”Arbetarklassen bör sluta vara avundsjuk på de rika”

Miljontals arbetslösa reser varje år till länder i Asien och Mellanöstern för att få arbete i hushåll och tjäna pengar till skolgång för sina barn, betala vård för sjukliga föräldrar eller ta sig ur skuldträsk.

SvD Näringsliv publicerade, den 27 december 2014, en artikelom vad detta kan leda till, vår tids slavarbetare.

Bakom artikeln står den erfarna journalisten Karen Emmons och den världskände fotografen Steve McCurry, baserade i Asien. De ville ta reda på vad som hände hushållsarbetarna, höra deras historier och möta deras blickar.

Det är ruskiga öden som beskrivs. Till exempel den som Hyriatin, 35, berättar om sig själv.

"Jag lämnade min lilla dotter i Indonesien för att jobba som tjänsteflicka i Saudiarabien och få pengar till hennes skolgång. Jag jobbade hos en familj med nio barn. Mamman slog mig ofta i huvudet med olika föremål och förolämpade mig hela tiden. Jag började se suddigt av alla slagen.

Jag sov i en matkällare och jobbade nästan dygnet runt. Ofta fick jag laga mat till barnen mitt i natten. En gång somnade jag efter att barnen ätit på natten, och mamman hällde isvatten på mig för att jag inte diskat tallrikarna.

De nio barnens skoluniformer måste tvättas för hand varje dag. En gång, när jag stod och tvättade klockan tre på natten, kom mamman med babyns blöja full med bajs. Hon gnuggade in bajset i mitt ansikte, rasande för att jag inte bytt blöja. Sedan fick jag stå kvar och tvätta uniformerna med bajset i ansiktet medan hon slog mig med en stålvajer. Senare slog hon mig i huvudet med ett vattenrör. Efter det blev jag blind. Nu är jag tillbaka i Indonesien, men kan inte jobba eftersom jag förlorat synen."

Av någon konstig anledning drar jag mig till minnes en intervju i The Australian Business Review i augusti 2012. Det är världens rikaste kvinna Gina Rinehart som uttalar sig om de fattiga.

Hon tycker att arbetarklassen ska sluta vara avundsjuk på de rika:

"Sitt inte bara där och klaga, gör något åt saken och tjäna dina egna pengar i stället".

"Ägna mindre tid åt att supa, röka och mer tid åt att jobba", säger hon.

"Bli en av de som jobbar hårt, investerar och bygger och samtidigt skapar jobb och möjligheter för andra."

Med sina 213 miljarder kronor i maj 2012 utnämndes hon till världens rikaste kvinna av affärstidningen BRW.

Det mesta av sin förmögenhet har hon ärvt.

Intervjun med Gina Rinehart är återgiven i Aftonbladet 20/82012

Decemberöverenskommelsen ett förhandlingsresultat

Decemberöverenskommelsen är en seger för Stefan Löfven och för Sverige. 

SD i riksdagen kan inte längre sabotera styrelsen av landet.

Vad man kan fundera över är de politiska kommentatorernas oförmåga att räkna med politikens logik.

Köksbordskommentatorernas privilegium är att inte behöva ta hänsyn till alla faktorer som politiker måste räkna med för att få igenom sina beslut: Politiskt och ekonomiskt motstånd, juridiska aspekter, konsekvensanalyser, taktiska manövrar m.m.

Det är lätt att sitta vid köksbordet och tycka utan att behöva räkna med att ta ansvar.

Det tråkiga är att sådana som man tror skulle ha kunskaper, författare, politiska journalister, professorer m.fl. borde kunna ge kunniga kommentarer-

Jag tänker på beskrivningarna av Löfven och hans påstådda brist på politiska erfarenheter och politisk förhandlingsoförmåga.

Bland dem som nedvärderade Löfvens förhandlingsskicklighet fanns inte oväntat SvD:s  politiska chefredaktören Tove Lifvendahl som skrev ”den politiska omogenhet som Löfven alltmer kommit att personifiera” .

Där fanns K.G. Bergström som i Expressen skrev:

”Men redan första dagen av kontakter och sonderingar med tänkbara koalitionspartner lyckades ”mästerförhandlaren” reta upp ett av sina stödpartier. En ”prestation ” som får en att undra om det kanske i politiken ställs andra krav på förhandlingsförmåga än på arbetsmarknaden.”

Lena Mellin i Aftonbladet skrev att Löfven misslyckats som förhandlare. Hon gjorde analysen att åtgärden med extra val bara var en stridsåtgärd i ett förhandlingsspel, på samma sätt som en facklig organisation går i strejk, men att de borgerliga inte skulle bry sig om detta och att nyvalet därför var oundvikligt.
Det kan vara helt rätt men Mellin drog andra slutsatser.

Statskunskapsprofessorn Leif Lewin skrev i en debattartikel i DN Att: ”Skillnaden mellan fackliga och politiska förhandlingar är himmelsvid. I fackliga förhandlingar har båda parter ett intresse av att komma överens. I politiska förhandlingar är i stället ofta målet att mejsla ut motsättningarna så tydligt som möjligt. Därför är Löfvens bakgrund en belastning”.

I det här fallet glömde professorn att räkna med att det faktiskt fanns gemensamma mål.

”Stefan Löfven tror inte på nyval, han tror på motåtgärder. Det agerande vi sett sedan SD offentliggjorde beslutet att fälla regeringens budget, är ett skolboksexempel på konfliktförhandling inom fackföreningsrörelsen. Men det fungerade inte i politiken”, skriver Catharina Lind, förhandlare ochföredragshållare.”

Naturligvis har Löfvens politiska motståndare haft intresse för att nedvärdera en av Löfvens starka sidor, förmågan att driva igenom förhandlingar mot slipade motparter.

Visst finns det skillnader mellan fackliga och politiska förhandlingar men att kunna spela sina kort på ett strategiskt sätt så att även motståndare kan kompromissa är en allmängiltig konst.

Decemberöverenskommelsen är resultatet av förhandlingar.
Som i alla förhandlingar ska alla parter hyllas för resultatet.

Men frågan är hur mycket Löfvens förhandlingsvana har lett fram till dagens uppgörelse.

Läshela överenskommelsen här 

Historien upprepar sig

Filosofen Friedrich Hegel (1770-1831) sa att alla stora världshistoriska händelser upprepar sig. 

Karl Marx (1818-1883) påpekade att Hegel glömt att tillägga: Första gången som tragedi, andra gången som fars.

Frågan är om det inte är tvärt om med Sveriges stora missnöjespartier ”Ny Demokrati” och ”Sverigedemokraterna”.

Det frågar man sig efter att ha lyssnat till dokumentären om ”Ny Demokrati” SR P1 idag.

Ny demokrati startade som ett skämt men med tiden fanns det de som satte skrattet i halsen. När en epedemi av rasistiskt våld drog genom Sverige, stod ledarna Ian Wachtmeister och Bert Karlsson på torgmöten och eldade sin publik med kritik mot invandringen. Kort därpå kollapsade partiet helt.

Radiojournalisten Björn Häger följde partiet för Ekot i början av 1990-talet, berättar om en tankväckande episod i svensk politisk historia, inte helt utan paralleller till idag.

Dokumentären sändes första gången 2006.

Missnöjet är konstant men partierna skiftar.

Se även min blogg ”Detsvenska missnöjet”

Den välvilliga mobben

Vill man framhålla sin egen moraliska oförvitlighet kan man alltid framställa andra som omoraliska.

Knepet är uråldrigt.
Slå fast att den andre är dum och framstå själv som klok!

En lika enkel som effektiv retorik.

Det hela blir en smula obehagligt då det är en majoritet som framhåller sin förträfflighet på minoritetens bekostnad.
I värsta fall kan den moraliska majoriteten urarta till mobbare som pekar finger åt minoriteten och klär den i tjära och fjäder.

För diktaturer är det ett utmärkt sätt att skapa grund för sin egen legitimitet. Så har nazismen utsett judarna till syndabockar, fascisterna har spöat parlamentariker, socialister och liberaler, bolsjevikerna har avrättat mensjeviker, socialdemokrater och andra renegater och meningsmotståndare.

Mobbarhopen vänder ryggen till de mobbade, lyssnar inte på invändningar eller argument. Mobbaren har redan dömt och ska verkställa domen.

Den mobbande massan använder utfrysning, ignorans, störande av möten, hånfullheter, skadeglädje för att minimera sina motståndare.

Men i samhällen där respekten för allas rätt att säga sin mening och där yttrandefriheten sätts högt finns plats för olika sanningar. Även de med avvikande obehagliga sanningar får säga sin mening utan att bli trakasserade.
I demokratin råder uppfattningen att även obehagliga åsikter, till och med sådana som är motståndare till demokratin, alltid kan bemötas med sakliga motargument och fakta.

Kort sagt, i det öppna samhället, där demokrati råder, har mobbingen ingen plats.
I demokratier ryms både anhängare och motståndare.

Dessvärre smittar de odemokratiska metoderna av sig på demokratins anhängare. En mobb som tror sig kunna försvara demokratin med odemokratiska metoder har etablerat sig. En välvillig majoritet som, istället för att svara med fakta och motargument, nonchalerar, utesluter, förminskar och klistrar obehagliga etiketter på motståndarna.
Det ”demokratiska” drevet hamnar själv i de metoder det säger sig vilja bekämpa.

Fokus 

DN 

Expressen 

Snacka om fascism!

Beväpnade talibaner stormade på tisdagen en skola i nordvästra Pakistan.

Hundratals elever och lärare togs som gisslan, och över 130 personer har dödats – varav minst 84 är barn.

Talibaner, ISIS, Al Qaida, Boko Haram, Hezbollha m.fl. är utpräglade våldsideologier, dogmatiska, fundamentalistiska, fanatiska och antidemokratiska och de hotar den demokratiska världen.

I deras spår följer krig, summariska avrättningar av motståndare, våld och tortyr som skrämselmetod.
De vill med våld införa sharialagar, de vill avskaffa jämställdheten, yttrandefriheten och de flesta demokratiska värden.

Snacka om fascism!

Världens demokratier borde ena sig om att bekämpa dessa rörelser. Men för en framgångsrik kamp krävs att demokratierna organiserar en front mot dem som hotar demokratin och att de demokratiska krafterna för en gemensam, samordnad och målmedveten kamp mot dem.

Organisationen bordkunna bildas av alla demokratiska krafter, inte bara stater, utan även organisationer, t.ex. fria fackliga organisationer och näringsliv, folkrörelser, partier, Världsforumet för demokrati m.fl.

Expressen
Aftonbladet

Ska vi låta överklassen flyga och fara?

Med min pension på brutto 12 000 i månaden kan jag klara mig om jag lever ekonomiskt och inte har för stora utgifter. Då hustrun dessutom är arbetslös och har sin a-kassersättning kan vi t.o.m. unna oss en billig utlandsresa en gång om året.

Men då ska boendekostnaderna inte vara högre än 5000 kronor i månaden.

Vill vi  känna oss rika ger vi kvinnan som sitter och tigger utanför Willys var sin tjuga när vi passerar med vår kundvagn. Hon är inte ens med i fattigdomsstatistiken.

I Prop. 2009/10:1 bilaga  4, ”Fördelningspolitisk redogörelse ”, satte alliansregeringen fattigdomsgränsen vid 9535 kronor i månaden i disponibel inkomst .

Där fanns 12 procenta av svenska folket.
Andelen av befolkningen som har en inkomst under 60 procent av median­inkomsten ökat från 12 till 14 procent de senaste åren.

Riksdagens ledamöter har en lön på 55 000 kronor i månaden.

Verkställande direktörer ochverkschefer har en snittlön på 79 300 kronor i månaden.

Men skillnaderna mellan vd:arna i små och stora företag är stor.

Till de senare hör Jan Johansson vd i SCA. Han tjänade 17miljoner kronor 2012. Månadslön: 1 416 666:-

Om man granskar statistiken är han ändå inte den som tjänat mest.

Och man inser att avståndet mellan de 12 procent fattiga svenskarna och de högst betalda är lika stor som mellan klicken i kung Ludvig XVI:s hov och lantarbetarproletariatet före den franska revolutionen 1789.

Särskilt om man läser i SvD Näringsliv om hur det går till i den ekonomiska eliten.
Där behöver man inte spara till en utlandsresa.

Jan Johansson på SCA kan t.ex. resa runt med företagets eget jetplan, inte bara i tjänsten utan också privat.

 Den 30 juni 2012 lyfte t.ex. SCA:s Falcon 900EX från Bromma. Destinationen var Kiev i Ukraina där fotbolls-VM pågick. Med ombord var, enligt SvD Näringslivs och analyssajten N360:s källor, vd Jan Johansson, hans dotter samt en vän till dottern.

Den 2 juli, återvände planet till Bromma. Nu bestod passagerarlistan av Jan Johansson plus dotter, samt Industrivärdens vd Anders Nyrén som också har med sig två barn. Flygtiden fram och tillbaka mellan Stockholm och Kiev är cirka 3,5 timmar, vilket innebär att notan för SCA:s aktieägare landar på 350 000 kronor.

I början av augusti 2012 åkte Johansson i sällskap med flera andra direktörer i Industrivärden-sfären, bland annat Sandviks vd Olof Faxander. På vägen hämtades Anders Nyrén upp i Skåne där han har en sommarbostad. Med på resan var alla direktörernas fruar.

Planet landade på London City Airport. Som SvD Näringsliv skrivit tidigare kostar det upp till 50 000 kronor per dygn att ha planet stående där, betydligt dyrare än på andra flygplatser i Londonområdet. Under denna tid pågick OS i London.

Här förekommer också flitigt jaktresor till företagets anläggning i Henvålen i Härjedalen som kostat företaget 100 miljoner i upprustning. Jaktområdet omfattar 35 000 hektar mark.

Mångmiljoninvesteringarna i den exklusiva anläggningen kom samtidigt som SCA sjösatte besparingsprogram som gjorde att flera tusen anställda förlorade sina jobb, berättar SvD.

Transporterna sker i skytteltrafik med SCA:s flygplan och bara kostnaden för dessa landar på hundratusentals kronor vid varje jakttillfälle. En gång skickades ett plan till Stockholm för att hämta en glömd plånbok, enligt SvD:s källor. Vid ett tillfälle flög SCA:s vd Jan Johansson från en direktörsjakt i Skåne till Arlanda, lät planet tomköra till Bromma för att nästa dag fortsätta upp på en jakt i Norrland i sällskap med vänner och bekanta.

Ska vi låta överklassen flyga och fara?

SvD Näringslivs artikelserie om storföretagens flygvanor 

Forskning och framsteg 

Exempel på hur media spär på politikerföraktet

I beslutande församlingar gäller. majoritetsprincipen så att det förslag som vinner måste ha uppnått över 50 procent av rösterna.

Det är inget problem då två förslag står emot varandra.

Men anta att det finns tre förslag:

A.    40 procent (S+Mp)

B.    32 procent (Alliansen)

C.    28 procent (SD)

(Obs detta är ett principresonemang)

A. får proportionellt flest röster men kan inte vinna eftersom B och C tillsammans kan vara emot.

Ordföranden måste därför ställa två förslag emot varandra för att ordna en utslagsvotering för att utröna vilket förslag som kan få majoritet.

Ordföranden utser A. till huvudförslag och frågar mötet vilket förslag hen ska ställa emot A.

Mötet röstar om det ska bli B. eller C som blir motförslag.
Ordföranden frågar:
Väljer mötet B. som motförslag till A?
Väljer mötet C som motförslag till A?

De mötesvana som stöder A.röstar naturligtvis fram det sämsta förslaget som motförslag eftersom de då har större chans att vinna i slutomröstningen.

I klarspråk i vårt exempel: S+Mp röstar för SD som motförslag till sitt eget förslag eftersom de räknar med att både Alliansen  och SD röstar på sina egna förslag.

I slutomgången ställs alltså C (SD). mot  A. (S+Mp)
Alliansen vill inte rösta på SD vilket ger S+Mp får majoritet.

I det verkliga fallet i Skåne fanns fyra förslag eftersom V gick fram med ett eget men principen är densamma.

Det här är ganska elementär mötesteknik och de flesta som varit med politiskt praktik kan detta.

Men de politiskt oerfarna journalisterna upptäcker i stället en sensation att kabla ut att S+Mp röstat på SD.
I media refereras detta utan att kontrapropositionsvoteringens principer förklaras.

I SvD kallas detta vanliga förfaringssätt för ”kupp”.

I AB kallas det för ”rävspel”

Politik i teori och praktik

Hur kan en politiker, före valet, ge löften om att genomföra det ena eller det andra politiska förslaget?

Ingen politiker i en demokrati vet ju hur majoritetsförhållandena kommer att se ut efter valet och om det är möjligt att få igenom förslaget i de beslutande församlingarna.

Varje ”löfte” eller förslag från en politiker borde därför avges med den inledande meningen ”Ifall vi får majoritet ska vi …” eller ”om vi får möjlighet vill vi…”

Vanligen är detta underförstått förutom för politiska journalister som gärna talar om ”svek” då politiker inte fått igenom sitt förslag.
Årets valresultat är extremt i det fallet, som visar att inte ens budgetförslag kan tas som löften. Följaktligen kan även alla anklagelser om svek avskrivas.
För övrigt anklagas en del politiker för att sakna erfarenhet.   

Så här kan det låta:

”Minst en av de tävlande brukar alltså vara en erfaren statsminister. Kinberg Batra har visserligen som gruppledare arbetat nära Alliansregeringen, men hon har aldrig varit minister. Och Stefan Löfven har bara några månaders – och inte särskilt framgångsrik – erfarenhet av regeringsarbete.” (Göran Eriksson i dagens SvD)

Göran Eriksson har förvisso god efterenhet av att ”recensera” politik men vilken praktisk erfarenhet av politik har han?

