Enligt
SCB-undersökningen i veckan skulle SD få stöd av 19,9 procent av väljarna.
För dem som betraktar
SD som ett rasistiskt parti måste resultatet verka skrämmande.
För dem som anser att SD är ett nazistiskt parti måste det te sig rent fasansfullt.
Eftersom jag anser att SD är ett främlingsfientligt, socialkonservativt borgerligt
parti tror jag att dess väljarstöd är förklarligt.
Rädslan för att ”utlänningar
och flyktingar” väller in över våra gränser, att de tar våra jobb och knaprar
på vår välfärd, tar våra kvinnor och förstör ”vår” kultur är utbredd.
Följaktligen är de som kan tänka sig rösta på SD lågutbildade män, främst
arbetare.
Inte märkligt att SD tar sina väljare från socialdemokraterna och att SD:s
sympatisörer hittas inom LO-förbunden där arbetarna finns.
Moderatarena bidrar
med socialkonservativa väljare.
SD:s ledande kadrer må
ha ett brunt förflutet men det är varken rasism eller nazism som fått stöd av
19,9 procent av väljarna.
En inte ovanlig reaktion på SD:s framgångar är:
”Den enda förklaringen till att SD får nästan tjugo procent av partisympatierna
måste vara att väljarna egentligen inte vet vad partiet står för.”
I så fall är problemet
inte SD utan väljarna. Eller demokratin. Särskilt om man tänker på att 19
procent av de tillfrågade i SCB-undersökningen är osäkra på sitt val.
Men förklaringen att väljarna inte förstår sitt eget bästa är farlig, även om
den vore sann.
Med det argumentet underkänner man inte bara en femtedel av Sveriges 7,5 miljon
väljare utan också den parlamentariska demokrati som vi bygger vårt samhälle på.
I en demokrati ska
alla anses kunna rösta, oavsett om de är politiskt korkade, rena idioter eller välutbildade
insatta i politiken.
Men demokratin kräver också att samhället upplyser om politikens och
demokratins villkor.
Utbildningsväsendet, folkbildningen, arbetsmarknadens organisationer, medierna,
myndigheter och hemmen har här en viktig uppgift.