söndag 27 december 2009

Året mest korkade listmakare

1.
Niklas Svensson från politikerbloggen.se och TV4Nyheternas Ulf Kristofferson har sammanställt en topp tio-lista över de senaste tio årens ”största politiska skandaler”.
Ytligare och dummare får man leta efter. Här saknas politiska bedömningar och medievinklingen är snävare än vanligt. Rent journalisttrams som borde stannat i den krogmiljö där det hör hemma.
2.
Niklas Ekdal och Petter Karlsson publicerade ”Historiens 100 viktigaste svenskar” 2009.
Att ur historiens ström av individer och verksamheter framhålla ett begränsat urval enskilda personer framför andra kan vara en sällskapslek, lika intelligensbefrämjande som Fia med knuff. Problemet är att leken konserverar en mossig historiesyn som döljer att våra idéer och handlingar utvecklas och sker i växelverkan med tidigare generationers och samtidens strävanden. Det skymmer dessutom arbetets, entreprenörernas, organisationernas, projektens och rörelserna betydelse för samhällsutvecklingen och framhåller enstaka händelser och personer framför samband och sammanhang. Med andra ord: Typisk för dagens populära historieförfalskning och händelsefixering.
3.
Samtliga listmakare som knåpar kulturlistor med ”de bästa” låtarna, filmerna, böckerna, författarna o.s.v.
De gör subjektiva urval men med pretentiösa anspråk på att urvalet ska vara allmängiltigt. De är tyckare och förståsigpåare som döljer sin egen oförmåga och begränsning genom att uppträda som smakdomare.
4.
Journalister och redaktioner som knåpar samman händelselisor, typ ”de tio viktigaste händelserna under året”. Bygger på den kamerala föreställningen att tillvarons dynamik och sammansatthet kan ordnas i fack och hierarkier. Vilka händelser är viktigare, de som kommer före eller de som följer på dessa?
Bevarar och befäster ett statiskt tänkande. Ett bevis på listmakarnas inkrökthet.
5.
Priskommittéer, typ Svenska Akademien, Samfundet de Nio m.fl. Ett översteprästerskap som ordnar tillvaron åt oss och slår fast vad vi ska anse viktigt. Premierar de redan etablerade, det redan kända och invanda utan kontakt med de spirande rörelserna i tiden.
Med andra ord: En samling elitistiska reaktionärer.
Listorna är naturligtvis ett sätt för medieredaktionerna att återanvända sina ”nyheter”. Gamla nyheter alltså.
Men när får man läsa listan ”Detta missade vi att informera om under året som gick”?
Antagligen har jag nu kvalificerat mig till listan över årets grinigaste gubbar.
Gott Nytt tio-i-topp-år 2010!
SvD sportlista

SvD händelselista

DN:s sportlista

DN:s TV-serielista

DN:s politikergrodlista

måndag 7 december 2009

Borgerlighetens förträngningsmekanismer

Med anledning av Finlands självständighetsdag den 6 december 1917 hade SvD söndagstidning två artiklar, dels en understreckare av Mats Bergquist, docent i statskunskap och f.d. ambassadör i Helsingfors och
en artikel av Mårten Westö, författare och översättare, bosatt i Helsingfors.
Bägge skriver dock om finska vinterkriget som utbröt den 30 november 1939.
SvD:s egen skribent Claes Arvidsson behandlar inte heller självständighetsdagen den 6 december utan säger att ” Den 6 december bör man backa bandet till den 30 november, dagen för Finska vinterkrigets utbrott.”
Finska Vinterkriget är onekligen ett viktigt historiskt skede i Finlands självständighetshistoria men varför undviker man att tala om själva självständighetsdagen på självständighetsdagen?
Finns det något skämmigt i historien som borgerligheten förträngt?
Läs nedanstående lilla historik med anledning av Finlands självständighetsdag.

söndag 6 december 2009

Finlands självständighetsdag

Den 6 december 1917 blev Finlands självständigt från Ryssland.
Tsarryssland, och även Karenskijregeringen, hade motsatt sig Finlands autonomi men den nya ryska bolsjevikregeringen erkände Finlands självständighet i slutet av december.
I början av 1918 erkände även Tyskland, Frankrike och Sverige Finlands självständighet.
Men detta blev inledningen till en maktkamp om ledningen för det nya Finland.
Konflikten mellan vänster och höger hade länge varit latent. Högern, de vita, bestod av de ledande skikten och tjänstemän inom förvaltning, industri, bankväsen och handel och de flesta självägande bönder. De röda var industriarbetarna och en del av landsbygdsproletariatet. Skyddskårerna som tidigare hade bildats för befrielsekampen mot ryssarna och de mer polisiära ordningskårerna slogs samman till en borgerlig privatarmé. Socialisterna bildade röda garden. Någon polismakt fanns inte i landet, sedan det ryska gendarmeriet upplösts efter marsrevolutionen. På hösten 1917 utlystes en politisk storstrejk.
I slutet av januari 1918 utbröt öppna fientligheter. Den borgerliga regeringen som leddes av Pehr Evind Svinhufvud, upphöjde skyddskårerna till landets lagliga krigsmakt och utnämnde generalen Gustaf Mannerheim till överbefälhavare. Mannerheim inledde omedelbart militära operationer i Österbotten för att avväpna de ryska trupper som fanns kvar där och som kunde tänkas göra gemensam sak med de röda.
Den revolutionära flygeln inom socialdemokratin beslutade att gripa makten med våld med stöd av de röda gardena. De fick kontroll över Helsingfors och södra Finland, där de viktigaste produktionsresurserna fanns.
De vita behärskade den övriga delen av landet och kunde samla och organisera sina styrkor. Ett inbördeskrig blev oundvikligt. Med stöd av tysk militär slutade kriget med seger för den överlägsna vita sidan.
Sammantaget dog omkring 37 000 personer i samband med kriget. Av dessa var det drygt 20 000 från den röda sidan som arkebuserades eller avled i de fångläger som upprättades av den vita sidan.
I strid dog 5199 röda och 3414 vita
7370 röda blev avrättade eller mördade medan1424 vita rönte samma öde.
I fångläger dog 11652 röda och 4 vita.
Efter frigivning från fångläger dödades 607 röda men inga vita.
1767 röda och 46 vita saknades efter kriget.