Sådana praktiska erfarenheter är viktiga.

Det finns nämligen få företeelser i vår värld där skillnaden mellan teori och praktik är så stor som inom politiken.

Björklunds lögn var typisk

I en ledare i SvD den 7 december återupptar Maria Ludvigsson sitt korståg mot LAS. 

Moderaterna insåg ju tidigt att LAS inte var något att bråka om varför Ludvigsson då drog tillbaka sitt motstånd. Det var klokt av henne den gången men nu har hon åter dragit på sig korstågsbrynjan som hon haft med sig från sin tid på Svenskt Näringsliv.

Hon konstaterar först att ”Nya moderaterna gjorde frågan till en no no-fråga, absolut onämnbar och inte förhandlingsbar. Alla ville prata om den, men direktivet från ledningen var tydligt: nämn inte LAS, prata inte turordningsregler, arbetsrätten är inte problemet längre.”

Moderaterna hade insett att LAS inte är något att bråka om.

Nu har Jan Björklund nämnt frågan i någon intervju och Ludvigsson är genast där och hugger.

Senast det begav sig, inför valrörelsen 2010, minns jag att Jan Björklund drev LAS-frågan. Så här sa Björklund vid folkpartiets landsmöte i Växjö den 20 november 2009:

”Arbetsrätten är inga problem, säger en del. Låt mig ta ett exempel på motsatsen här från Småland:
Atlas Copco i Kalmar tillverkar bland annat borrmaskiner till gruvor. De har fått gå från 230 anställda till 150 under krisen. De kör idag fyradagarsvecka. Personalchefen, Eva Holm, berättar att några mycket kompetenta blev uppsagda, på grund av turordningsreglerna. Mer fokus på kompetens skapar ökad konkurrenskraft i företagen.”

Jag känner inte Eva Holm men i mina öron lät uttaladet från en personalchef så konstigt så jag ringde upp Ewa Holm för att fråga vad hon sagt.
Hon vill inte kännas vid sättet som Jan Björklund utnyttjat hennes namn.

”Hade jag vetat hur jag skulle bli citerad skulle jag inte ha uttalat mig alls”, sa hon.
Ewa Holm hade blivit uppringd av någon från folkpartiets kansli som ville diskutera arbetsrättslagarna.
Enligt Ewa Holm hade hon då varken sagt eller menat att turordningsreglerna skapat problem vid de uppsägningar som företaget tvingats göra. Tvärt om, helt enligt LAS gjordes undantag från turordningen ”sist in, först ut” just med hänsyn till medarbetarnas speciella kompetenser.
”Det jag har sagt är att det alltid innebär en kompetensförlust när man tvingas permittera folk.
Det var alltså inte så att vi behöll inkompetenta och avskedade kompetenta”,  sa  Ewa Holm.
”Vi betraktar alla anställda som kompetenta.”

Jan Björklund tvingades att ljuga för att kunna referera till ett verkligt exempel. som bekräftade hans teser

Politiker använder sig ofta av den här typen av hänvisningar till verkligheten på fältet.

Vanligen i allmänna termer av typen ”jag har rest runt i landet och mött företagare som sagt…”.

Journalister borde vara vaksamma på den punkten och kolla upp påståendena innan de vidarebefordrar dem.
  

Är Vänsterpartiet ett kommunistiskt parti?

Verkligen inte, men partiet har sitt ursprung i Sveriges Kommunistiska Parti bildat 1921.
Partiet ingick i Tredje Internationalen eller Kommunistiska Internationalen som styrdes från Moskva.
Ännu i början av 1960-talet var revolution en möjlig väg till makten för partiet.
I proletariatets namn kunde partiet ha stött Sovjetunionen vid en sovjetisk invasion.
Socialdemokraterna betraktades av kommunisterna som klassförrädare och för många partimedlemmar var socialdemokratin huvudfienden.
I dag finns knappast något av detta kvar i Vänsterpartiet. Partiet utgör i dag inget hot mot demokratin.
Ingen inom partiet säger sig vilja upprätta ett kommunistiskt samhälle. Få talar om socialismen som ett realistiskt alternativ till kapitalismen.

Är Sverigedemokraterna ett fascistiskt parti?

Det finns ett samband mellan dagens parti och gårdagens nazistgrupper. SD bildades av nazisympatisörer och främlingsfientliga grupper men dess nuvarande ledning har gjort vad de kunnat för att rensa ut detta samband. Renset har istället gått till Svenskarnas parti som är nazistiskt.
I dag är SD i alla händelser ett nationalistiskt, värdekonservativt populistparti på högerkanten.
Vilket är illa nog. Men fascistsikt? Knappast.

Fascismen var, och är, en uttalat antidemokratisk, nationalistisk, auktoritär, antiliberal och korporatavistisk rörelse. Främlingsfientligt behöver fascismen inte vara även om den tyska varianten var extremt rasistisk. Men den italienska fascismen var det t.ex. inte.
Korporativismen innebar att klassmotsättningarna mellan kapital och arbete skulle lösas inom ramen för korporationer i samförstånd mellan löntagare och arbetsgivare med staten som överdomare. Fackföreningsrörelsen var därför förbjuden.  Typiskt nog är fria fackföreningar förbjudna i både fascistiska och andra diktaturer.
Vilken inställning har SD till den svenska modellen med fria fackföreningar?

Fascismen och kommunismen hade sin expansiva tid under 20- och 30-talens central- och sydeuropa.
Ska man göra jämförelser mellan 20- och 30-talens politiska situation och dagens är det mest slående att de demokratiska parlamenten blev maktlösa eftersom inget liberalt eller socialdemokratiskt parti fick majoritet i sina parlament.
Både den italienska fascismen och den tyska nazismen kunde få framgång eftersom parlamenten blev maktlösa genom ständiga regeringskriser och minoritetsregeringar utan möjlighet att styra.
På gatorna slogs kommunister med fascister, kommunister och anarkister ockuperade fabriker och parlamenten var maktlösa. Politiskt och ekonomiskt kaos rådde.
Diktaturen den röda, svarta eller den bruna kändes för väljarna som en väg till lag och ordning.

