Strejker och globalisering

I Bangladesh, Indien och Kina – d.v.s. i låglöneländer med expanderande ekonomi – strejkar arbetarna allt mer för att höja sina löner och för bättre arbetsvillkor.
I Grekland, Spanien, Japan och andra höglöneländer, med sviktande ekonomiska förutsättningar, strejkar löntagarna allt oftare för att få behålla sina lönenivåer och för att försvara sina arbetsrättsliga villkor. Utvecklingen går långsamt men mönstret är tydligt.
Är inte detta ett, av flera, tecken på att globaliseringen innebär att världsekonomin är på väg att utjämnas i så måtto att de rika ländernas löntagare tappar i levnadsstandard medan de fattiga ländernas vinner en smula?
Utvecklingen är ”naturlig” och inte ny. Det nya att den nu är sammanhängande global. Företagens strävan efter vinst och kapitalets efter ackumulation gör att kapitalintressena söker sig till ekonomiska regioner där lönerna är låga och ”flexibiliteten” för företagen är stor.
Konkurrensen och prispressen tvingar företagen att placera produktionen där exploateringsgraden på arbetskraft är störst.
De flyttar från de rika höglöneländerna till de fattiga länderna med låga löner och dåligt utvecklad arbetsrätt för löntagarna.
Samhällsekonomin är global och de ekonomiska skillnaderna i olika regioner av världen fungerar som kommunicerande kärl.
Reserven av billig arbetskraft (relativt sett) finns alltid. Fler människor får lönearbete i de fattiga länderna medan fler samtidigt blir arbetslösa i de rika.
På samma gång blir de rika staternas ekonomier allt svagare i relation till tidigare och till den totala världsekonomin. Statsbudgeterna får allt svårare att räcka till för löntagarnas välfärd och trygghet. Budgetunderskotten ökar.
Varför samhällsekonomer inte i större utsträckning studerar den utvecklingen är en gåta.

AB

DN Debatt 30 juni