SvD vinklar detta på sitt eget lilla vis.


Läs: ”I bödlarnas fotspår. Massavrättningar och terror i finska inbördeskrigets 1918” av Aaapo Roselius, Leopard förlag 2007.

fredag 4 december 2009

Hycklande höger

Svenskt Näringsliv mobiliserar i kampen om opinionen.
Det senaste exemplet på kapitalets tunga artilleri är webbplatsen ”Vad står på spel”. Ansvarig utgivare är moderaten Janerik Larsson.
Hans assistenter är journalisterna Lena Smedsaas och Mats Bergstrand.
Smedsaas har hittills ansetts vara ett objektivt nyhetsankare på TV4 och TT och Bergstrand har uppträtt som opartisk bedömare av debattinlägg i egenskap av chef på DN Debatt.
Nu har de bekänt färg, vilket är klargörande.
De kommer dock hävda sitt journalistiska oberoende genom att hänvisa till sin professionalism. Det betyder att de tror sig kunna bortse från den egna ideologin när de skriver eller väljer, en extrem form av personlighetsklyvning som är mest vanlig hos borgerliga journalister. Dogmen om den objektive journalisten omhuldas särskilt av den borgerliga journalistkåren.
Att hålla liv i objektivitetsmyten är för övrigt en borgerlig strategi i kampen om opinionen. Svenskt Näringsliv döljer t.ex. sina opinionsbildande organ bakom namn som ”Institutet för…”, ”Stiftelsen den och den”, ”Rådet si och så” och döljer så gott de kan sin djupa samverkan med Moderaterna. Partinamnet är f.ö. ett led i samma strategi. Det är också ytterlighetspartiet moderaterna som motarbetar förslaget om att partierna bör redovisa sina bidragsgivare. En sådan redovisning skulle nämligen få den objektiva fasaden att rämna en smula.
Däremot tror jag att arbetslinjen är ärligt menad från moderat regeringshåll, liksom deras nyvunna insikt i att den svenska arbetsrätten inte är så tokig, inte ens för kapitalägarna.
Varje regering är nämligen tvungen att se till att medborgarna arbetar och inte kostar staten för mycket, och att arbetsfreden vidmakthålls. Under ”normala tider” har här kapitalägare, arbetsgivare och löntagare gemensamma intressen.

Att socialdemokratin och LO är två sidor av samma arbetarrörelse misstänkliggörs ständigt av högern. Visserligen är det 120 år sedan som ett antal fackliga organisationer bildade Socialdemokratiska Arbetarepartiet utifrån behovet att hävda löntagarnas intressen mot kapitalintressena men ingenting har, sedan dess, i grunden förändrats. Motsättningarna finns kvar i global skala.

tisdag 1 december 2009

Schweizare inte dummare än svenskar

Schweizare är väl som folk är mest och folkomröstningar en demokratisk metod för att utröna vad folk tycker i olika frågor.
I Schweiz har folkomröstningar större tyngd i politiken än i de flesta andra europeiska länder. Många politiska frågor avgörs där utifrån folkomröstningsresultat.
Sverige, där folkomröstningar är rådgivande, har vi haft sex sådana: 1922 om rusdrycksförbud, 1955 om högertrafik, 1957 om tjänstepension, 1980 om kärnkraft, 1994 om medlemskap i EU och 2003 om EMU.

1955 vann nejsidan med 82,9 procent. Högertrafik infördes dock 1967.
När 1980 röstades om kärnkraften gick 18,9 procent av rösterna till Linje 1, 39,1 procent till Linje 2 och 38,7 procent till Linje 3. Linje 3 stod för nedläggning. Linje 2 vann och enligt den skulle kärnkraften avvecklas ”med förnuft”.
I folkomröstningen om EU-medlemskap i Sverige1994 röstade 52,3 procent för ett medlemskap medan 46,8 procent röstade emot.
I folkomröstningen om EMU vann nejsidan med 55,9 procent mot 42,0 procent för ja.
Enligt statsvetenskapen går de flesta folkomröstningar i konserverande riktning.
Vi ska nog inte tro att vi är klokare än schweizare men vi kan konstatera att ”folkviljan” – påverkad av skickliga och starka opinionsbildare – ibland är åt helvete.

SvD


DN


Om folkomröstningar i Sverige