Det är bara att välja

Hur vill du bli bemött av dina medmänniskor?

       av deras självgodhet, misstänksamhet och njugghet

       av deras humanitet, öppenhet och gästfrihet?

Det är bara att välja.

Men eftersom du bor och lever i Sverige behöver antagligen inte välja. Du lever ju i ett tryggt och rikt samhälle där du är aktad och respekterad av din omgivning och från vilket du obehindrat reser till vilka turistmål du vill, och varifrån du kommer tillbaka till dit mysiga ombonade hem och till dina närmaste.

Du riskerar inte att din hembygd bombas sönder, att dina närmaste blir mördade, att polisen tar dig för något du inte gjort, att du inte kan besöka ett sjukhus för att det inte längre finns, att dina barn inte har någon skola att gå till, att du inte har något jobb eftersom din arbetsplats inte längre existerar.

Men så kommer det människor till ditt vackra och trygga land, Sverige, och stör din lugna mysiga tillvaro.
De har varit med om allt det du sluppit.
De flyr från krig och elände som förvandlat deras relativa trygghet till kaos, otrygghet och fattigdom.
De ber om din hjälp.

Du säger att visst skulle du vilja hjälpa men tyvärr har Sverige inga möjligheter att ta emot alla, så tyvärr…
Är du då säker på att ditt svar inte beror på självgodhet och egoism maskerad till förnuft?
För du har ju ingen aning om hur många som den svenska nationen kan ta emot.

Eller bemöter du flyktingarna enligt den gyllene regeln?
Det är en levnadsregel som finns över hela världen, och har funnits, i tusentals år. Regeln uttrycks inom kristendomen, islam, judendomen, hinduismen, buddhismen, konfucianismen, taoismen och många andra religioner och tankesystem.

Inom kristenheten lyder den: ”Allt vad du vill att dina medmänniskor ska göra för dig, bör du också göra för dem.” (Matt. 7:12, Bibel 2000)

Det är ingen religiös regel, det är en praktisk regel om hur vi människor på vårt lilla klot i universum ska leva för att överleva.
Den är en grundläggande regel för hur vi människor ska leva tillsammans.

Flyktingarna kan inte välja. De blir mottagna som du väljer att ta emot dem.

Låt vapenindustrin vara med och betala kostnaderna för flyktingmottagning

Nästa år, 2016, har Migrationsverket räknat med en kostnadsökning på 29 miljarder och 2017 på hela 41 miljarder. 

Sammantaget innebär det hela 72 miljarder i ytterligare kostnader för det svenska asylmottagandet under perioden 2015-2017.

En del av dessa pengar, kanske hälften, ska tas av vårt internationella bistånd som redan är beräknat till 32 miljarder.

Cirka fem miljoner svenskar har arbete och betalar någon form av skatt. Om var och en av dem ska vara med om att betala 77 miljarder blir det 385 000 kronor för varje skattebetalare under de två åren eller 192 500 kronor per år.
(Nu räknar jag med att biståndspengarna inte används. De sammanlagda skatteinkomsterna för staten är för övrigt 952,6 miljarder.)

Se Statens budget 2016 i siffror

Alla skattebetalare har inte möjlighet att bidra med 192 500 kronor per år.
Om man räknar med en skattesats på 30 procent så skulle bara de som har en årsinkomst på 635 000 kronor och därutöver kunna betala.
Om pengarna skulle tas ut som inkomstskatt borde den vara progressiv, d.v.s. de som tjänar mer borde betala mer.
(Och om skattesmitarna betalade sin skatt skulle problemet vara löst.)

Det förefaller dock som om enbart inkomstskatter inte räcker till. Även företag måste vara med och betala.

Vi måste också räkna flyktingfrågan som ett kvarstående problem. Flyktingar kommer, så långt och så länge vi kan se, att finnas på grund av krig, förföljelse, miljöförändringar, ekonomiska orsaker och annat.
Finansieringen måste därför bli långsiktig och stabil.

Det kan emellertid vara bra att i det akuta läge som nu råder låna pengar till flyktinghjälp.
Hjälpen kan nämligen, så småningom, ge svensk ekonomi ett plus.

Flyktingarna betyder inte bara utgifter. De kan bidra till det svenska samhällets utveckling.

