lördag 24 januari 2015

Marschallhjälp till Grekland

På måndag har grekerna valt en ny regering.
Pasoks förra partiledare Giorgios Papandreou har, strax före valet, lämnat sitt parti Pasok och bildat ett nytt parti, ”Κίνημα για την Αλλαγή” d.v.s. ”Rörelsen för förändring”.
Han hoppas att kunna locka Pasoks missnöjda väljare att inte gå till vänsterpartiet SYRIZA och säger att han vill samverka med både vänster och höger.

Om vänsterpartiet SYRIZA blir största parti som opinionsmätningarna förutspår och blir valets vinnare kan Papandreou parti ingå i den oundvikliga koalition som ska styra Grekland. Jag tror att det vore bra för Grekland.
Frågan är dock om ”Rörelsen för förändring” kommer att klara 3-procentsspärren.

SYRIZA, som består av en samling olika vänsterpartier leds av Alexis Tsipras som har hotat att riva upp överenskommelserna kring miljardlånen från EU och internationella valutafonden IMF.

Nu styr det konservativa partiet ”Ny demokrati” landet med stöd av EU-trojkan som försöker svälta ut det grekiska folket för att minska statsskulden på omkring 175 procent av bruttonationalprodukten.
Vilket alltså inneburit att 35,7 procent av befolkningen befinner sig på gränsen till fattigdom eller socialt utanförskap, andelen långtidsarbetslösa har mångdubblats och sysselsättningen i hela den yrkesverksamma åldersgruppen, 25–64 år, har fallit till 49,3 procent. Löner och pensioner har sjunkit med uppåt 30 procent. Sjukvården har kollapsat och utbildningssystemet har tömts på resurser. Barnfattigdomen är högre än någon annanstans i EU. Köerna till soppköken blir allt längre.

Inte konstigt att folket misstror den förda politiken.

Om jag vore grekisk medborgare skulle jag nog rösta på SYRIZA, även om jag är tveksam till partiets möjligheter att skapa en bestående förändring.
Men en omförhandling med långivarna om en avskrivning av statsskulderna är nödvändig.
Vad grekerna behöver är investeringar och en förnyad köpkraft en marschallhjälp som EU kan ge landet.
En sådan hjälp skulle alla tjäna på i stället för den nuvarande svältpolitiken.

SvD
SR 






torsdag 22 januari 2015

Världens fattigdom - vad rör den oss?

Den rumänska tiggerskan som sitter i kylan utanför Willys i Eskilstuna visar sin stora tacksamhet när jag lägger en tjuga i hennes plastmugg.
Min fyllda varukorg ger kanske Willys ägare, Antonia Ax:son Johnsons, lika mycket som tiggerskan fick. Men Antonia Ax:son Johnsons stora tacksamhet får jag aldrig uppleva. Hon är ändå Sveriges rikaste kvinna.

Vi har i vårt land tvingats att se fattigdomen i vår vardag och många förfäras över vad de ser.
Tiggarna. Flyktingarna. De arbetslösa. Pundarna. Hororna.
Fattigdomen i världen kommer närmare. Tiggeri är inte längre en exotisk turistupplevelse. Den finns hos oss, hos människor omkring oss. Fattigdomen är inte bara statistik, fattigdom är människor.
Många av oss vill inte se. Andra vill jaga iväg de fattiga eller förbjuda dem.
Men fattigdomen finns kvar.

De mycket rika finns också fast de inte är så många som de fattiga och inte så synliga.
Vi ser dem ibland på TV. Direktörerna på sina bolagsstämmor, kändisfolket på sina galor, kapitalägarna i tidningarnas näringslivsreportage.
De rika är osynliga i sina privatplan på väg till exklusiva jakter eller sammanträden, i sina lyxvillor i rikemansgetton, i sina flotta bilar, på sina partyn, på sina fina kontor.
De sitter inte utanför varuhusen, de äger dem.
Men även de rika är människor.