Stig-Björn Lundgren diskuterar begreppen på sin blogg 

Leif Lewin skriver i SvD 

Valresultatets paradoxer III – regeringen efter Extravalet

Under rubriken ”Majoritetsregering med S och M är bästa alternativet” i dagens DN argumenterar förre FP-ledaren Bengt Westerberg för en regeringssamverkan mellan socialdemokrater och moderater.

Han anser att en regering med S+C+FP är orealistisk. Upplösta block skulle skapa både möjlighet att regera och en skarpare ­ideologisk debatt, skriver han.

Jag anser att Bengt Westerberg har rätt.
Att öppna för ett samarbete med Moderaterna för att få en stabil regering kommer visserligen att bädda för många motsättningar i regeringen men ingen annan konstellation skulle kunna ge den relativa stabilitet som krävs och som är möjlig att uppnå.

Sådana konstellationer med S+M  har skapats på kommunal nivå bl.a. i Eskilstuna och Katrineholm bägge tidigare starka socialdemokratiska fästen.
Tiderna förändras. S är inte längre ett 40-procentparti och Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt, socialkonservativt borgerligt parti med ett starkt stöd bland väljarna. Detta är två skäl för S att tänka om.
Dessutom är det länge sedan socialdemokratin var ett socialistiskt parti. Dagens vänster och socialdemokratin är socialliberal.
Ideologiskt står det svenska valet mellan nyliberalism och socialliberalism. Socialism är inget realistiskt alternativ.
Centern med Annie Lööf och folkpartiet med Jan Björklund har låst sig i en nyliberal kramp som de inte tycks komma ur. I varje fall inte till i mars när extravalet ska genomföras.
Moderaterna med sin vandring mot mitten rymmer numera också flera ideologiska strömningar både nyliberala och socialliberala. 

En S+M-regering skulle kunna leda landet i frågor som inte är ideologiskt skiljande, och de frågorna är många, och dessutom kunna kompromissa i de skiljande frågorna.

Alla andra regeringsalternativ skulle bara leda till fortsatt kaos.

Många politiska kommentatorer har ju också ojat sig över att skillnaden mellan M och S varit närmast obefintlig. Om de haft rätt finns det ingen anledning att avvisa en regering med de bägge partierna, nu då situationen och Sverige verkligen behöver ett stabilt styre.

Valresultatets paradoxer II - Extravalet

Tisdag 141202. Regeringen S och Mp får inte igenom sin budget i riksdagen. Den borgerliga majoriteten Alliansen och SD röstar emot.

Onsdag 141203. Riksdagen röstar igenom alliansens budget medan S, Mp och V lägger ner sina röster.

Resultat: Kris i den svenska politiken och extraval i mars 2015.

De flesta kommentatorerna (särskilt borgerliga ledarskribenter) skyller den uppkomna situationen på Löfvens klantighet, oerfarenhet och/eller brist på kunskap om politiskt förhandlingsarbete.

Regeringen skyller på att alliansen inte tagit Löfvens utsträckta hand utan i stället vägrat samarbeta.
SD, som givit upphov till situationen, säger inte så mycket men gnuggar händerna.

Den s.k. ”vänstern” som före valet kände starka vänstervindar är som bortblåsta av högervindarna.

Mycket talar för att situationen efter extravalet inte kommer att bli så olikt den som förelåg efter valet 2014.

Möjligen kommer en del väljare som i september gick från moderaterna och socialdemokraterna till SD att i mars återvända till de stora partierna.
Valdeltagandet kommer att bli lägre i mars än i september.

Några andra avgörande förändringar kommer inte att ske, och det parlamentariska läget blir alltså i stort sett oförändrat.

Jag anser därför att regeringen borde bjuda in till en flerpartiregering ungefär som den i Finland.

Där består regeringen av Samlingspartiet, Finlands Socialdemokratiska parti, Svenska folkpartiet i Finland och Kristdemokraterna i Finland. Gröna förbundet lämnade regeringen den 26 september 2014. I statsminister Stubbs regering ingår 17 ministrar.

För att åstadkomma en flerpartiregering krävs förhandlingar där Alliansen måste vara beredd på att lösa upp sitt inre samarbete för att kunna delta. För att åstadkomma det måste den nuvarande regeringen kompromissa på en del viktiga punkter. Bl.a. måste förbudet mot vinster i välfärden luckras upp, förbifarten kring Stockholm måste sättas igång.
Vilka krav allianspartierna tvingas ge efter på kommer att visa sig i förhandlingarna.

Hur som helst blir det svårt att driva en renodlad vänsterpolitik mot en borgerlig politisk majoritet.

Andreas Cervenka kommenterar i SvD Näringsliv

Dagens Industri

Sveriges Radio 

DalaDemokraten 

TV 4 

ETC 

Flamman 

DN Ledare
Aftonbladet
DN ledare 6 dec.
DN Debatt 6 dec. 

Valresultatets paradoxer

I 97 år har socialdemokrater haft ett obrutet maktinnehav i Eskilstunas kommun. 

Under flera mandatperioder har dock S tvingats regera med att MP och V för att bilda majoritet.
I årets val splittrades makten ytterligare genom att väljarna röstade in SD i kommunfullmäktige.

Resultatet blev att de rödgröna endast fick ett mandats övervikt – 40 mot oppositionens 39.

Men det enda mandatet försvann plötsligt, bara två månader efter valet, då socialdemokraten Aza Safari för en vecka sedan lämnade partiet för att bli politisk vilde.

I media förklarade Safari sitt avhopp att han kände sig illa behandlad av partiet för att han inte fått de poster han velat ha och nu ville hämnas på partiet.

Aza Safari fick därmed en vågmästarställning där han ensam skulle kunna dirigera besluten dit han ville.

En sådan situation måste naturligtvis till varje pris undvikas.

Kommunstyrelsens ordförande Jimmy Jansson och socialdemokraterna visade att de i första hand tänker på Eskilstuna kommuns bästa genom att öppna för ett samarbete med Moderaterna för att få en trygg majoritet i fullmäktige. 
Om detta stämmer kommer ett sådant samarbete innehålla många motsättningar men ingen annan konstellation skulle kunna ge den stabilitet som krävs.

