Man kan beskriva den pågående kampen mellan Greklands regering
och finanskapitalet som en öppen klasskamp.
Regeringen företräder folkets intressen medan den s.k. trojkan - IMF, EU och ECB - företräder finanskapitalets.
Kampen står, öppet och tydligt, mellan finanskapitalet och löntagarna.
På ena sidan står de grekiska medborgarna - främst löntagare, fattiga, pensionärer, egenföretagare, jordbrukare - och på andra sidan banker, finansinstitut, internationella storkapitalister.
Men vad gäller i så fall kampen? Varför blir den synlig i Grekland?
Världsekonomin styrs av det globala finanskapitalet som, enkelt uttryckt, består av skuldpapper i ständigt omlopp och i oupphörlig rörelse, febrilt sökande efter avsättning och profit.
Ett relativt fåtal aktörer håller i gång denna rörelse som är nödvändig för finanskapitalets avkastning.
Skuldbevisen – aktier, fonder, pengar, växlar m.m. - är på samma gång skulder och tillgångar, samtidigt kreditinstitut och kravmaskiner. Aktörerna är borgenärer och gäldenärer i en och samma skepnad.
Hela den globala ekonomin ingår i denna finansiella omloppsapparat med banker, fonder, börser, företag, stater och nationer, enskilda kapitalägare som intressenter.
Nationers skattemedel, och därmed välfärd, är inte fredade utan ingår i den globala finansapparaten.
Någonstans finns de intressen som kräver och de som blir krävda.
För ett par hundra år sedan, under industrikapitalismens tidiga utveckling, hade finanskapitalet som uppgift att förse den produktiva verksamheten med nödvändiga krediter. Kreditgivarna levde av räntor och utdelningar.
Under sjutton- och artonhundratalen satsade till exempel bolag på handelsexpeditioner som exempelvis orienthandeln och de skepp som fraktade varor över haven. Bolagen var riskföretag som då de lyckades gav god utdelning till bolagsmännen men misslyckanden kunde också leda till att de förlorade sina insatser.
I dag har de ekonomiska rörelserna ändrat karaktär och riktning. Kreditsedlarna och skuldbevisen har inte längre direkt koppling till produktiva verksamheter utan har blivit handelsvaror i sig själva. Det som ursprungligen var en marknad för produktionskapital har blivit en marknad för skuldsedlar.
Visserligen finns där kontakten med produktionen men är inte längre huvudsaken där produktionen tillförs kapital utan tvärtemot, finanskapitalet närs av produktionskapitalet. Finanskapitalet uppträder som långivare inte minst gentemot stater och skattebetalare.
Ibland – då kallas det kris – tvingas finansaktörer att ställa krav på produktionskapitalet. Plötsligt omvandlas då finanspappren till reella krav riktade mot produktionskapitalet. ”Bubblan brister”.
Dessa kriser ingår i finanskapitalets ständiga rörelse och tillför finanskapitalet nytt blod.
Finansmarknaden påminner om ett pokerspel där den som den som sitter med sämst hand inte kan betala då vinnaren vill syna.
Ett exempel var Argentinakrisen 1998-2002, som kulminerade i världens dittills största statliga betalningsinställelse. Den kontrakterade BNP med drygt 20 %. Arbetslösheten och antalet fattiga fördubblades till 25 % respektive 50 %. Peson devalverades med 80 % och inflationen ökade till 40 %.
Orsakerna då är desamma i dagens Grekland. Den ekonomiska utsattheten blev tydlig i samband med krisen 2009 beroende av politisk instabilitet, missriktad ekonomisk politik, misskötta statsfinanser och korruption. Finanskapitalet kastar sig över Grekland som ett rovdjur som inriktar sin attack mot den svagaste individen i en hjord.
I Grekland kräver finanskapitalet att grekerna reformerar statsbudgeten, d.v.s. ökar skatterna, minskar pensionerna och lönerna ytterligare. Regeringen har då redan kramat ur skattebetalarna och löntagarna en hel del.
Lönerna har sjunkit med 37 procent
Pensioner minskas med upp till 48 procent
Statliga anställningar minskade med 30 procent
Den privata konsumtionen minskades med 33 procent
Landets kroniska bytesbalansunderskottet minskade med 16 procent
Effekten av detta är att
Arbetslösheten har skjutit i höjden till 27 procent
Svart arbete nådde 34 procent
Statsskulden har överskridit 180 procent av BNP
Unga välutbildade människor överger Grekland
Investeringar i produktionskapacitet har avdunstat.
Fattigdom, hunger och energideprivation har utvecklats till en situation som vanligtvis förknippas med en stat i krig.
Det är
de fattiga som får betala.