måndag 29 december 2008

Leve entreprenörerna och arbetarna!

Den 29 december skriver Sofia Nerbrand på SvD:s ledarsida om sin gata i stan (Stockholm), en hyllning till ” Dessa entreprenörer” – ”vardagshjältar som ger sina kunder och fönstershoppare guldkant i tillvaron.”
Det händer inte sällan att nyliberala skribenter gör så, i någon sorts polemik mot – tja, mot vad då?
Är det någon som inte älskar dessa ärligt och hårt arbetande egen- och småföretagare?
” Men de uppmärksammas inte som de borde.” skriver Sofia. Det är sant. Så kanske polemiserar Sofia mot sin arbetsgivare, förlagskoncernen Schibsted.
Hur som helst. Entreprenörerna är värda all uppskattning. Liksom andra arbetare som producerar och som skapar förutsättningar för att t.ex. ledarskribenter, från sin relativt skyddade verkstad, någon gång då och då kan skriva skriva hyllningsverser.

söndag 28 december 2008

Klassklyftorna i Sverige

De finansiella tillgångarna – bankkonton, aktier, fonder, obligationer, kapitalförsäkringar och andra finansiella instrument – är mycket ojämnt fördelade i Sverige.
10 procent av Sveriges befolkning äger 71 procent av de finansiella tillgångarna.
De rikaste 1 procent av Sveriges befolkning äger 32 procent av alla finansiella tillgångar.

I Danderyd var medianvärdet för befolkningens finansiella tillgångar högst i Sverige i fjol, 218 000 kronor. I Täby och Lidingö på tillgångarna på 139 000 kronor.

Lägst av alla kommuner i fjol låg Botkyrka, med ett medianvärde för befolkningens finansiella tillgångar på 25 000 kronor. I Haninge var medianvärdet 35 000 kronor, i Sigtuna 37 000 kronor.
Eskilstuna kommer på 201:a plats med 43 000 kronor.

Uppgifterna gäller enbart finansiella tillgångar. Reala tillgångar, som fastigheter och bostadsrätter finns inte med i redovisningen.

Källa: SCB, Förmögenhetsstatistik 2007

måndag 22 december 2008

Omänskliga arbetsvillkor

Omänskliga arbetsvillkor på Amazon

Nu till jul är det många som handlar böcker via nätet genom Brittiska Amazon.
Men det kan kanske vara bra att veta att arbetsförhållandena på företaget liknar dem som fanns på Dickens tid. Det rapporterar TimesOnline under rubriken: Anställda straffas när de blir sjuka.
En reporter på The Sunday Times har arbetat som extraanställd i sju dagar på ett av företagets lager och kunde berätta att företaget inte följer några fackliga avtal.
De anställda på Amazon arbetar sju dagar i veckan med två korta raster på 15- 20 minuter vardera. Är de sjuka blir de prickade även om de har ett läkarintyg, sex prickar ger avsked. För att gå på toaletten måste de få särskilt tillstånd. Lönen för ett kvällsskift är 75 kronor i timmen.

En representant från Amazon bekräftar uppgifterna men säger ”att accepterar man inte förhållandena ska man inte ta ett jobb hos oss”.

Förra året hade företaget en vinst på 2,2 miljarder pund.

torsdag 18 december 2008

Krisens vidskepliga teckentydare

TT, tisdag den 16 december:
”Rally på Wall Street efter räntebesked
Den amerikanska centralbankens överraskande stora räntesänkning fick aktiekurserna att rusa rejält på New York-börserna på tisdagen. En oväntat låg förlust för bankjätten Goldman Sachs bidrog också till börsyran. Vid stängning hade Dow Jones industriindex stigit med 4,2 procent och Nasdaqs kompositindex hade gått upp med 5,4 procent.”

Nyheten kablades ut av SR och många andra medier.

Men börresultaten för
den 16 december slutade på
Stockholm +2,1
DowJones +1,5
Nasdaq +2,7
och den 17 december
Stockholm -0,4
Dow Jones -0,8
Nasdaq - 0.9

Inget vidare börsrally.
Och det är inte första gången under krisen som medias teckentydare skriker ut ”börsrally” vid ganska obetydliga rörelser uppåt.
Rent parodiska är också de mer eller mindre sökta förklaringarna till orsaken till att börsen går upp eller ner.
Uttalanden av politiker, ändringar i räntor, naturkatastrofer som inträffar strax innan börsförändringen anges som orsak. Sambandet verkar ofta taget ur luften och liknar ren vidskepelse. De gamla kremlologerna bytte tydligen bransch efter 1990.