S har 27 mandat efter avhoppet. För en majoritet krävs alltså ytterligare 13. V och Mp har bara tolv mandat tillsammans. Centern, Folkpartiet och KD har sammanlagt 9.
Med moderaternas 17 mandat uppnås majoritet utan att det blir för många stridande viljor i kommunstyrelsen.

De ideologiska motsättningarna får stå tillbaka för den politiska majoritet som krävs för att fortsätta att utveckla och bygga Eskilstuna.

Väljarna har naturligtvis inte kunnat räkna med dessa konsekvenser men har ändå fått som de velat. Eller vad de förtjänar.

EskilstunaKuriren, ledare

EskilstunaKuriren, nyheter

Än kan vi undvika syndafloden II

I veckan har USA och Kina kommit överens om att minska utsläppen av växthusgaser och för första gången sätta upp ett mål för koldioxidutsläppen.

USA ska minska växthusgaserna med mellan 26 och 28 procent till år 2025, jämfört med nivån 2005. Det nuvarande målet är att minska med 17 procent fram till 2020.

Xi Jinping sade att Kina är redo att minska sina totala koldioxidutsläpp, som kontinuerligt ökat, och att toppen för dessa ska nås år 2030, men förhoppningsvis tidigare. Kina kommer också att öka andelen av icke-fossila bränslen till cirka 20 procent fram till 2030.

Enligt Världsnaturfonden har G8-länderna (USA, Storbritannien, Kanada, Frankrike, Tyskland, Italien, Japan och Ryssland) orsakat nästan hälften av de globala koldioxidutsläppen och står fortfarande för mycket stora utsläpp per person. 

Kina har dock under de senaste tjugo åren gått från att ha ganska låga utsläpp till att bli världens största utsläppare av växthusgaser per år.
Snabbt växande ekonomier som Kina, Brasilien, Sydafrika och Indien måste också ta ett ökat klimatansvar allteftersom deras utsläppsnivåer per capita ökar och befolkningen blir rikare.

Ser man till statistiken kan det se ut som om många rika länder släpper ut mindre koldioxid än vad de egentligen gör genom sin konsumtion.
Men idag har en stor del av utsläppen förflyttats eftersom de rikare länderna producerar allt mer i utvecklingsländerna.

USA och Kina är de två länder i världen som släpper ut mest koldioxid, närmare bestämt 45 procent av alla utsläpp i världen.

Den största delen av dagens utsläpp kommer från transporter och elproduktion. Energisektorn orsakar 36 procent av de totala utsläppen och mer än hälften av all elektricitet kommer i dag från förbränning av kol, olja, fossil- eller naturgas. Transportsektorn ligger på andra plats, med 27 procent av alla koldioxidutsläpp.

Miljö- och klimatminister Åsa Romson gläds över USA:s och Kinas höjda ambitioner om sänkta koldioxidutsläpp. Samtidigt konstaterar hon att nivåerna är inte är tillräckliga:– Utsläppen 2030 kommer att vara alltför höga för att vi med trovärdighet ska klara klimatpåverkan under två grader, säger hon.

Hon var tidigare med vid ett seminarium där den senaste delrapporten från FN:s klimatpanel (IPCC)presenterades. Texten är en syntes av tre tidigare delrapporter som lagts fram de senaste månaderna.

Den viktigaste slutsatsen är att en minskning av växthusgasutsläppen med cirka 50 procent är nödvändig till 2050 om världen ska klara tvågradersmålet, det vill säga hålla temperaturökningen på jorden under två grader Celsius i framtiden.

Med nuvarande utsläpp är vi på väg mot fyra graders temperaturhöjning. Men IPCC påpekar samtidigt att mänskligheten fortfarande kan välja väg. Vi har fortfarande tid på oss.

Annars väntar syndafloden II.

SvD 

SvD 

KI vill ha arbetsköparnas marknad.

Konjunkturinstitutets Lönebildningsrapport 2014 ”Dentudelade arbetsmarknaden — en utmaning för parterna” presenterades i veckan.

KI konstarerar att löneökningarna har varit låga och att de kollektivt avtalade lägstalönerna i Sverige är höga både i förhållande till övriga löner och till andra länder. Lönefördelningen är också sammanpressad: det är liten skillnad mellan den lägsta lönen och den genomsnittliga lönenivån.

Arbetslösheten är hög i Sverige och de höga lägstalönerna påverkar sysselsättningen negativt, särskilt på längre sikt, säger Åsa Olli Segendorf, chef för KI:s enhet arbetsmarknad och prisbildning.

Kort sagt: de lågavlönade – främst ungdomar, kvinnor och invandrare som nyligen kommit in i arbetslivet - har för höga ingångslöner.

Underförstått: Om de lägsta lönerna sänks kommer arbetsgivarna bli mer intresserade att anställa sådana som inte har jobb eftersom det blir billigare.

Här handlar det om den gamla teorin om tillgång och efterfrågan. Om det blir billiggare att köpa arbetskraft kommer arbetsköparna (arbestgivarna) att köpa mer arbetskraft av fler löntagare.
Problemet att teorin handlar om varor.
Saken blir mer komplicerad när det handlar om människor.

Arbetsgivarorganisationen ”Svenskt Näringsliv” ser naturligtvis chansen att hänvisa till KI i kommande lönerörelser.

KI anser att arbetsgivare och löntagare ska diskutera är hur mycket lägstalönerna ska sänkas i förhållande till medellönerna för att den antagna anställningseffekten ska uppnås.

Det kan därvid vara värt att påpeka att här finns ingen forskning och ingen empiri att grunda sig på, bara teorier och matematiska kalkyler. Dessutom finns det flera andra aspekter på lägstalöner än sysselsättningen.

SvD 

DN 

Hälsingborgs Dagblad 

Handelsanställdas förbunds information till medlemmarna omlägstalöner 

LO om lägstalöner 

Påminnelse om att ekonomi inte är en exakt vetenskap

Härom dagen sänkte Riksbanken räntan till noll för att få fart på inflationen.