Världens fattiga har kommit närmare. Men den globala fattigdomen syns inte. Vi ser inte de fattiga i Sudan, Bangladesh, Afghanistan, Quatar, Eritrea, Etiopien, Gambia, Mauretanien och många andra länder.
Ändå är det 1,2 miljarder människor som lever i extrem fattigdom.
842 miljoner människor är kroniskt hungriga idag. De flesta av dessa – 827 miljoner – bor i utvecklingsländerna.
Därför ser vi dem inte.

Jo jag vet, fattigdomen har minskat i Kina, Indien, Indonesien och Brasilien men det hjälper inte dem som fortfarande är fattiga och fattigdomen har ökat i den ”rika” delen av världen.
I USA saknade över två miljoner amerikanska barn tak över huvudet någon gång under förra året.
Vi kan inte heller se den rikaste tio procenten av världens människor. Fast de äger 87 procent av världens tillgångar.
I Sverige är det 147 miljardärer som har en samlad förmögenhet på 1 120 miljarder kronor.
(En miljard är tusen miljoner).
Den svenska statsbudgetens inkomster 2011 var 872 417 miljoner kronor.

Varför är skillnader mellan fattiga och rika ett problem? Vad rör världens fattigdom oss i den rika världen?

Demokratiproblemet. De rika får allt större makt. De fattiga blir alltmer maktlösa. De rika utövar sin makt med ett minimum av demokratiskt inflytande.
Det moraliska problemet. Fattigdomen blir ett normaltillstånd. Vi blir avtrubbade och accepterar att människor dör av svält utan att vi gör något åt det.
Ekonomin. Tillväxten, särskilt i de rika länderna, kräver ökad produktion och ökad avsättning för varor och tjänster. De fattiga kan inte betala, därmed hämmas tillväxten och påverkar även vår del av världen.
Befolkningsproblemet. De fattiga emigrerar till de rikare länderna som måste ta emot dem. Det kan skapa motsättningar i samhället och mellan samhällen.
Kulturellt. De fattigaste kan inte gå i skola utan förblir analfabeter. De får aldrig en möjlighet att utveckla sina förmågor.
Socialt. Fattigdomen leder till sjukdom. De fattiga kan inte betala för läkare och mediciner. Sjukdomar kan sprida sig även till oss.

Vad behöver göras för att minska fattigdomen i världen, för att minska skillnaderna mellan fattiga och rika?



lördag 17 januari 2015

Tryckfrihetens motsägelser och glidande gränser

Jag har problem med satirteckningarna av profeten Muhammed och tryckfriheten.
Å ena sidan anser jag att tryckfriheten måste vara total så länge den håller sig inom lagens gränser.

Å andra sidan anser jag inte att varje frihet måste tillämpas till sin yttersta konsekvens utan hänsyn till vilka följder min frihet har för andra. Alla friheter bör vara förenade med skyldigheter och hänsynstagande gentemot andras. Hänsyn och tolerans kräver aktning och förståelse för andra.
Är det till exempel självcensur om jag inte talar om för en medmänniska att jag tycker att hen är en djävla sopa som snabbast möjligt borde lämna detta jordelivet?
Risken är ju att jag får en smäll på käften om jag uttrycker mig så.
Hövlighet är en tillgång i relationer mellan människor.
Å tredje sidan är min mening att makten alltid ska kunna utmanas och ifrågasättas.
Men är det så att det är makten som utmanas när Muhammed skymfas?
Slår satiren inte mest mot fromma fredliga troende muhammedaner som saknar varje uns av världslig makt?
Respekt mot andras människors religionsutövning innebär även respekt för deras tro. Även om man inte delar den.
Att reta upp troende verkar inte vara någon konst.
Å fjärde sidan, dessa religiösa fundamentalister, som verkligen har makt, som har som mål att avskaffa tryckfriheten, som inte tolererar andra sanningar sina egna, som är beredda att slå ihjäl folk för att de har en annan tro.
Vilka intryck tar de av satirteckningar?
Ger inte satirteckningarna dessa religiösa makthavare bara möjlighet att hetsa sina trosfränder mot yttrandefriheten.
Kamp för yttrandefrihet måste föras mot makthavare som försöker inskränka den, inte mot religiösa lättretade minoriteter.

