historiskt tveksamt och som saknar ekonomisk historisk relevans.

Han menar att det drar ihop sig med krigshot och folkvandringar och att situationen påminner om både andra världskriget och romarrikets fall på 400-talet.
”Vi har alldeles för många Chamberlain och knappast någon Churchill i ledande ställning i denna ödesstund. Så var det också på 1930-talet, då det kommande eländet hade kunnat stoppas genom ett modigt och klarsynt ledarskap."

Om vi inte skärper oss ”kan vår framtid komma att likna de gamla romarnas mer än vi i dag är förmögna att föreställa oss.”

Det som är tveksamt i Riojas resonemang är att han bortser från den ekonomiska historien och gör en tämligen ytlig politiskt historisk jämförelse.

På kultursidorna i samma nummer av SvD påpekar tidningens kulturchef, Lisa Irenius, under rubriken ”Hur exceptionell är vår tid egentligen?” att det kan finnas en lockelse i att leva i ”en exceptionell tid”, där ”stora värden” står på spel.
Där ”överdrivna retoriska figurer – som idoga paralleller till historiens mest dramatiska skeenden – har sina risker. De frekventa referenserna till andra världskriget i debatten kan leda fel, som historikern Anthony Beevor påpekade iSvD igår: i osäkra tider vill man gärna känna igen sig i historien, men historien upprepar sig aldrig. Historien utvecklar sig inte heller linjärt.”

Irenius hänvisar till Frédéric Gilli som i Le Monde skriver att parallellerna kan bli ett slags myt.  Det kan snedvrida analyser och skyla att det i dag framför allt är de etablerade partierna som krisar.

Historien är inte bara historia. Man får inte glömma att det vi kallar historien är en mycket komplex sammansättning av föränderliga ekonomiska, sociala, kulturella, psykologiska processer drivna av motsatta intressen, hierarkiska ordningar och påverkade av tillfälliga skeenden, tolkade av eftervärlden.

Se mitt blogginlägg "Lär gärna av historien, men använd den inte som facit"

Den kommersiella censuren

I en krönika i dagens SvD, ”Demokrati i gungning”, skriverHanna Gadban om hur forskaren Magnus Norell fått nobben av svenska förlag då han försökt få sin bok ”Kalifatets återkomst – orsaker och konsekvenser” förlagd.

Norell själv förmodar att detta säger något om vår tid och om den beröringsskräck för islam och islamism som länge präglat både debatt och politik i Sverige.

”Det finns en rädsla att bli stigmatiserad som ’islamofob’, att vara alltför politiskt inkorrekt, att vara motståndare till islam eller till och med att vara rädd för fysiska angrepp. Det bådar inte gott.”
Skriver han i bokens förord.

Hanna Gadban hakar på och anser att något har gått snett i vårt demokratiska system – ”där man internaliserat ett visst sätt att se på världen. Man frågar sig vilken roll det spelar att yttrandefriheten i Sverige finns på pappret, när det i offentligheten används utstötningsmekanismer som med en enastående effektivitet sorterar bort en viss sorts åsikter, som ett led i självrättfärdighet.”

Hon anser att endast viss sorts kritik får komma till tals och att vårt demokratiska system därför är i gungning.

Det slår henne inte att massor av förlag skulle gett ut boken om de ansett att de skulle tjäna pengar på den. Men de har beräknat upplagan och funnit att den inte är lönsam.

Min erfarenhet är att det är den kommersiella censuren, förlagens marknads- och ekonomiavdelningar, som avgör vad som ska ges ut.

Den kommersiella förlagscensuren hämmar demokratin. Massor av böcker kommer aldrig ut eller ges ut av författarna själva.

Magnus Norells bok har kommit ut på Förlag TRAIL

Det går inte att bygga om en häst till traktor

Att bygga ett socialistiskt samhälle i en kapitalistisk värld är som att bygga om en häst till en traktor.

Den haltande hästens skadade ben kan inte ersättas av ett traktorhjul.

Problemet är att socialism är en ideologi medan kapitalismen är resultatet av en flertusenårig historisk utveckling och ett historiskt faktum.

Det behöver inte vara något fel på den socialistiska idén, utom att den är en utopi.

Detta faktum bevisas ständigt i modern historia. Den ryska revolutionen leddes av extremsocialister, bolsjevikerna, som med goda intentioner bara lyckade skapa ett samhällsmonster värre än det kapitalistiska.
Detsamma gäller för hela det gamla Östeuropa. Kubas kommunister tvingas nu ge sig.
Det kinesiska kommunistpartiet har insett problemet och utnyttjar kapitalismen men förlorar de socialistiska idéerna.
Det stora kommunistiska försöket till socialism har förvandlats till statskapitalism.
Och nu är Venezuela det aktuella exemplet.

Hugo Chavez och hans socialistparti försökte omfördela de ekonomiska resurserna till förmån till den fattiga befolkningen och vann därmed politisk framgång. Men kapitalismens oskrivna men järnhårda lagar gjorde att det politiska försöket ledde till att BNP-tillväxten sjönk till -4 procent i fjol, prognosen för 2015 är -6,7 procent.
På senare år har landet sjunkit allt djupare ned i en svår ekonomisk kris med negativ tillväxt, galopperande inflation och stor brist på basvaror för vanligt folk.