tisdag 16 december 2008

Johan Norbergs lögn

En del debattörer påstår att finanskrisen orsakades av de amerikanska s.k. subprimelånen, bolån till husköpare med sämre ekonomiska förutsättningar.
Faktum är att krisen började långt tidigare och orsakades av en mängd olika faktorer som alla bidrog till att blåsa upp finansmarknaden samtidigt som konjunkturen för de reala värdemarknaderna minskade. Det var när dessa upptrissade värderingar i finansekonomin inte motsvarade de verkliga värdena i produktionen som krisen blev akut.
Värdepappersmarknaden hade, nästan oavbrutet, ökat sedan våren 1994, från något över 20 000 miljarder dollar till över 80 000 miljarder i september 2007. De svenska kreditgivande institutens utlåning till allmänheten ökade från 2206 miljarder kronor 1998 till 4679 år 2007. Omsättningen på den svenska valutamarknaden var 100 miljarder kronor per dag år 1999. 2007 var omsättningen 380 miljarder kronor. Världens börser ökade konstant även om växlingarna i upp- och nedgångar blev allt tätare.
Enligt den amerikanska finansinspektionen hade investeringsbankerna 2004 lånat ut 40 gånger volymen på det egna kapitalet.

Samtidigt fick t.ex. den amerikanska och europeiska bilmarknaden allt svårare att sälja sina produkter eftersom konkurrensen från Japan, Korea och Kina blev allt större. Den ekonomiska produktiva dynamiken förskjöts från väst till Asien.
Klyftan mellan finanshypern och verkligheten blev för stor i vår del av globen.

Johan Norberg hävdar envist lögnen om de amerikanska subprimelånen som orsak till krisen. Senast i sin krönika i Dagens Industri idag. Anledningen är uppenbar. Han är tvungen att leda i bevis att det var den amerikanska staten som krävde att bankerna skulle låna ut pengar mot dålig säkerhet och som därför orsakade krisen. Han måste försöka bevisa detta eftersom han är en dogmatisk rigid nyliberal som inte kan erkänna att markanden, eller det kapitalistiska systemet, kan ha fel, utan att det alltid är politisk klåfingrighet som gör att det går snett i ekonomin.

I krisens kölvatten

I krisens kölvatten upptäcks svindlare och brottslingar bland dem vi anförtrott förvaltningen av våra surt förvärvade pensionspengar eller andra besparingar. Nu senast uppges den respekterade finansmannen Berard L. Madoff ha lurat investerare på 400 miljarder kronor.
I medierna kan man få intryck av att den här typen av brott är enstaka tillfälligheter, olycksfall i arbetet och oskickligt eller kriminellt beteende av enstaka personer.
Men frågan är hur händelserna hänger samman med det finanssystem som spelar med verkliga och föregivna värden. Typiskt är att svindlerierna upptäcks sedan finansbubblan spricker och krisen i ekonomin blir uppenbar. Hur mycket svindel finns mellan krascherna?


Kreugerkraschen
Flera av Ivar Kreugers direktörer och revisorer dömdes till fängelse för ekonomiska olagligheter.
De väldiga vinster som gjort det möjligt att ge 30 procent i utdelning i koncernen visade sig vara ren bluff. Bl.a. visade det sig att Italienska obligationer, till ett nominellt värde av 28,7 miljoner pund (ca 525 miljoner kr.), som till delar tagits upp som tillgångar i 1931 års IMCO-bokslut, hade befunnits vara förfalskade av Kreuger.
Ett annat exempel är att International Match och Tändsticksbolaget ansågs ha fordringar på det holländska dotterföretaget Garanta på över 25 miljoner dollar. Men Garanta hade en enda tillgång. Det var en fordran på Kreuger.
I vissa fall skapade Kreuger inkomstkällor som inte fanns i verkligheten. Han uppgav t.ex. att han beviljat Primo de Rivera ett lån på 180 miljoner pesetas där ränteinkomsterna tillfördes koncernen. Lånet var en bluff.

Berings Bank
Den 17 juli 1992, öppnade en av de anställda på Barings Banks Singaporekontor, den tjugåttaårige börsmäklaren Nick Leeson, ett hemligt konto för att dölja en förlust av tjugotusen pund. Avsikten med kontot var att bara tillfälligt dölja missen tills nya mer lyckade investeringar skulle täcka förlusterna.
Leesons djärva investeringar hade tidigare givit banken god utdelning och han fick fullmakt att agera på den lokala börsen i Singapore och på börsen i Osaka. Nick Leesons finansiella operationer gav, till en början, mycket god utdelning. Banken var så nöjd med hans insatser så att han fick upp sin lön till 80 000 dollar om året, samt under flera år i rad, ett bonustillägg på över 300 000 dollar.
Leeson trappade upp sina investeringar i framtida optionsrätter för att öka bankens vinster och efter tre år, med några uppgångar men betydligt större nedgångar i aktiehandeln, hade Nick Leeson förlorat ungefär 1 500 miljoner dollar åt sina uppdragsgivare. Det hela uppdagades den 27 februari 1995 och den hundraåriga banken ruinerades.