Kampen för tryckfrihet bör helst föras i religiösa diktaturer för att klassas som kamp för yttrandefrihet. Och jag är tveksam om den kampen ska föras på det sätt som den görs hos oss i demokratierna.
Bombardemanget träffar bara oskyldiga civila men lämnar makthavarna oskadda.

Yttrandefriheten är en frihet i ett öppet demokratiskt samhälle och en del av detta, ett verktyg för att utveckla den redan existerande demokratin.
Demokratin måste först förankras i samhället för att tryckfriheten ska bli ett sådant viktigt verktyg.








onsdag 14 januari 2015

Är vi européer mer värda än afrikaner?

Alla journalister får lära sig att en nyhet ska vara aktuell och intressera många och ju närmare läsaren händelsen inträffat desto intressantare är den (den s.k. närhetsprincipen). 
Ett mord i Sverige får oftast mer uppmärksamhet i svenska dagstidningar än massmord i Afrika.

Läsaren ser tillvaron perspektiviskt så att det som är nära ser större och viktigare ut än det som är långt borta. Vid horisonten ser allt mindre ut.
Närheten behöver i och för sig inte vara geografisk utan kan vara känslomässig eller kulturell.

Ca 650 svenskar omkom i tsunamikatastrofen i Thailand 2004. Händelsen får rubriker än i dag, tio år senare. Men i Thailand dog samtidigt ca 70 000 människor av samma orsak. I Atche-provinsen i Indonesien, som ligger i samma område, dog ca 200 000 personer men det fick vi inte veta så mycket om.

När två terrorister stormar in på en tidningsredaktion i Paris och avrättar fyra journalister ger det upphov till enorm uppmärksamhet. Hundratusentals människor, däribland ett tjugotal statsöverhuvuden från olika länder, går ut på gatorna och protesterar mot terror och som stöd för tryckfriheten.

Några dagar senare efter dådet i Paris, den 10 januari, rapporterade flera internationella nyhetsbyråer att Boko Haram genomfört en av de blodigaste massakrerna hittills.
Det är fortfarande oklart hur många människor som mördades i attacken som riktades mot staden Baga i nordöstra Nigeria, nära gränsen till Tchad. Det kan vara så många som 2000 civila dödsoffer.

Det föranledde inga manifestationer mot våldet.
Men det beror på närhetsprincipen förstås.

Jag har inga djupare insikter i vad vårt perspektivseende beror på, men antar att det ligger djupt i vår mänskliga natur.
Det handlar antagligen om en överlevnadsinstinkt, att vi försvarar våra egna gener framför främmande. Rovdjurshannar som hittar en hona med ungar biter ihjäl dessa för att få tillfälle att para sig med honan och föra sina egna gener vidare.
Våra barn och anhöriga är naturligtvis viktigare än främmande människor i Asien.

Men samtidigt innebär det en omedveten värdering. Vi värderar våra närmastes liv och människovärden framför de främmandes.

Kan det vara så att denna grundläggande instinkt har samband med främlingsfientligheten, den som de flesta av oss bekämpar?

Jag menar inte att vi ska kapitulera för de mörka krafter som söker politiskt profitera på främlingsrädslan, tvärt om. Men rädslan kanske kan förstås bättre.

Borde vi angripa profitörerna men undvika att angripa dem som är rädda för främlingar.

Mediernas nyhetsförmedling skulle möjligen kunna vända på perspektivet någon gång.

I vår globaliserade värld kanske våra primitiva instinkter inte längre har samma funktioner som under stenåldern?

AB 








När statscheferna stod upp för yttrandefriheten

Den 11 januari samlades världens ledare i Paris för att marschera mot terrorn och för tryckfriheten efter attacken mot satirtidningen Charlie Hebdos redaktion den 7 januari då sjutton personer miste livet.
Bland de marscherande fanns bland andra Israels premiärminister Benjamin Netanyahu.
Med var också Angela Merkel, Tysklands förbundskansler.
Den ultraortodoxa judiska tidningen
Haredi Daily HaMevasers använde sin pressfrihet genom att sudda ut henne – tillsammans med flera andra kvinnliga deltagare – ur en bild på protestmarschen. Det meddelar webbsajten Mediaite.