Många flyktingar kommer att, då orsakerna till deras flykt inte finns kvar, återvända till de länder de en gång flydde från.
Under sin vistelse i vårt land kan de ha upprättat goda kulturella, politiska och sociala band med Sverige som kan bli viktiga för vår handel och politik.
Tänk till exempel Tysklands förbundskansler Willy Brandt och Österikes förbundspresident Bruno Kreisky som levde som flyktingar i Sverige under andra världskriget.

Flyktingarna bidrar till den svenska arbetskraften. Bland andra får vi hit läkare och annan expertis som fått sin utbildning i hemlandet men som kan utöva praktik i Sverige. Ett billigt tillskott till kompetensutvecklingen.

Andra kan bidra med sin arbetskraft i ett skede då antalet svenska arbetande blir allt färre och ska försörja allt fler äldre, sjuka, skolungdom m.fl. som står utanför arbetskraften. Även om vi inte har flyktingar måste vi få in ny arbetskraft om vi ska hålla balans mellan dem som producerar och dem som av olika skäl inte gör det.

När flyktingarna kommer i arbete blir de skattebetalare.
Den allra största delen av de flyktingar som kom till Sverige 1930-1960 har bidragit till den svenska välfärden. Folk från våra nordiska grannländer, från Centraleuropa, folk från Baltikum och Balkan har varit med om att bygga vårt land.

Vi får alltså se de pengar som vi satsar på flyktingmottagningen som investeringar som kommer att betala sig i framtiden.

Men flyktingproblemet är inte bara en ekonomisk fråga.
Vi måste hjälpa medmänniskor i nöd. Det är humanitet men också på grund av självbevarelsedrift.

Om vi avvisar flyktingar innebär det inte att de inte finns utan att de finns någon annan stans. Deras lidande försvinner inte, men kan komma att drabba oss i senare generationer.

Flyktingfrågan är inte ett nationellt problem även om flyktingarna söker sig till enskilda länder.
Hela frågan är ju allmänmänsklig och internationell och kräver därför global finansiering.
Vi måste därför se till att utgifter och resurser fördelas på ett rättvist sätt mellan mottagarländer men också mellan flyktinggrupper.

Ett överstatligt organ måste se till att få in pengar och andra resurser och sedan fördela dessa mellan dem som tar emot flyktingar.

Vad som behövs är en internationell skatt, varför inte på vinster från vapenindustri och från dem som exploaterar människor och miljö, samt på lyxkonsumtion och finansvinster som inte investeras i produktivt kapital.

UNHCR, Sverige 

Se min blogg från 9 september 

Tino Sanandaji omflyktingpolitiken i en föreläsning på ”Den nya Välfärden” 

Tino Sanandajis blogg  

Hindra klimatflyktingar genom att stoppa orsakerna till flykten

Den 30 november samlas representanter från 195 länder - Conference of the Parties, COP -  i Paris för att enas om ett klimatavtal. 

Orsakerna är att klimatkatastrofer blir allt fler och svårare och på grund av den snabba uppvärmningen av vår planet.
Det är nödvändigt att halvera utsläppen av växthusgaser till 2050 och helt slutar att släppa ut till 2100. Mötets uppgift är att teckna ett globalt täckande avtal med konkreta mål för varje land.

Under de 20 senaste åren har antalet naturkatastrofer fördubblats. Tidigare skedde omkring 200 naturkatastrofer årligen, medan antalet nuförtiden är omkring 400. 70 procent av katastroferna har att göra med klimatet.

Antalet människor som tvingas fly undan havshöjningar, torka, utfiskning, jordförsämring eller att storbolag överexploaterar naturen ökar.

Att uppskatta det totala antalet klimatflyktingar är svårt, eftersom klimatförändringens slutliga följder ännu inte står klara. Redan nu finns det åtminstone 25 miljoner människor i världen som har flyttat från sina hem av miljöorsaker - och till dem har man inte räknat in dem som flyttat på grund av långsamma förändringar i miljön, såsom torka. Fram till år 2050 kan det enligt olika beräkningar finnas mellan 50 miljoner och en miljard klimatflyktingar. De flesta uppskattningarna rör sig kring 200 miljoner.

Antalet människor som drabbas av naturkatastrofer har tredubblats under ett årtionde. Årligen påverkar naturkatastroferna direkt omkring 211 miljoner människors liv.