Tjänade pengar på orkaner
I början av 2000-talet drabbades sydöstra USA av häftiga orkaner. Orkanerna ställde till stora skador och 2005 hindrade orkanen ”Katrina” utvinningen av olja och naturgas i Mexikanska Golfen.
32-årige Brian Hunter, som arbetade med hedgefonden Amaranths, satsade på att orkanen skulle öka gaspriserna i Nordamerika. Genom sin spekulation gav Hunter Amaranth jättevinster och blev själv en branschkändis när han fick cirka 100 miljoner dollar i bonus.
Året därpå försökte han göra om samma manöver men spekulerade bort 6,6 miljarder dollar av kassan ¬vilket motsvarade 65 procent av tillgångarna. 2006 blev nämligen helt orkanfritt för USA.

Aktieindex föll
I januari 2008 visade det sig att 31-årige Jérôme Kerviel spekulerat bort 4,9 miljarder euro (46 miljarder kronor) för franska storbanken Société Générale.
Kerviel skulle slå mynt av små skillnader på framtidsmarknaden med försiktiga garderingar som minskar vinsten men begränsar förlusten.
Jérôme Kerviel gjorde allt djärvare satsningar. Vid utgången av 2007 hade Kerviel legat på ett litet plus. Det var placeringarna efter nyår som fick katastrofala resultat.
Kerviel hade satsat väldiga belopp på att ¬aktieindex skulle stiga. De föll istället och förlusterna rusade i höjden. Bankens kontrollsystemen slog larm och härvan började nystas upp, enligt Société Générale. Förlusterna var då uppe i 2 miljarder euro men växte snabbt. Avslöjandet överskuggade meddelandet från banken att man tappat 2 miljarder euro på dåliga amerikanska bolån.

fredag 12 december 2008

De tio största "löntagarna"

Dagens Industri har listat Sveriges tio största inkomster av tjänst 2007:

1. Marcus Wallenberg, f.d. vd i Investor, uppdrag inom familjesfären, ordförande i SEB, 56,1 miljoner kronor
2. Arne Almerfors, vd för Nasdaqnoterade värmekameratillverkaren FLIR, 46,5 miljoner kronor
3. Ane Uggla, dotter till danska shippingmagnaten Maersk McKinney Moeller, 36,1 miljoner kronor
4. Lars Westerberg, vd i Autoliv, 30,5 miljoner kronor
5. Bengt Seger, hedgefondförvaltare på Carnegie, 29,8 miljoner kronor
6. Tomas Billing, vd för Nordstjernan, 27,6 miljoner kronor
7. Anders Pålsson, vd för sängtillverkaren Hilding Andersson, 27,6 miljoner kronor
8. Stig Vilhelmson, f.d. vd på Carnegie, 27,0 miljoner kronor
9. Carl-Henric Svanberg, vd för Ericsson, 26,7 miljoner kronor
10. Lars Lundqvist, ordförande i Intrum och JM, 26,5 miljoner kronor

Om en normal löntagare tjänar 25 000 i månaden d.v.s. en årsinkomst på 300 000 kronor så tjänar hedgefondförvaltaren Bengt Seger på skandalomsusade och statsunderstödda Carnegie alltså 99 gånger så mycket.
Bengt Seger förvaltade ”Carnegie Worldwide L/S” som gav en avkastning på 2,4 procent 2006, enligt oberoende fondutvärderaren Indecaps hegdefondrankning som också konstaterar att sex av tio hedgefonder inte håller måttet.

torsdag 11 december 2008

Krisen river dogmer

Den pågående krisen har fått många tänkare att vädra kapitalismens, marknadens och/eller nyliberalismens sammanbrott.
Men analyserna blir grumliga eftersom man inte skiljer på vad som är ideologi och vad som är historiskt betingade ekonomiska förutsättningar och för att man dessutom blandar samman kapitalism och marknadsekonomi.

Liberalism och socialism är två ideologier som förhåller sig på olika sätt till kapitalismen och till marknadsekonomin. Marknadsekonomin och kapitalismen är inte resultat av idéer utan är en fortgående historisk ekonomisk process som endast obetydligt påverkas av ideologierna.

Med en väderanalogi skulle kapitalismen kunna liknas vid klimatet. Förändringar i kapitalismen skulle då motsvara väder- och klimatförändringar. Kriserna är oväder som drar fram då och då. Ideologierna uttrycker då olika sätt för oss människor att anpassa sig till vädret och klimatet och rekommendera olika metoder att skydda sig mot ovädren. Klimatförändringarna sker oavsett vilka metoder man väljer. Paraply och regnrock förändrar inte klimatet, men gör det lättare att uthärda.

Under den stora världskrisen på 1930-talet stod de bägge politiska ideologierna och ekonomiska teorierna i skarp motsats till varandra.
Sovjetstatens socialistiska praktik stod aldrig mot kapitalismen utan mot den liberala praktiken i väst. Trots detta lurades många människor att tro att socialismen var ett alternativ till kapitalismen, eftersom det ofta framställdes så från bägge sidor. Vad vi vet idag är att varken marknadsekonomin eller kapitalismen påverkades i någon väsentlig del av någondera av de socialistiska eller liberala ideologierna.
Vad som hände efter krisen på 30-talet var att den tidens marknadsfundamentalister fick modifiera sina ståndpunkter en smula. De dogmatiska statssocialistiska av öststatsmodell, (jag skulle hellre säga statskapitalistiska), företrädarna fick göra helt om fyrtio år senare.
Kapitalismen och marknadsekonomin fortsatte att existera som om ingenting hade hänt.