För oss som var ekonomiskt och politiskt intresserade på 1970-80 talen låter det som ett märkligt försök. Då skulle man ju jobba för att sänka inflationen.

Men tiderna förändras. Det som var rätt då behöver inte vara det i dag.

En sak är dock uppenbar. Samhällsekonomi är ingen exakt vetenskap och Riksbankens sätt att påverka inflationen är inte gillad av alla ekonomer.

Lars E O Svensson är nationalekonom som åren 2007-2013 var vice riksbankschef. Sedan 2013 är han professor vid Handelshögskolan i Stockholm.

Han strider mot Lars Jonung som också är nationalekonom, och för närvarande professor vid nationalekonomiska institutionen vid Ekonomihögskolan vid Lunds universitet.

Debatten dem emellan pågår bl.a. i medierna.

Under 2008-2010, då Lars Svensson var riksbanksekonom, förespråkade han nollränta i Sverige. Han menar att i det läge som Sverige då befann sig, där inflationen var tämligen låg men arbetslösheten hög, vore det mycket bättre att föra en lågräntepolitik. Han fick dock inte gehör för den synpunkten hos majoriteten i Riksbankens direktion. Vidare vände sig Svensson emot en tendens i direktionen, ledda av riksbankschefen Stefan Ingves, att sträva mot en normalisering av räntan som om det vore ett värde i sig att komma bort från krisräntan.

Svensson menar att det idag är för sent attinföra nollränta och förespråkar en minusränta på 0,25 procent.

Lars Jonung kritiserar Svensson och Svensson svarar genom att säga att Jonung haft fel iallt han sagt.

Jonungs kritik avSvensson kan du läsa här

Mer utförligt här.

Debatten mellan de bägge akademiskt skolade ekonomerna kan vara nyttig läsning för de debattörer, främst inom borgerligheten, som anser att politiker bör ersättas av experter. De som tror på en teknokrati och efterlyser formella akademiska meriter av de politiska företrädarna.
Och även för dem som tror att ekonomi är en vetenskap fri från ideologi.

För att bringa en smula klarhet i frågan om räntan och inflationen har LO givit ut en rapport ”Inflation – alltdu behöver veta men aldrig vågat fråga om.”

I rapporten beskriver författarna – Elin Molin och Paula Roth - begreppet inflation och om dess konsekvenser. Här förs också resonemang om inflationsmålet som är det verktyg för penningpolitiken som centralbanker använder i dag.

Ska man tro eller tvivla på försvaret?

Att med den begränsade information som medierna förmedlat kring förra veckans händelser i skärgården kunna säga, huruvida Marinens insatser i Stockholms skärgård varit berättigade eller inte, är omöjligt.

Som skattebetalare och som medborgare vill man dock gärna veta.

Att militär verksamhet till stora delar måste vara hemlig förstår t.o.m. jag. Det ligger i sakens natur, militären kan inte avslöja allt för ev. fiender.

Därför vet vi inte ens huruvida det funnits någon främmande undervattensverksamhet eller om det till exempel är en vilsekommen tumlare som gett upphov till aktiviteterna.

Någon fiende har dock inte påträffats och inte heller någon rysk ubåt, enligt de uppgifter vi fått.

Om det är så att Marinen jagat en tumlare så lär vi aldrig få veta det.
Och om man hittat en rysk ubåt skulle man nog läcka ut detta.
Inte lika säkert om farkosten kom från Nato.

Ingenting går dock att bevisa eftersom hela den kostsamma aktiviteten är omöjlig att angripa.

Inga bevis finns.

Marinens experter säger att det är nästan är omöjligt att hitta en inkräktare i de svåra bottenförhållanden som råder i området. En inkräktare kan lätt smita ut.
Men man måste ändå försöka, säger militären och de troende. Och resultatet är ändå tillfredsställande eftersom det trots allt varit

·         ett bra test på marinens effektivitet och förmåga

·         en demonstration av att det finns muskler i det svenska försvaret

·         en bra övning i halvskarpt läge

Den som dristar sig att tvivla på att någon inkräktare funnits i den stockholmska skärgården anses vara naiv.

Här gäller det att antingen tro eller tvivla.

Litet läskigt är det då högt betrodda representanter av försvar och politik med brist på bevis påstår att det funnit fiendefarkoster i svenska vatten och att dess med största sannolikhet är ryska.

Och att det är dags att låta mer skattepengar gå till att förstärka försvaret och att vi snarast bör gå med i Nato.

Sådana recept kräver fakta och bevis.

DN

DN

DN

SvD

SvD

AB

Expressen

Expressen

De borgerliga förnekarna förnekar sig aldrig

Per Gudmundson, ledarskribent på SvD har läst ”Den nya jämlikheten – global utveckling från Robin Hood till Botswana" (Timbro) som beskriver jämlikhetsproblemet som ett politiskt juridiskt problem.

”Den industriella revolutionen i England lade grunden till en osannolik välståndsökning som fortgår ännu, och som inte minst gynnat de fattiga, säger Gudmundson.

Varför just i England? frågar han.

Och besvarar själv frågan med att det var de juridiska och politiska institutionerna som garanterade den enskilda äganderätten som skapade det engelska välståndet.
Som om världshistorien kan beskrivas i enbart politiska termer. Som om ekonomisk, social och kulturell utveckling inte sker i en växelvis påverkan med ekonomin som grund.

Av någon anledning tycks historiker och nyliberaler t.ex. alltid glömma att 

den europeiska kolonialismen och den moderna industrikapitalismen utvecklades uppenbarligen samtidigt under de 400 åren mellan 1500-1900.

Det finns också flera gemensamma drag i kolonialismens och kapitalismens expansion. För det första hade kolonialismens och kapitalismens sitt centrum och sin utgångspunkt i Europa. 
Industrikapitalismen utvecklades också tidigast i de länder som var de mest framgångsrika kolonialmakterna: Holland och England.
Både kolonialismen och kapitalismen var beroende av den globala handels väldiga expansion, av koncentrationen av resurser och kapital till Europa, varuproduktionens expansion och industrialismens uppkomst.