20 miljoner människor tvingades fly undan extrema väderfenomen år 2008.

Under de senaste 20 åren har 10 miljoner afrikaner tvingats flytta på grund av miljöförstöring som till exempel ökenspridning.

År 2050 beräknas omkring 70 procent av världens befolkning bo i städer. De urbana områdena är klimatförändringens riskzoner för de har traditionellt byggts vid kusten eller floder. Av världens 39 största metropoler finns 60 procent på strandområden.

De flesta klimatflyktingar flyr inom sitt eget land.

Enligt organisationen International Alert hotar klimatförändringen att trappa upp konflikter eller förvärra instabiliteten i 102 av världens länder. Det bor omkring 3,9 miljarder människor i de här länderna.

Genom att begränsa miljöförstöringen kan vi alltså hindra en ny flyktingvåg att söka sig till vårt land.

UnitedNations Fromework Convention on Climate Change, UNFCCC, Klimatkonventionen, 

Klimatkonventionen på svenska 

COP 

UNHCRClimate Change

IntergovermentalPanel on Climate Change, IPCC, FN:s klimatpanel,  

Klimatflyktingar, Migrationsinfo  

UNHCRSummary of Deliberations on Climate Change and Displacement 

International Alert 

UNHCR

Migrationsinfo 

Vi har råd att hjälpa flyktingar

Totaltär 60 miljoner människor på flykt i världen. 

Förra året beviljades 34 787 uppehållstillstånd för asylsökande flyktingar i Sverige.

Länder som människor idag flyr ifrån är Syrien: 3 miljoner, Afghanistan: 2,7 miljoner, Somalia: 1,1 miljoner, Sudan: 670 000 , Sydsudan: 509 000, Demokratiska republiken Kongo: 493 000, Myanmar: 480 000, Irak: 426 000

Av debatten får vi lätt uppfattningen att Sverige är ett stort mottagarland.
Men de länder som tar emot flest flyktingar är Pakistan: 1,6 miljoner, Libanon: 1,1 miljoner, Iran: 982 000, Turkiet: 824 000, Jordanien: 737 000, Etiopien: 588 000, Kenya: 537 000, Tchad: 455 000.

Se uppgifter från UNHCR

Det är alltså de redan fattiga länderna, i närområdena, som tar de största kostnaderna för människor på flykt.

Sveriges flyktingmottagande ligger visserligen på en högre nivå än de övriga nordiska länderna men mottagandet är inte imponerande i jämförelse med behovet och med andra länder. Om man räknar antal flyktingar per 1 dollar av BNP/capita kommer Frankrike som det första europeiska landet på listan och totalt på plats 42. De fyrtio länderna ovanför tillhör med enstaka undantag utvecklingsländerna, och hälften av dem tillhör gruppen "lägst utvecklade länder”. De översta, Etiopien, Pakistan, Uganda och Kenya, hade en belastning som var 70 till 160 gånger högre än Sverige, med färre än tre flyktingar per 1 dollar BNP/capita.
Se uppgift i UNHCR 

I Migrationsverkets nya prognos för antalet asylsökande beräknas att antalet i år blir 140.000 och 190.000 personer, varav 29.000–40.000 är ensamkommande barn.

Migrationsverket säger sig behöva 29 miljarder kronor i extra anslag.

Att stoppa flyktingarna är ingen lösning på problemen. Man bara förvärrar dem.

Fler länder måste ställa upp och bidra, inte minst ekonomiskt om vi vill undvika risken för att ännu fler utsatta människor ska stå utan stöd och hjälp.

Resurserna för flyktingmottagande måste bli permanenta i både EU:s och medlemsländernas budgetar.

Flyktinghjälpen är nödvändig och behovet av att hjälpa försvinner inte utan ökar framöver på grund av krig, miljökatastrofer och relativ fattigdom.

Flyktingar över Medelhavet 

Statens budget 2016 i siffror: utgiftsområde 8,migration 

Rekordmånga människor på flykt undan krig, UNHCR              

Migrationsverket höjer flyktingprognosen, DagensIndustri

Flyktingprognosen i DN 

Partierna överens om flyktingmottagningen, SR 

Varför blir vi överraskade av att flyktingar kommer till oss?