Glädjande nog deltog även sådana makthavare som tidigare struntat i yttrandefriheten.
Turkiets premiärminister Ahmet Davutoğlu. Turkiet har fängslat flera journalister.
Egyptens utrikesminister Sameh Shoukry. Landet har fängslat journalister från Al Jazeera och fotojournalisten Shawkan.
Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov. Enligt Reportrarutan gränser underminerar Ryssland informationsfriheten. Hösten 2014 fängslades en journalist för att ha förolämpat en regeringsmedlem.
Algeriets utrikesminister Ramtane Lamamra. Landet har fängslat en journalist i 15 månader utan åtal.
Förenade Arabemiratens utrikesminister Sheikh Abdyllah bin Zayed Al Nahyan. Landets myndigheter belade en journalist med munkavle i en månad utan åtal.
Gabons president Ali Bongo. Journalisten Jonas Moulenda flydde till Kamerun efter att ha mottagit dödshot i samband med att han rapporterar om rituella mord i landet.
Kung Abdullah II bin Al-Hussein av Jordanien. Landet fängslade förra året en palestinsk journalist till 15 års fängelse och straffarbete.

Förhoppningsvis far de alla tillbaka till sina respektive land och fortsätter kampen för yttrande och pressfrihet.

SvT 
DN 



tisdag 13 januari 2015

Historien ger inte facit för framtiden

Runt om i Europa finns högerpopulistiska politiska partier vilka har som mål att försvåra för flyktingar att få en fristad och att skrota EU.
I Sverige representeras de nationalistiska främlingsfientliga partierna av Sverigedemokraterna, i Danmark av Dansk Folkeparti, i Norge heter det Fremskrittspartiet, Finland har sina Sannfinländarna, Nederländerna har Frihetspartiet, i England finns British National Party, Belgien är begåvat med Vlaams Belang, Frankrike med Front National, Schweiz med Schweizerische Volkspartei, Italien med Lega Nord och Ungern med Jobbik.
I Tyskland uppstår dessutom rörelser som Patriotische Europäer gegen die Islamisierung des Abendlandes (PEGIDA) med samma mål.
De vill begränsa invandring och flyktingmottagning och återupprätta nationen.

Majoriteten av Europas politiska etablissemang står upp mot dessa främlingsfientliga och nationalistiska krafter. Det är viktigt att vi gör det.



Många gör det med hänvisning till erfarenheterna från den historiska nazismen och fascismen:
”Vi har sett hur det gick, vi ska inte göra samma misstag som demokratierna gjorde under 20- och 30 talen, utan vi ska kväva dessa odemokratiska tendenser i sin linda.”

Vi bör självklart vara på vår vakt mot odemokratiska partier i vårt kulturområde.
Men historien upprepar sig inte. Historien ger oss inte facit för hur vi ska handla i dag för framtiden. 

Internationellt finns än farligare hot mot demokratin än de europeiska missnöjespartierna.
Talibaner, IS, Al Qaida, Boko Haram, Hezbollha m.fl. är utpräglade våldsideologier, dogmatiska, fundamentalistiska, fanatiska och antidemokratiska och de hotar den demokratiska världen.
I deras spår följer krig, summariska avrättningar av motståndare, kvinnoförtryck, våld och tortyr som skrämselmetod.
De vill med våld införa sharialagar, de vill avskaffa jämställdheten, yttrandefriheten och de flesta demokratiska värden.

Jag tänker inte i första hand på hotet mot Europa, även om dessa dogmatiska fundamentalister skickar sina terroragenter att utföra krigshandlingar även här hos oss.

Nej, jag tänker på alla de miljoner människor som direkt drabbas i Afghanistan, Syrien, Sudan, Somalia och andra regioner av vår värld. De tusentals som fått sätta livet till för sin kamp för frihet och dem som tvingas ge upp allt för att fly för sina liv.
Jag menar dem som aldrig fått uppleva ett öppet demokratiskt samhälle, yttrandefrihet och social trygghet.

OK för att hundra tusen människor går ut på gatorna i Paris efter att tolv människor brutalt mördats. OK för att dessa hundra tusen demonstrerar för vår yttrandefrihet.

Men när kommer massdemonstrationer visa sitt stöd för dem som mördats av antidemokrater och för dem som flyr terrorn i sina egna länder? Vill vi kämpa för yttrandefrihet även för dem?