England, Holland och övriga kolonialländer tog hem enorma rikedomar från kolonierna. Englands kolonialvälde sträckte sig över hela världen.

Varför frågar sig inte historiker och nyliberaler.
Hur, och i vilken omfattning, påverkade kolonialismen och kapitalismen varandra under de fyra hundra åren 1500-1900? 
Den enskilda äganderätten är grundläggande inte bara för marknadsekonomin utan även för kapitalismen.
På vilket sätt förändrades institutionerna, regelverken och juridiken under påverkan av de ekonomiska förändringarna?
Hur betydelsefull, eller rent av nödvändig, för kapitalismens utveckling är kolonialismen?
Var kolonialismen bara ett uttryck för kapitalismens förvandling från handels- till industrikapitalism, och/eller var kolonialismen nödvändig för industrikapitalismens uppkomst?

Märkligt nog tycks det vara ont om litteratur som analyserar orsakssammanhangen.

När banken lånar pengar av skattebetalarna är det inget snack om återbetalning

När du lånar i banken måste du förr eller senare betala tillbaka pengarna med ränta.

Men när banken lånar av dig blir du snuvad på pengarna. I varje fall om du är skattebetalare.

I år väntas de fyra storbankerna göra en sammanlagd vinst på 105 miljarder kronor. 

Stolt berättar bankdirektörerna om att de numera kan stå på egna ben.

Men inte ett ljud om att skattebetalarna bidrog till den s.k. stabilitetsfonden i samband med bankkrisen. Skattebetalarna bidrog med 34 miljarder (34 miljoner miljoner) från staten och pengarna från Nordea-aktierna som såldes ifjol, vilket netto gav 18,7 miljarder.

Med dagens vinstnivåer borde bankerna ha råd att göra rätt för sig och betala tillbaka.

Men det knystas inte om från varken kapitalägare eller politiker.

Däremot kan du läsa mer om detta i SvD Näringsliv därAndreas Cervenka skriver om saken.

Maktkampen mellan politik och kapital

Tove Lievendahl är politisk chefredaktör på SvD.

Till skillnad från de kollegor på redaktionen, vilka liksom hon själv skolats hos organisationen ”Svenskt Näringsliv”, tycks Lievendahl  klarat sig från att fastna i nyliberal dogmatism.

Hon kan i alla fall se nyanser och sammanhang.

I sin söndagskrönika den 19 oktober ”Prislappen avgör politiken” undrar hon varför näringslivsrepresentanter är så upprörda över den vändning som politiken tagit efter valet.

”Förlåt men vad hade ni egentligen väntat er?”, frågar hon.

På ett rätt pedagogiskt sätt beskriver hon sedan skillnaden mellan kapitalägarnas och demokratins mål och förutsättningar och skillnaden mellan socialdemokratisk (läs socialliberal) politik och borgerlig (nyliberal).

Politikens makthavare och kapitalets är ömsesidigt beroende av varandra samtidigt som det finns en motsättning mellan dem.
I en demokrati har politiken till uppgift att sammanväga motsatta intressen med varandra, skapa jämvikt mellan maktintressen och fördela resurserna mellan olika grupper inom samhällshierarkin.
Näringslivet är ensidigt inriktad på att skapa mervärde.

”Näringslivet tycks inte förstå politik.” sammanfattar Lievendahl.
 

Jag tror att de förstår men deras maktposition kräver att de larmar och stimmar när deras makt hotas.

När kapitalägarna berättar om hur de drabbas av politiska beslut gör de på samma sätt som kapitalägare gjort i alla tider då de politiska makthavarna velat begränsa deras ekonomiska makt.

Ta till exempel adelns reaktion då Karl XI drev igenom reduktionen på 1600-talet.
Den gamla feodala adeln hade i århundraden fått sina privilegier i form av landförläningar. Eftersom större delen av landets försörjning grundade sig på jordbruk var jorden det viktigaste kapitalet att äga.
Då kungarna delat ut jordegendomar och givit adeln privilegier gjorde de det för att säkra adelsmannens lojalitet mot kungamakten och bevara det nödvändiga hierarkiska systemet. 
I motprestation skulle adeln ställa upp med vapen och krigare i händelse av krig. Krig och erövring var på den tiden legala konkurrensmedel. Att erövra en annan stats rikedomar var ett av de få sätt som en nation kunde skaffa sig inkomster. 

I flera länder, bl.a. i Sverige, upptäckte kungamakten så småningom att adeln, bl.a. genom förläningarna, fått för stor makt och inte alls var lojal. Adeln hade i stället blivit ett hot mot kungamakten. Därför krävde kungen tillbaka en del av de förlänade egendomarna. Så skedde genom s.k. reduktioner, bl.a. en i slutet av 1600-talet. Kung Karl XI tog tillbaka en del av adelns jord även om jorden gått i arv inom adelsfamiljerna och förläningen låg flera generationer tillbaka.

Adeln försökte framställa sig som offer. En historia, som bl.a. spriddes genom flygblad, gick ut på att riksamiralen Gustaf Otto Stenbock till och med blivit fråntagen sin rock med blanka knappar och att han gråtande sagt att han nu var berövad allt och tvingades gå med tiggarstaven. I verkligheten lyckades riksamiralen behålla sex stora herrgårdar och hans hustru ännu en egendom. Johan Gabriel Stenbock skrev i ett brev till Karl XI att han inte hade kvar en enda mässingsstake, ett enda torp utan allt var reducerat. I själva verket hade han, efter reduktionen, bara i Uppland, 25 herrgårdar däribland några av landets största. Han köpte bl.a. en hel del herrgårdar av reduktionens offer och blev en av Upplands största godsägare. Den adelsman som drabbades hårdast av reduktionen var Brahe som ändå lyckades rädda godsen Bogesund, Rydboholm och Skokloster. Dessutom ägde han, efter reduktionen, gods i andra delar av landet och även i Finland och Baltikum.