Däremot har både marknadsekonomin och kapitalismen förändrats men mest genom sin egen inneboende dynamik och den utvecklade globaliseringen av kapitalbildningen.

Vad dagens s.k. marknads- eller nyliberaler predikat sedan tidigt sjuttiotal är att man genom politisk styrning inte bör söka påverka varken marknad eller kapitalism. Alla försök att påverka hindrar de goda krafterna att verka. De onda får man stå ut med.
Det är detta synsätt som nu, genom krisen, får sig en törn. Krisen i kapitalismen har kanske fått en och annan liberal att modifiera sin ideologiska ståndpunkt. Precis som hände efter krisen på 30-talet. Dessutom gör sig förespråkare för mer statlighet i det rådande globala systemet sig hörda.
Men att detta skulle leda till att kapitalismen och marknaden förändras så värst finns inga skäl att tro. Förhoppningsvis kommer de nyliberala dogmerna fått sig en knäck.
Jag säger förhoppningsvis, inte för att de är liberala, utan för att de är dogmatiska. Och statssocialismens dogmatiker är väl utdöda?

Schlaug vill vrida historien bakåt

I dagens SvD http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_2182831.svd efterlyser Birger Schlaug ett parti som ”vågar ifrågasätta det allt mer vulgära konsumtions- och tillväxtsamhälle som socialistiska och borgerliga partier gemensamt skapat.”
Han skriver vidare att
”Vi har, trots alla möjligheter till motsatsen, fastnat i ett ekonomiskt slaveri där ständig jakt på ökande ekonomiska volymer driver bort möjligheten att ta tillvara allt det goda som vi, och tidigare generationer, uppnått.”
Och
”Vi har låtit oss bli infångade i ett tänkande som förlamar vår förmåga att bryta oss loss från det ekonomiska hjul som, enligt rådande norm, måste snurra allt fortare.”

Schlaugs resonemang bygger på att det är idéerna och politiken som skapar de samhällsekonomiska förutsättningarna.
Men konsumtions- och tillväxtsamhället är globalt och har vuxit fram i en historisk process som börjar för många tusen år sedan. Schlaug vill vrida historien långt bakåt.
Problemet är att det är de ekonomiska förutsättningarna som skapar ramarna för politiken.
Det var inte liberalismen som ”uppfann” kapitalismen. Det var när den historiska utvecklingen skapat kapitalismen som liberalismen och socialismen uppstod som förhållningssätt till den ekonomiska ordningen.

söndag 7 december 2008

Direktörernas ersättningar

VD:s uppgift i det rådande världsekonomiska systemet är att se till att kapitalägarna, på kort och lång sikt, får avkastning på satsat kapital.
I vilken utsträckning VD klarar den uppgiften borde därför vara det viktigaste kriteriet då man ska bedöma VD:s ersättning. Och naturligtvis är det kapitalägarna som avgör ersättningens storlek.

Under 2007 tjänade några aktuella finansdirektörer i USA (omräknat i kronor)

Företag Direktör Ersättning (kr)
Goldman Sachs Lloyd Blankfein 495 000 000
Bank of America Kenneth Lewis 135 000 000
Merril Lynch John Thain 106 000 000
Morgan Stanley John Mack 118 000 000
JP Morgan Chase James Dimon 139 000 000
Lehman Brothers Richard Fuld 483 000 000

Då Stan O´Neal 2007 lämnade Merril Lynch fick han 161 000 000 dollar (over en miljard kr.) i avgångsvederlag.
Ska man tala om orättvisor i sammanhanget så är det väl skillnaden mellan VD:arnas uppnådda resultat och de ersättningar de fått som känns djävligast .

fredag 5 december 2008

Ekonomijournalisternas svek

I senaste numret av ”Journalisten”
http://www.journalisten.se/kronika/17562/krisen-och-journalistiken skriver journalisten och författaren Göran Rosenberg i en krönika om ”Krisen och journalistiken” bl.a.

” I den värsta ekonomiska krisen i mannaminne har journalistiken tills vidare inget att vara stolt över. Journalisterna som var självständiga och kunniga nog att inte agera krisens kolportörer kan räknas på ena handens fingrar. Journalisterna som förstärkte och fördjupade krisen genom att inte förstå vad de höll på med – eller inte bry sig – är oräkneliga.”

