onsdag 6 juli 2011

Rättvisa löner finns inte – bara rättvis lönekamp

Så långt vi kan se in i framtidens samhällen kommer rättvisa aldrig att uppnås.
Den rådande samhällsordningen bygger ju på viss orättvisa och några alternativa samhällsordningar finns inte.
Vi föds in i orättvisa eftersom somliga av oss föds i ett krigshärjat och utfattigt Somalia och andra i ett rikt och fredligt Sverige. Därmed inte sagt att orättvisa är acceptabelt.

Liberalerna anser att rättvisa är en fråga om att alla ska leva och verka under samma regler. Om bara reglerna är lika för alla så existerar rättvisa. Alla startar på samma linje oavsett handikap.
Här finns ett problem. Lagarna är ”rättvisa” då de förbjuder såväl den fattige som den rike att stjäla bröd och att sova under broarna, som nobelpristagaren Anatole France skrev.

Vänstern strävar efter att uppnå jämlikhet mellan människor och menar därför att ”rättvisa” är ett mått på hur pass jämlik relationerna mellan människor är. Ingen ska vara så mycket rikare eller fattigare än den andre. Om alla lever på samma standard är standarden ”rättvis”. Fattiga ska kompenseras och rika ska beskattas tills ”rättvisa” uppnås. Olika mållinjer och regler för de tävlande.
Även här finns ett problem förutom att den är en omöjlighet i ett kapitalistsiskt system. Fullständig jämlikhet riskerar att leda till nivellering.
En socialliberal tolkning av begreppet ”rättvisa” är att alla ska först ges så lika chans som möjligt, därefter kan ”rättvisa” regler gälla. Olika startlinjer alltså, men för övrigt samma regler.

Rättvisa löner kommer naturligtvis heller aldrig att uppnås i vår samhällsordning. En kinesisk arbetare tjänar kanske tiondelen av vad en svensk arbetare gör, en ordning som inte kan avtalas bort. Möjligen kan skillnaden så småningom försvinna genom den ekonomiska utvecklingen. Men då kommer förmodligen nya låglöneländer uppstå.
Lönerna, och därmed löneskillnaderna, bestäms av så många olika variabler att de inte går att reglera till fullständig rättvisa. Arbetsmarknaden- som t.ex. arbetslöshetsnivå påverkar liksom arbetets art, svårighetsgrad, hälsorisker, skattenivåer, geografiska förhållanden, utbildningsnivåer, bransch, varuprisnivåer, produktionsresultat, produktionsförhållanden, varumarknaden, traditioner, lagar, teknisk utvecklingsnivå, individuella egenskaper och förmågor och mycket annat.

I länder med ett något så när jämbördigt förhållande mellan arbetsgivare och löntagare vägs många av dessa faktorer in i förhandlingar mellan parterna.
I själva verket är dessa förhandlingar en kamp om produktionens överskott och hur den ska fördelas.
Motsättningen mellan löntagare och kapitalägare är lika självklar i vår kapitalistiska världsordning som ”orättvisorna”.

I länder där jämvikten mellan parterna är dålig till arbetsgivarnas fördel, (t.ex. USA) tvingas löntagarna att föra kampen genom strejker och andra mer miltanta metoder. De ”starka” arbetsgrupperna - t.ex. flygledare - kommer att uppnå större förmåner än de svaga, t.ex. städarbetarna.

Allmänt är det fackets uppgift att se till att löntagarna får ut en rimlig del av produktionsöverskottet.
Om facket därvid vill uppnå jämlika löner är det fackets demokratiska rätt att göra det.
Det är vad som kommer ut av avtalskampen som är ”rätt”. Några ”vetenskapliga” eller ”objektiva ”rättvisor” finns inte i sammanhanget.
Och det är, som bekant,inte den som ”har rätt” som alltid får rätt.

När den svenska fackföreningsrörerlsen jämför VD:arnas ersättningar med löntagarnas löner gör facket, enligt min mening, ett misstag. Storbolagens VD:ar är inte löntagare. Deras ersättningar är mer lika de privilegier som adeln på sin tid fick för att vara lojala med kungen. VD:arna är städslade av kapitalintressena och ska tillvarata dessas intressen.

SvD

Inga kommentarer: