Otidsenligt om människans väsen i Tiden

Många inom den s.k. socialistiska vänstern har många gånger försökt bevisa att strävan efter vinst och konkurrens inte hör till den grundläggande mänskliga naturen.

Motivet är att visa att ”det kapitalistiska samhället” eller ”konkurrenssamhället” är en abnormitet i samhällsutvecklingen och att den strider mot människans verkliga väsen. 

Marika Lindgren Åsbrink hänvisar i tidskriften Tiden (”Konkurrenssamhället leder bort från människans väsen”) till några spridda experiment för att driva tesen om osjälviskhetens överlägsenhet.

 Hon är, som sagt, inte först och inte ensam. Peter Krapotkin skrev 1902 ”Inbördes hjälp” i detta syfte och utgick från djurstudier där han, i viss polemik mot Darwin, hävdade att djurens kamp för överlevnad lika ofta sker genom samarbete som i konkurrens.

Krapotkin hade inte fel och inte Darwin heller.

Som vanligt handlar det inte om antingen eller utan om både och.

Hjälpsamhet och solidaritet kan vara strategier för överlevnad.

Men också egenintresse och strävan efter inflytande och makt.

Visst vore det fint om människan egentligen hellre vill samarbeta och vara osjälvisk än att konkurrera och göra vinst. Om det vore ”människans väsen” så borde vägen till ”socialism” legat öppen.

Om den driften hade varit starkast skulle socialismen ha varit den naturliga utvecklingen i historien och inte kapitalismen.

Bevis för att det finns ”altruistiska” motiv bakom människors handlande bevisar inte nödvändigtvis att konkurrens och vinstmotiv inte samtidigt hör till de grundlaggande mänskliga drifterna. Eller tvärt om.

Kanske kan bägge existera även i en enskild människas strävanden och initiativ.

Problemet är att det finns mycket som tyder på att konkurrenssamhället formades utifrån mänskliga behov och ur grundläggande mänskliga drifter.

Erövringskrig från antiken till våra dagar, hela den europeisk koloniala utvecklingen från 1500-talet till idag, och den febriga jakten efter pengar och makt som kännetecknat världen från antiken till i dag, kan knappast vara väsensskilda från människans natur utan snarare uttryck för den.

Men detta innebär inte att samarbete, solidaritet och jämlikhet kan spira samtidigt.

Större delen av mänskligheten har odlat sin egen täppa utan erövrarambitioner.

Men ett viktigt samhällsproblem i människans historia är på vilket sätt tillräckligt stora resurser ska samlas in och koncentreras för att uppnå ett samhälleligt ekonomiskt överskott. Hur ska de enskilda människornas arbete kunna samlas för att skapa ett samhälleligt gemensamt överskott? 

Babyloniens och Egyptens forna härskare hade makt att beordra fram pyramidbyggen, bevattningsanläggningar. mur- och tempelbyggen o.s.v.

Antikens Hellas och Rom kunde mobilisera slavarna till att bygga vägar, akvedukter, gruvor, flottor och tempel m.m. Det viktiga kapitalet var arbetskraften.

På samma sätt krävdes kapitalkoncentration för att, under medeltiden, samla produktionens överskott till stora erövringskrig, katedralbyggen, handelsflottor, kolonialprojekt o.s.v.

Handelskapitalismen skapade bl.a. bolagsväsendet och kreditsystemen, där enskilda människors strävanden och vinstintresse koncentrerades till stora kapitalkrävande projekt.

Industrikapitalismen kunde växa fram ur en samhällsutveckling där vinstmotivet och konkurrensen var drivande.

Samtidigt med de positiva resultaten i den historiska utvecklingen har denna utveckling ständigt krävt fruktansvärda människooffer och skapat elände, förtryck och mord.

Ändå kan det inte vara så att kapitalismen är en historisk abnormitet skild från människor strävanden.

Vi måste utgå ifrån att kapitalismen är en pågående historisk process som utvecklats ur människors strävanden, initiativ och maktlystnad, kort sagt, ur människans väsen.

Sen är frågan vad vi gör av den insikten.

Nyliberaler vill bejaka den, med offer och allt, medan vänstern vill minimera offren och humanisera och demokratisera metoderna för kapitalbildning.

De storskaliga experiment som gjorts för att ersätta ”konkurrensamhället” med ”socialism” har gruvligen misslyckats.

Om vänstern ska kunna förändra kapitalismen måste den naturligtvis först analysera och  definiera den.

Jag är rädd för att Marika Lindgren Åsbrink m.fl. inte bidrar till en saklig analys utan, i det här fallet, tvärtom ökar förvirringen.