Han har rätt. Ta mediebevakningen av bilindustrin som exempel.
Få ekonomi- och motorjournalister har uppmärksammat sådant som har betydelse för den samhällsekonomiska utvecklingen.
Det stora flertalet har levererat kortsiktig börsstatistik och nyheter som intresserar placerare och andra finansaktörer. De djupare långsiktiga samhällsekonomiska analyserna har varit mycket få. Att bilindustrins utveckling har världsekonomisk betydelse verkar man inte ha upptäckt förrän nu.

GM, Ford och Chrysler inriktade sin produktion på och stadsjeepar och liknande bränsleslukande fordon. Det kunde ske i hägnet av USA:s oljeberoende miljöpolitik. I mars 2001 deklarerade USA:s nye president George W. Bush att USA inte skulle ratificera Kyotoprotokollet. USA har därför kunnat fortsätta att öka sin redan höga oljekonsumtion. Bakom den förda miljöpolitiken ligger de amerikanska bil- och oljebranscherna. Symbiosen mellan storkapitalet och den politiska ledningen har i praktiken gjort att GM, Ford och Chrysler inte anpassat sin produktionsinriktning efter den förändrade efterfrågan på bränslesnåla bilar.
Det är en del av förklaringen till dagens akuta kris för de amerikanska biljättarna.
Samtidigt har konkurrensen varit stenhård. Bilbranschen har i minst tio år varit en överproduktionsbransch.
Totalt tillverkades 72 miljoner fordon 2007 varav 53 miljoner klassificerades som bilar.
Japan har gått om USA som världsledare på bilmarknaden. Kina flåsar amerikanarna i nacken.
GM:s Saab har gått back med 25 miljarder på elva år. Bolaget har inte redovisat helårsvinst sedan 1997.
Utan ständigt nya pengar från ägaren GM, totalt 18,5 miljarder sedan 2001, varav nästan 7 miljarder de senaste året, hade SAAB gått omkull för länge sedan.
2007 sålde Saab 125 000 bilar jämfört med 132 000 år 2000.
Vid utgången 1997 var antalet anställda 9 482. I slutet av 2007 var de 4 338.
Var har ekonomi- och motorjournalisterna varit under de tio åren? Varför har de inte kunnat läsa av trenden och rapportera alla tydliga tecken på att bilbranschen varit på väg att köra i diket?

söndag 30 november 2008

Hur är din hierarkiuppfattning?

Det har under mänsklighetens hela historia funnits hierarkier i samhället. Ungefär så här:

Antiken 6000 f.kr.–800 e.kr. (Babylon, Egypten, Grekland, Rom):
Aristokrati
Medborgare
Utlänningar
kvinnor
slavar
barbarer

Medeltiden, renässansen 800-1700 talet (Europa):
Kungar, kejsare, drottningar
Påve
Adel, aristokrati, furstar
Högre prästerskap
Jordägande bönder
Bankirer
Bruksägare
Präster
Militärer
Handelsmän, hantverkare,
Icke jordägare
gesäller, lärlingar
fattiga, egendomslösa
judar
övriga okristna
prostituerade

Industrialismen 1800-1950 (Industrivärlden)
Bankirer
Industriägare
Rikspolitiker (regering. riksdag o.s.v.)
Centralbyråkrater
Skådespelare
Författare
Uppfinnare och upptäckare
Konstnärer
Intellektuella
Egenföretagare
arbetare, löntagare
arbetslösa
romer
prostituerade, tiggare


1950- 2008 (Globalt)
Bankirer
Finansmän, finansmäklare
Industriägare
Rikspolitiker (regering. riksdag o.s.v.)
Centralbyråkrater, myndighetsledare
Organisationstoppar
Kändisar (skådespelare, TV-kändisar, m.fl.)
Idrottsutövare
Popartister
Författare
Mediefolk (journalister, ledarskribenter, kåsörer, tankesmeder)
Reklamfolk
Modeskapare
egenföretagare
arbetare, löntagare
flyktingar, folk i uländer
arbetslösa
pundare, prostituerade, tiggare

En hög placering inom hierarkin innebär:
* inflytande och makt över övriga grupper,
* rikedom och möjligheter att berika sig större än för övriga grupper,
* högt anseende i samhället.

Naturligtvis finns det, inom varje grupp i hierarkin, skillnader i makt, rikedom och anseende - t.ex. könsskillnader.
Grupperna visar bara den hierarkiska indelningen i huvuddrag.
Utöver dessa (vertikala) grupper finns självklart andra former av (horisontella) tillhörigheter: Familj, etnisk, religiös, nationell o.s.v.

Kommentera gärna denna hierarkiuppfattning t.ex. genom att göra omdisponeringar, föreslå andra hierarkier, göra tillägg eller strykningar. Tänk gärna i stora drag och bli inte för petig.

torsdag 20 november 2008

Värde och pris i Kalle Ankaekonomin

I den ekonomiska diskussionen blandas ofta begreppen ”pris” och ”värde” samman.
Man säger ”värde” när man avser pris, t.ex. då man talar om marknadsvärden.

Finansmarknaden, liksom alla marknader, handlar om och med priser. Det är börspriserna som går upp och ner, inte börsvärdena vilket emellertid ofta påstås. I en börskrasch är det inga aktievärden som förloras. Det är endast priserna på aktier som faller.
Vi behöver alltså inte tycka synd om aktiespekulanten som ”gör en förlust på flera miljarder kronor”.
”193 miljarder kronor gick upp i rök under gårdagens svarta börsdag i Stockholm. Raset är ett av de fem värsta i Stockholmsbörsen historia”, konstaterade t.ex. Avanzas sparekonom, Claes Hemberg den 6 oktober i år.
Beloppet betecknar endast hur mycket priset på spekulantens aktier som har sjunkit i förhållande till en tidigare högre nivå. Så länge som spekulanten inte säljer har han ingenting förlorat. Om han avvaktar och säljer när aktierna senare åter står i topp får han bättre betalt för dem än när de stod lågt i kurs, men inte för att aktierna har ökat i värde, bara för att de har ett högre pris än tidigare.

På samma sätt är det när vi säger att något är värdefullt. Det enda olästa exemplaret av nummer 1 av tidningen ”Kalle Anka & Co” från 1948 sägs vara värdefullt eftersom det i dag kostar 250 000 kronor där det ligger inlåst i ett kassaskåp. När den såldes i 70000 ex. år 1948 kostade samma exemplar 60 öre.
Tidskriften har ökat i pris. Men har den därför ökat i värde?

Vatten är värdefullt eftersom vatten är livsnödvändigt för oss. Luften vi andas är utomordentligt värdefull för oss alla. Luft har stora värden men inget pris. (I varje fall inte ännu)

Men vad spelar det för roll om vad som kallas pris och värde? Är det inte skitsamma?
För den som bedriver kommersiell verksamhet har skillnaden inte så stor betydelse. Han eller hon som köper och säljer kan gladeligen kalla pris för värde och tvärt om.

Men det är då man försöker förstå vad som händer i samhället före, under och efter en ekonomisk världskris, som skillnaden blir viktigt.

Ta t.ex. tillväxten. Eftersom vi blir fler människor i världen måste vi öka produktionen av nyttigheter och av sådana värden som människan behöver. Det måste ske en materiell tillväxt. Men när vi mäter tillväxt måste vi kunna skilja ut vad som å ena sidan är verklig tillväxt och å andra sidan vad som är t.ex. ökade priser på skuldväxlar, ökade räntor och stigande pris på ovanliga serietidningar.
Och vi måste veta på vad vi ska satsa på för att bidra till att göra det bättre för människor. Vi måste dessutom kunna satsa på sådan produktion som inte förstör större värden (t.ex. miljövärden) än dem vi framställer. Priserna ger oss i det fallet ingen information om värdeökningen eller t.o.m. helt fel information.

Så, i krisens tid: Vilka verkliga värden förstörs på grund av krisen? Vilka ”värden” är bara prisförändringar på ”värdepapper”, typ nr 1 av ”Kalle Anka & Co” från 1948, inlåst i ett kassaskåp?

lördag 15 november 2008

Ingelstam, Norling och kapitalismen

Lars Ingelstam har i en Understreckare i SvD den 14 november med rubriken "Marknaden har tagit över våra liv" diskuterat marknadsekonomins och finanskrisens konsekvenser.
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_2039995.svd
Artikeln har kommenterats av nationalekonomen Danne Norling på dennes blogg
http://danne-nordling.blogspot.com/2008/11/hur-mycket-mer-socialism-ger.html#comments

Bägge artiklarna väcker en del funderingar.
Ingelstam drar sina slutsatser utifrån två perspektiv som inte förenliga med min syn på samhället. Kanske är detta orsaken till att varken Danne Norling eller jag begriper Ingelstams slutsatser.

1. Ingelstam är idealist och utgår ifrån att samhället (läs världssamhället, den rådande ekonomiska världsordningen) och människans historia förändras i första hand genom människans idéer och förnuft. Det är, enligt idealisten, idéerna som är grunden för samhällsutvecklingen, inte samhällsutvecklingen som skapar idéerna.

(Naturligtvis inser Ingelstam, som jag, att det sker en växelverkan mellan den grundläggande ekonomiska verkligheten och människors idéer och att förändringarna sker som ett resultat av denna växelverkan. Men den viktiga skillnaden är vad man anser vara motorn i denna växelverkan.)
Om man, som jag, utgår från en historiematerialistisk ståndpunkt tror man att idéerna om världen skapas utifrån de samhällsförhållanden som människor lever i. Med en sådan tolkning kommer man fram till en helt annan förklaring till vad som skapar den ekonomiska utvecklingen.
Den ekonomiska verkligheten – marknadsekonomin och kapitalismen ¬– är inte resultat av liberala eller ”ekonomistiska” idéer. Tvärt om, marknadsekonomin och kapitalismen har givit upphov till de liberala (och socialistiska) idéerna.
Det är denna idealism som gör att Ingelstam inte förstår Marx.

