Finansvärlden - banker, finansinstitut, kapitalförvaltare,
finansrådgivare, miljardärer, fondförvaltare och liknande – har inte alltid
rent mjöl i sina påsar.
Hela branscher bygger ju delvis på lögner, falska rykten,
hemlighetsmakeri och bluff.
Precis som i poker.
Finansmarknaden är ett spel om pengar och värden vars
omfattning vi knegare inte kan fatta.
Det tråkiga är att bluffmakare och kriminella kan utnyttja
finansvärlden för att skoja till sig ekonomisk makt och inflytande, tvätta
pengar, smita från skatt, muta och utöva påtryckning.
Skummisar med ekonomiska resurser kan dessutom omge sig med
advokater och lobbygrupper som kan skydda dem från angrepp.
Precis som de medeltida furstarna kunde skydda sig bakom en
hord av livvakter och murar.
Ett öppet demokratiskt samhälle, i en marknadsekonomi, behöver
kapitalister som kan samla och investera kapital i produktion och arbete.
Kapitalisterna vill naturligtvis ha utdelning på sina satsade kapital för att
kunna plöja ner vinsterna i nya produktiva verksamheter.
Så fungerar en sund kapitalism.
Men dagens finansvärld har upphört att fungera på det
sättet. De värden som kommer ur arbetet och produktionen omvandlas i finansbranschen till skuldpapper,
abstrakta värden, framtida spekulationer, krav på stater. Bara en del återinvesteras i den verkliga ekonomin - resten är spelpengar.
Riskerna tas inte av kapitalisterna och finansspekulanterna utan
av skattebetalarna.
De senaste decenniernas bankkriser har visat att hela risken
ligger hos låntagaren, hela förtjänsten hos banken.
Notan för skattebetalarna i den senaste svenska bankkrisen var 35 miljarder kronor.
Bankiren får bonus när det går bra, men när det går dåligt får skattebetalarna ta notan.
Någon bjuder dig på en dyr restaurang och smiter från notan så att du tvingas betala.
Finansskojare och finansbubblor har funnits lika länge som den moderna kapitalismen.
Några exempel på kriser och bubblor:
”Tulpankraschen” åren 1636–1637, Missisippi- och söderhavskrascherna på 1700-talet, den tyska hyperinflationen på 1920-talet, krisen 1929 och 30-talsdepressionen, Kreugerkraschen 1932, dollarkrisen och börskrisen i USA 2000, krisen på valutamarknaden 1990, Japans finanskris 90-92, Svenska bankkrisen 1990-96, Mexikokrisen 1994-95, Asienkrisen 1997, LTCM-kraschen 1997, Argentinakrisen 1997, Bankkrisen i USA 2007, den grekiska skuldkrisen 2010-.
Kriserna har utlösts genom spekulationer, svindlerier och hemlighetsmakeri och har alltid haft konsekvenser för stater och folk.
Men det finns också helt accepterade medel för finansinstitutionerna att sko sig på ”vanligt folk”.
Ta t.ex. indexbluffen. De svenska fondspararna förlorade 400 miljarder kronor i börsraset, konstaterade Affärsvärlden i nummer 43/2002. Storbankernas fonder har präglats av en strategi där förvaltarna lagt sig mycket nära index, vilket också gör att möjligheterna till en bra avkastning när börsen går dåligt är minimala. Men samtidigt som spararna förlorat, har SEB, Robur, Nordea och Handelsbanken dragit in nästan 8 miljarder i vinst på sin fondförvaltning.
Rena svindlare finns det gott om i finansvärlden.
Ett par exempel:
Bernard Lawrence "Bernie" Madoff sysslade med avancerade investeringsbedrägeri
er där investerare lockas att satsa pengar genom
att Madoff rapporterade en fiktiv avkastning på 10–20 procent - en ovanligt hög
nivå - som gjorde att kapitalet flödade in, men istället för att
generera verklig avkastning på insatt kapital använde Madoff det insatta kapitalet till
utbetalningar och för att hålla bedrägeriet igång. Madoff uppskattade själv att förlusterna för svindleriet uppgick till “runt 50 miljarder dollar”, motsvarande 400 miljarder kronor. Men utredarna konstaterade att ”pyramidspelet” rymde cirka 65 miljarder dollar.
En svensk fastighetssvindlare är Hans Thulin som gjorde
lönsamma fastighetsaffärer under 1980-talets svenska värdeökning på
fastigheter, den så kallade "fastighetsbubblan".
Thulins bolag Consolidator kunde våren 1990 inte betala en
skuld på 650 miiljoner kronor till finansbolagen Nyckeln, som på hösten samma
år ställde in betalningarna. Detta ledde till att Thulins svenska
fastighetsimperium gick under i samband med finans- och fastighetskraschen i
början av 1990-talet. 1991 gick hans bolag Consolidator och Granaten i konkurs
med omkring tre miljarder kronor i skulder. Thulin hade gått i personlig borgen
för lån på 800 miljoner kronor och försattes i personlig konkurs.
Thulin var skyldig svenska statskassan 179 miljoner till
följd av en fordran efter hans konkurs i början av 1990-talet. Trots flera
processer har han vägrat att betala.
Skulden har vältrats över på svenska skattebetalare.