OK för ”Jag är Charlie Hebdo”.
Men när ska vi säga ”Vi är alla flyktingar”? ”Vi är alla demokrater”.

DN 

fredag 9 januari 2015

Är moster Astas knähund en varg?

Är moster Astas knähund en varg?
Onekligen om man ser till jyckens bakgrund.
Med vetenskapliga gentekniska metoder kan man påvisa ett otvivelaktigt samband mellan vargen och mopsen.
Min grannes jämthundar ser ut som vargar. Inte desto mindre är de hundar.

Det vore både opraktiskt och förvirrande att börja kalla hundar för ”vargar”.
Vad skulle man i så fall använda för uttryck då vargen verkligen kommer?
De verkliga vargarna skulle komma undan som beskedliga hundar.

Börja att kalla hundar för vargar och folk känner inte igen sig.
Det är just detta som är problemet i dagens svenska politiska debatt.
Om man använder begreppet ”fascister” om Sverigedemokraterna känner inte deras väljare igen sig. De anser sig inte vara ”fascister” och är inte ”fascister”. De är bara rädda för att etablissemanget inte förstår deras rädsla för att främlingar ska ta över deras land.

Enligt min uppfattning kännetecknas fascismen (den italienska varianten) av
- förakt för demokrati och parlamentarism  (”bara snack och käbbel ingen handling”)
- totalitärt och elitistiskt styre
- nationalism (”lojalitet mot folket, nationen, staten”)
- motstånd mot alla ideologier och ismer (liberalism, socialism, kommunism)
- våld som yttersta maktmedel, förhärligande av krig
- fackföreningsfientlighet (klassmotsättningarna hävs genom korporativism)
- manlighetskult (”den manliga styrkan är en tillgång”)
- antiintellektualism (”handlingen är viktigare än reflektionen”)
Det är så fascismen historiskt har definierats. För mig är definitionen på ”fascism” denna.

Sverigedemokraterna passar in på en av punkterna, de är nationalister och en därmed förenlig främlingsfientlighet.
I praktiken grundar de också sin politik på ett utbrett folkligt politikerförakt som söker sina vägar.
Det föraktet växer ju mer SD exkluderas av de övriga partierna.

Enligt min mening är SD ett borgerligt, nationalistiskt och främlingsfientligt populistparti.
Det räcker gott och väl.

Om man för övrigt använder samma sätt att påvisa egenskaper som många använder för att definiera Sverigedemokraterna som fascister i dag, skulle Vänsterpartiets medlemmar kunna kallas för ”bolsjeviker”.




måndag 5 januari 2015

”Flyktingar ska hålla käften och ta vad vi ger dem”

Ett fyrtiotal flyktingar vägrade på nyårsafton att kliva av den buss som fört dem från Malmö till en flyktingmottagning i Grytan, en f.d. militäranläggning i skogarna söder om Östersund. Kyla och avsaknad av storstad ledde till besvikelse. Flyktingarna har uttryckligen gjort klart att de vill tillbaka till Malmö eller annan storstad.
De ansåg att de inte fått information om vart de skulle föras.

Händelsen kom upp i debatt på ”Ring P1”, ett debattprogram där lyssnarna ringer in och skapar diskussioner om stort och smått.
Fredagen den 2 januari ringde en man från Järfälla och kommenterade flyktingarnas aktion.
Han tyckte att flyktingarna borde vara tacksamma då vi i Sverige är så hyggliga att vi tar emot dem och att det var otacksamt att komma med krav. Om det inte passar kunde de väl fara tillbaka till sina krigshärdar, sa han.

En dam hade dessförinnan ringt in och yttrat samma mening på ”Ring P1:s” telefonsvarare.

Det är alltså så att flyktingar ska hålla käften och ta vad vi ger dem. Vi kan bura in dem i koncentrationsläger (som i Grekland) och de ska vara glada för det. Det innebär att flyktingar inte har något människovärde.

Om mannen från Järfälla 
 köper en resa till ett annat land vill han säkert själv bestämma hur han ska bo. 

Man kan fråga sig varför.


DN