2. Ingelstam tycks mena att kapitalism och marknadsekonomi är samma sak. Han är inte ensam om denna uppfattning, den är utbredd både till vänster och till höger. Idéhistorikern Johan Norberg har t.ex. skrivit en bok ”Till kapitalismens försvar” som är ett uruselt försvar för kapitalismen men ett utmärkt försvar för marknadsekonomin.

Det är naturligtvis en definitionsfråga huruvida marknadsekonomi och kapitalism är detsamma. Men alla historiskt bevandrade torde åtminstone kunna vara överens om att marknadsekonomin fanns långt före kapitalismen.

Marknadsekonomin uppstod med penningekonomin och det därmed uppkomna utbytet av varor och tjänster. Marknadsekonomin kännetecknas av handeln och prisbildningen på marknaden eller marknaderna.
Marknadsekonomin är idag en del av kapitalismen, har påverkat kapitalismens utveckling och påverkas av den.

Kapitalismen innebar att marknaden utvecklades till den globala massproduktionen och masskonsumtionen. Kapitalismen kännetecknas alltså bland annat av det sätt som produktionens överskott bildas, koncentreras och ackumuleras i dagens världssamhälle och hur mänskliga relationer och hierarkier formas i denna ackumulations- och koncentrationsprocess.

Eftersom arbetet, produktionen, produktionsmedlen, produktionsresultatet och produktionsöverskottet avgör det mänskliga livets fortbestånd och påverkar allt mänskligt liv och utveckling har kapitalismens maktförhållanden en avgörande betydelse för alla samhällen. I dag omfattar de kapitalistiska maktförhållandena hela världen, vilket kallas ”globalisering”.

En utvecklad marknadsekonomi fanns således långt innan kapitalismen uppträdde i utvecklad form.
Sammanblandningen av ”kapitalism” och ”marknadsekonomi” gör den ekonomiska debatten omöjlig och är orsaken till att Norling (och många andra) inte förstår Marx.

Marknaden och marknadsekonomin är nödvändiga för mänsklighetens utveckling. Jag tror också att marknaden för varor och tjänster ska vara så fri som möjligt. Men här är ofta kapitalismen ett hinder.
Varje ekonomiskt system måste ha verktyg och medel för kapitalkoncentration och kapitalbildning.
I vår tids kapitalism har finansmarknaden utvecklats till ett kontraproduktivt system eftersom den inte förmår ackumulera verkliga reella värden.

Därmed måste vi också – i diskussionen – hyfsa värdebegreppet. Värde och pris förväxlas ideligen i den ekonomiska debatten.

Det gör att det blir svårt att på ett meningsfullt sätt diskutera ekonomi.

fredag 14 november 2008

Klarar vi befolkningsökningen?

FN-organet the ”United Nations Population Fund”, UNFPA, meddelar i sin rapport ”State of World Population 2008” att jorden i dag har 6,75 miljarder invånare men att befolkningen stiger till 9,2 miljarder 2050.
Ökningen är lika stor som världens hela befolkning på 1940-talet.
Snabbast växer antalet invånare i de allra fattigaste staterna av vilka många ligger i Afrika. Afrikas befolkning stiger med över 1 miljard till 2 miljarder 2050.
Indien kommer att bli världens folkrikaste land 2050 med en befolkning som ökar med nästan en halv miljard till 1,66 miljarder. Kinas invånarantal växer däremot bara med 70 miljoner. Men sin stora befolkningsökning kan Indien åter få problem med matförsörjning.
Befolkningen i Japan faller däremot med 25 miljoner till 103 miljoner som består av allt fler äldre.
I Europa minskar Tyskland, Italien, Polen och alla andra stater i öst. Bulgarien rasar från 7.6 till 4,9 miljoner. I Ryssland och Ukraina är tillbakagången än mer dramatisk. Ryssland går från 142 miljoner till 108 miljoner.
Sverige, Storbritannien, Frankrike och Spanien tillhör de rika länder som ökar inte minst genom invandring. Invandring är också en faktor bakom USA:s fortsatta befolkningstillväxt. Från 309 miljoner idag ökar antalet invånare till 402 miljoner 2050. Det kommer inte att saknas arbetskraft i USA om 40 år medan Tyskland, Japan och Ryssland kan få svårt att hålla igång hjulen.
Kommer framtidens ekonomiska system kunna föda världens alla hungriga magar?
Hur ska detta system i så fall se ut?

Storfinansens väl går före folkets

Samhället är idag globalt. Liksom vårt moraliska samhällsansvar.
Eller borde vara?

Men ännu fungerar de politiska institutionerna utifrån trånga nationella avgränsningar och intressen. Världssamhället är uppdelat i rika och fattiga länder.
De rika länderna har under de senaste månaderna gått in med 20 000 miljarder kronor för att rädda det internationella finanssystemet.
Men bara 1000 miljarder kronor per år satsas för att bekämpa extrem fattigdom och rädda liv i världens fattigaste länder.