Människor har i alla tider tvingats bryta upp från outhärdliga förhållanden för att söka sig bättre livsvillkor. 

De har flytt undan krig och konflikter och på grund av åsiktsförföljelse, etnisk förföljelse, klimatförändringar, fattigdom, arbetslöshet.
Dessa olyckor har i tiotusentals år skapat utvandrare och invandrare.

Men det har också förekommit en mer målmedveten ut- och invandring till exempel då de europeiska kolonisatörerna, åren 1500-1800, drev undan eller utrotade ursprungsfolk, rövade deras boplatser och etablerade sig själva som nybyggare i resten av världen. En världskarta 1910 var en europeisk karta.

Och då européerna etablerat sig i Amerika, genom att utrota och tränga undan indianerna, skaffade de sig tjänare genom att förslava miljoner afrikaner och frakta dem över Atlanten. Under tre hundra år. skeppades 11 miljoner slavar från Afrika till Amerika.

Varför blir vi överraskade av att flyktingarna kommer till oss?
Det är dags att inse att vi människor lever i en gemensam värld med en sammanhängande historia och inte i ett land bara under vår livstid.

Folkvandingarett historiskt fenomen 
De europeiskakolonierna 1914 
Kartor över de europeiska kolonierna  Slaveriets omfattning enligt ”The Atlantic Slave Trade. A Census” by Philip D. Curtin 
Om kolonialism

Främlingsfientlighet är illa nog

I EskilstunaKuriren skriver Jesper Bengtsson i dag en krönika, ” Rasismen har förändrats”, om att rasister har tokfel.

Inte svårt att instämma i. Raser finns helt enkelt inte.
Bengtsson konstaterar också att verkliga rasister hittar man numera bara på de nätsajter där den yttersta, svarta högern huserar.

Trots det försöker han sig på att motivera varför även kloka människor anklagar främlingsfientliga för att vara ”rasister”.
För att komma förbi det knepiga kallar Bengtsson de ”riktiga” rasisterna för ”ärkerasister” och skriver:
”De lite smartare rasisterna har ändrat sitt sätt att argumentera. Forskarna brukar tala om det som kulturell rasism.”
”Den kulturella rasismen är svårare att bemöta, eftersom kulturer de facto skiljer sig åt.”

Vad jag inte förstår är varför man ska använda begreppet ”rasism” när det inte finns raser. Följaktligen finns det inte heller kulturella raser. Eller sociala eller ekonomiska raser.

Varför inte använda begreppet främlingsfientlighet så slipper man den märkliga konstruktionen ”kulturella rasister”?

Främlingsfientlighet är enligt min mening illa nog och värd att bekämpa med information, diskussion och upplysning.
Men ”rasism” är enklare att använda som skällsord och ordet sätter punkt för vidare diskussion.

DN Debatt 24 oktober

Ropen på stark ledare ökar

Aftonbladets Karin Pettersson tycker sig inte ha sett statsminister Stefan Löfven på länge och Agneta Berge Fokus liknar statsministern vid tjuren Ferdinand som vägrar slåss.

De är bara två av många exempel på politiska kommentatorer som kräver ett ”tydligare ledarskap”, en mer ”synlig politisk ledare”.

Ropen på en stark och tydlig ledare verkar bli allt vanligare. Men vad är det man vill ha?

En fürer eller en duce? För säga vad man vill om Hitler, Mussolini och de andra diktatorerna, nog var det tydliga och nog syntes de.

I andra sammanhang brukar man hylla det lyhörda demokratiska ledarskapet. Tänk bara på  f.d. statsminister Ingvar Carlsson som hyllas just för sin diskreta demokratiska ledarstil.
Eller  på recepten i managmentlitteraturen som nästan alltid förordar ett mjukt och känsligt ledarskap.

Frågan är vad ropen efter en stark ledare är tecken på.

Lär gärna av historien men använd den inte som facit

Man kan lära av historien men man kan aldrig använda historien som facit för dagens eller framtidens problem.

I dag är det populärt att peka på paralleller mellan nutiden och trettiotalet och att till exempel jämföra arbetslösheten då med den i dag och att se dagens nynationalism och nazismen som nästan identiska rörelser.