Ett problem är att 95 procent av exportinkomsterna, närmare hälften av statens intäkter och en fjärdedel av bruttonationalprodukten (BNP) bygger på oljeinkomster. Det mycket oljerika landet är starkt beroende av priset på "det svarta guldet" som har rasat de senaste åren. Samtidigt har inflationen skjutit i höjden och spås bli 205 procent i år - världens högsta.
Under goda ekonomiska tider har oljan gett staten pengar till satsningar på välfärd och infrastruktur, men oljeberoendet gör samtidigt Venezuela sårbart för prisfall och konjunkturnedgångar. Trots försök att utveckla andra näringar har landet inte lyckats bryta beroendet av oljan.
Korruptionen är mycket hög. Landet intar plats 161 på Transparency Internationals korruptionsindex.

Mordfrekvensen är den näst högsta i världen efter Honduras enligt FN: 62 mord per 100.000 invånare.

Att fördela samhällsresurserna jämnare så att de fattiga får det bättre är inte socialism. Socialism innebär en alternativ samhällsform av genomgripande ekonomiska, sociala och kulturella förändringar.
Men en sådan politik får inte på vägen, utan olyckliga konsekvenser, kollidera med kapitalismens grundvalar som innebär en ekonomi som vilar på global marknadsekonomi och en produktion med vinstmotiv, privat ägande till produktionsmedlen, lönearbete, penning- kredit- och finansekonomi samt kapitalkoncentration.

Valet i Venezuela 

Om Venezuela 

Ett föredöme för alla lata kvinnor

Jenny-Beatrice Åkerlund, mest känd som Bea Åkerlund, är en av Madonnas stylister och kompis med Lady Gaga.

I en intervju i DI berättar om hur det är att bli tvillingmamma och uppmanar alla kvinnor att skaffa en heltidsanställd Nanny utan att ha dåligt samvete för det.

Dessutom anser hon att svenskar är lata och att föräldraledigheten har förslöat svenska mödrar. 

För mig får hon hysa vilka privata uppfattningar hon vill, men då dessa förmedlas av ett organ som DI blir hennes åsikter allmänna.
Åkerlund sommarpratade i Sveriges Radio den 1 augusti 2015 i Sommar i P1.

Eftersom hon genom sitt relativa kändisskap även kan vara ett föredöme för andra får hennes åsikter en viss tyngd.

I DI intervjuas hon av Natalia Brzezinski anställd som internationell rådgivare på PR-byrån Kreab som står Moderaterna och Svenskt Näringsliv nära.

”Jag tror att svenskar tar de här privilegierna för givet och jag tror att det gör dem lata. Det får dem att inte stå ut från mängden eller vilja ändra på spelreglerna. Man har allting så varför ändra på det om det fungerar. Jag känner att det är min skyldighet att inspirera svenska kvinnor att vilja ha mer, prova på mer, vara djärvare, vara starkare och jag känner att jag gör det”, säger Bea Åkerlund.

Konstigt, jag har levt i Sverige i 78 år utan att träffa en enda lat kvinna.

Sverige har inte 1,5 miljon väljare som är rasister

Enligt SCB-undersökningen i veckan skulle SD få stöd av 19,9 procent av väljarna.

För dem som betraktar SD som ett rasistiskt parti måste resultatet verka skrämmande.
För dem som anser att SD är ett nazistiskt parti måste det te sig rent fasansfullt.

Eftersom jag anser att SD är ett främlingsfientligt, socialkonservativt borgerligt parti tror jag att dess väljarstöd är förklarligt.

Rädslan för att ”utlänningar och flyktingar” väller in över våra gränser, att de tar våra jobb och knaprar på vår välfärd, tar våra kvinnor och förstör ”vår” kultur är utbredd.
Följaktligen är de som kan tänka sig rösta på SD lågutbildade män, främst arbetare.
Inte märkligt att SD tar sina väljare från socialdemokraterna och att SD:s sympatisörer hittas inom LO-förbunden där arbetarna finns.
Moderatarena bidrar med socialkonservativa väljare.

SD:s ledande kadrer må ha ett brunt förflutet men det är varken rasism eller nazism som fått stöd av 19,9 procent av väljarna.

En inte ovanlig reaktion på SD:s framgångar är:
”Den enda förklaringen till att SD får nästan tjugo procent av partisympatierna måste vara att väljarna egentligen inte vet vad partiet står för.”

I så fall är problemet inte SD utan väljarna. Eller demokratin. Särskilt om man tänker på att 19 procent av de tillfrågade i SCB-undersökningen är osäkra på sitt val.
Men förklaringen att väljarna inte förstår sitt eget bästa är farlig, även om den vore sann.
Med det argumentet underkänner man inte bara en femtedel av Sveriges 7,5 miljon väljare utan också den parlamentariska demokrati som vi bygger vårt samhälle på.

I en demokrati ska alla anses kunna rösta, oavsett om de är politiskt korkade, rena idioter eller välutbildade insatta i politiken.

Men demokratin kräver också att samhället upplyser om politikens och demokratins villkor.
Utbildningsväsendet, folkbildningen, arbetsmarknadens organisationer, medierna, myndigheter och hemmen har här en viktig uppgift.

Om SCB:s partisympatiundersökning 

Hela undersökningen som  pdf-fil 

DN:s ledare 

GP:s ledare 

DN Nyheter 

SvD Ledare
SVT 
DI
ETC
Arbetet