Genom att använda laddade begrepp från trettiotalet för dagens företeelser till exempel ”rasism” för främlingsfientlighet och ”fascism” för konservativ nationalism, kan man få dagens situation att likna den forna mer dramatiska.
Genom att betona likheter mellan händelser och skeenden då och nu, och samtidigt bortse från viktiga historiska skillnader, manar man fram en bild av att vi riskerar att upprepa dåtidens misstag.

Den största risken löper vi emellertid genom att göra misstag vi inte tidigare gjort. Därför bör vi analysera dagens problem både utifrån historisk kunskap och en analys befriad från förutfattade meningar.

Björn Elmbrandt i Magasinet Arena, 8 oktober, pekar på situationen för socialdemokratin på trettiotalet med den i dag och varnar för att vi ska upprepa de misstag som gjordes då.

Skillnaderna i de historiska förutsättningarna är dock stora och många. Låt mig bara peka på några.

På trettiotalet fanns en politisk och ekonomisk stormakt som kallade sig för ”socialistisk” och som allvarligt hotade den borgerliga världen.
I norden sågs socialdemokratin som ett demokratiskt alternativ till sovjetkommunismen. Socialdemokratin då var ett ideologiskt alternativ både till bolsjevismen och till liberalismen.

Den socialistiska idén var tämligen oprövad som politisk praktik.

I dag finns inget kommunistiskt hot och socialismen existerar knappast annat än i den borgerliga skrämselpropagandan mot förstatligande. Socialdemokratin är sedan länge socialliberalt.

Elmbrand skiljer dock inte mellan de två existerande liberalismerna – nyliberalismen och socialliberalismen - utan buntar okänsligt ihop dem till ”liberalism” som han beskriver som nyliberal.

Men efter kommunismens sammanbrott och socialismens förvisning till utopiernas undantagskammare har den socialdemokratiska rörelsen definitivt blivit just socialliberal.

Den politiska skiljelinjen går i dag mellan pragmatisk socialliberalism och dogmatisk nyliberalism. Att den gamla beteckningen ”socialdemokrati” fortfarande häftar fast vid arbetarrörelsens politiska gren förändrar inte den underliggande verkligheten.  Den gamla etiketten som associerar till ”socialism” lossnar och faller av och vi bör ersätta den med en som beskriver vad den är, en social liberal rörelse.
Enligt min mening är en av orsakerna till socialdemokratins försvagning att den är feletiketterad.
Inte bristen på socialistisk retorik.

I vårt land går skiljelinjen mellan den socialliberala ideologin och den nyliberala genom alla borgerliga partier. Alliansen är ett sista försök att dölja denna klyfta och etablera den nyliberala ideologin. Den borgerliga retoriken att få arbetarrörelsen att framstå som statssocialistisk blir allt mindre användbar.

Demokrati och diktatur. På trettiotalet utgjorde diktaturen ett reellt alternativ till demokratin. Många länder i Europa var diktaturer. Demokratierna var ännu svaga och ofullständiga.
I dag är den politiska demokratin fast förankrad i EU och väletablerad i de flesta europeiska länder även om det finns rejäla brister och byråkratiska och kommersiella hot.  Men den övergripande politiska idén är att demokratin är det bästa styrelseskicket.

Nationalismen. I dag, till skillnad från 30-talet, är den nationella tanken på väg att smulas sönder. Nationerna är i dag mer sammalänkade ekonomiskt, socialt och kulturellt än då. Det som vi kallar globaliseringen har fått oss att inse att vi inte löser några problem nationellt utan måste agera gemensamt.

Kapitalismen. Den ekonomiska världsordningen, kapitalismen, är i dag inte densamma som på trettiotalet.
Den är, på gott och på ont, mer globaliserad. Finansmarknaden och kapitalmarknaden kan inte göra halt vid enskilda länder utan är beroende av stabilitet överallt. Kapitalbildningen är mer beroende av medborgarna genom pensionsfonder och en bredare kapitalmarknad.
Industriproduktionen, lönearbetet och kapitalinvesetringarna har flyttat sin tyngdpunkt från Europa till Asien, Sydamerika och Afrika.

På trettiotalet kunde politiker inbilla sig och sina väljare att de ekonomiska problemen kunde lösas nationellt. I dag inser alla politiker utom de konservativt nationella att det inte är möjligt.
Kolonierna finns inte längre som europeisk kapitalresurs och konfliktkälla mellan stater.

När det gäller uppkomsten av den italienska fascismen och den tyska nazismen så kunde de få politiskt fotfäste i den speciella politiska och ekonomiska situation och atmosfär som rådde i Europa på den tiden.
Efter första världskriget var Italien ett politiskt ekonomiskt kaos som banade väg för fascisterna. Arbetarrörelsen var splittrad och revolutionära rörelser destabiliserade samhället.

I Tyskland var rastänkandet och judeförföljelserna redan etablerade före nazismen och den orimliga krigsskulden som de segrande västmakterna till sista marken krävde betalning för skapade fattigdom och revanschlust som Hitler kunde utnyttja. Med hjälp av det tyska storkapitalet och rädslan för bolsjevismen kunde han ta till sig makten.

Allt detta, och mycket därtill, samverkade till den historiska utvecklingen som ledde fram till andra världskriget.
Detta världskrig förändrade också ekonomin, politiken och ideologierna i grunden.

Vi bör därför vara ytterst försiktiga då vi gör historiska jämförelser eftersom sådana kan tolkas fel och förleda oss att inte angripa de verkliga farorna och hoten mot demokratin och den politiska välfärdstanken.

Vinnare och förlorare i samhällshierarkin

DN-krönikören Niklas Wahllöf skriver i DN den 8 oktober, att tävlandet har ökat i omfattning och att alla delar av livet har blivit till rena tävlingsmoment: ”Vi är skräckslagna för ett liv som bara är ett liv, utan mätbara vinster”. 

Arbete, karriär, allt ska vinnas. Men nu syns tecken på att vissa av oss inte ställer upp på de gamla kriterierna i bedömningssporten, skriver Wahllöf hoppfullt om dem som vägrar att tävla.

Och visst är det påfallande hur det ska tävlas i allt. SvD har bland annat nyligen haft en tävling där det gällt att utse svenska språkets vackraste ord och kulturen genomsyras av priser och tävlingar: litteraturpriser, musikpriser, poesipriser, nobelpriser och så vidare.
Bokrecensenter och förlagsredaktörer jagar bestsellers.

Tidskrifter plitar ihop rankinglistor där de utser årets kommun och bästa kommun att leva i och hundratals andra årets bästa.

Det är lätt att omedelbart skylla tävlingsandan på att vi lever i en kultur som domineras av kapitalism och kommersialism. Men om man vill slippa att hemfalla åt slappa vänsterkonspirationsteorier måste man tänka ännu en gång.

Tävlandet och kampen kan lika gärna vara ett grundläggande mänskligt fenomen som i barnaåren yttrar sig i leken och som kan vara ett sätt att utveckla förmågan att klara kampen för tillvaron.

De Olympiska spelen har till exempel funnits sedan 700-talet före Kristus.

Det finns ändå anledning att tro att tävlandet har ökat i och med kommersialismen och kapitalismen som i sig handlar om att konkurrera och vinna. Vilket inte motsäger antagandet att tävlandet ska träna oss för kampen för tillvaron. Tvärt om.

Men att det skulle finnas en konspiration bakom denna ökning, i syfte att få oss mer anpassade till kapitalismen, finns det inga bevis för.

Att allt fler älskar att tävla kan bero på demokratin och välfärdssamhället som gjort idrotten mer allmän och omfattar både barns och vuxnas fritidssysselsättning.

Medierna hjälper till att popularisera tävlandet genom allsköns flåsiga program som TV:s Fortet, Mästarnas Mästare, Spring, frågesporter m.m. För att inte tala om de allt mer omfattade idrotts- och sportsidorna.

Utan tvekan lever vi i en utpräglad tävlingskultur som anpassar oss till den rådande ekonomiska och sociala kulturen.

Det är en kultur som skapar vinnare och förlorare och därmed hierarkier och segregation.
Vinnarna har vunnit rikedom, uppskattning, oberoende, skönhet.
Förlorarna är föraktade utanförstående. I bästa fall osynliga.

Vår människo- och samhällssyn påverkas antagligen av denna hierarkiska tävlingsordning där vi ser fattigdomen som resultat av ett dåligt utfört tävlande medan rikedom är vunnet i ädel kamp.