Skillnaden i insatser kan bero på att den verkliga makten inte finns i de politiska organen – nationella regeringar, EU och FN – utan finns i helt andra informella strukturer och eliter utanför demokratisk kontroll.
Amerikanen David Rothkopf har i sin bok ”Superclass”, (Leopard 2008) pekat på att viktiga besluten i världen styrs av cirka 6000 personer som tillsammans utgör en internationell "superklass". Där finns politiker, företagsledare, militärer, dollarmiljardärer, hedgefondförvaltare, mediemoguler, vetenskapsmän och artister. Men här finns också terroristledare, bombtillverkare och vapensmugglare. Och eliten bland denna elit är ledarna för de affärs- och finansområden som äger vapenindustrin.
Den 6000-hövdade överklassens makt går utanför alla nationsgränser och tar inte hänsyn till några begränsande formaliteter. Informella nätverk växer fram där personliga kontakter knyts och samma personer finns med i många olika sammanslutningar och sammanhang.
De möts bakom stängda dörrar i Davos, ombord på flygplan eller på hemlig ort. Deras överenskommelser och beslut är utanför demokratisk kontroll.
Det är kanske därför som storfinansens väl går före folkets.

Bloggosfärens stinkande kloak

Från sin professorsposition blickar Bo Rothstein ner i bloggosfärens stinkande kloak.

”Till skillnad från flera av mina statsvetarkolleger har jag valt att inte skaffa mig en blogg. Skälet var att jag inte tyckte jag hade så mycket intressant att säga så att det skulle räcka till. Men jag har efterhand alltmer kommit att ställa mig frågan om bloggosfären alls är en tillgång för demokratin.”

Skriver professorn i en debattartikel i GP den 12 november.

Ja så kan man naturligtvis säga om man med sin professorstitel och kändisskap som dörröppnare har tillgång till de etablerade mediernas debattfora. Inte behöver man då någon blogg.
Att populasen har något att säga och genom bloggen och Internet har fått möjlighet att uttrycka sig, stör tydligen professorn, som skriver:

”Mina egna intryck från att under denna höst försökt ta del av vad som debatteras i "bloggosfären" ger vid handen att bloggland till en stor del består av osorterade trivialiteter samt en försvarlig del förolämpningar, okvädningsord och rasistiska stämplingar.”

Han tar några exempel. Den nyliberale debattören Mattias Svensson (Se Svensson i blogglistan härintill) har uttryckt sig fult om Bo Rothsteins texter. En annan akademiker, Jenny Westerstrand, har också i en blogg angripit Rothstein på ett oöverlagt sätt. Tredje exemplet är Veronica Svärd i Feminististiskt Inititativ som påstås farit ut med rasistiska påhopp.


Jag håller med om att inläggen i de tre exemplen är fula, illasinnade och kränkande. som Bo Rothstein relaterat dem. Men vad väntar han sig när man tillämpar yttrandefriheten fullt ut? Bloggen är full av introvert självupptagenhet, snusk och otidigheter. Men också av inlägg i samhällsdebatten, filosofiska tankar, poesi och texter av intellektuell skärpa.

Bo Rothsteins slutsats av sitt besök i bloggosfären blir:
”Debatt- och insändarredaktörer har fram tills nu fungerat som en slags dörrvakter och följande etablerad pressetik förhindrat den förslumning av det offentliga samtalet som nu sker i bloggosfären. Nu är spärrarna borta och att titta in i denna sfär är som att öppna locket till en kloakbrunn.”

OK, men det är folkets röst du hör professorn!

onsdag 12 november 2008

Det militärindustriella komplexet

Det militärindustriella komplexet, MIC, i USA innefattar regeringens försvarsadministartion, de nationella väpnade styrkorna, vapenindustrin, militärt forsknings- och utvecklingsarbete, militär produktion och militär utbildning. Här finns också produktion av utrustningar, anläggningar och infrastruktur inom det nationella försvarets och säkerhetspolitikens ram. Inkludera också nätet av avtal och flöden av pengar och resurser mellan individer och institutioner inom försvaret, entreprenörer, Pentagon och kongressen och verkställande organ.

USA:s militärutgifter utgjorde 45 procent av världens samlade militärutgifter år 2007 eller 547 miljarder US-dollar. Därmed intar USA klart förstaplatsen i världen.
Tvåan Storbritannien och trean Kina har vardera endast 5 procent.
Av de tio största vapenindustrierna i världen är sex stycken amerikanska: Boeing, Lockheed, Northrop Grumman, Raytheon, General Dynamics och L-3 Comminications.
2006 sålde de tillsammans för 124570 miljoner US-dollar.

Det ekonomiska värdet av den globala vapenexporten, enligt den nationella regeringens och industrins källor, var i miljarder US-dollar:
USA 14 008
Ryssland 6 500
Frankrike 5 061
Storbritannien 3 792
Israel 3 000

Världen totalt 45 628

Här finns naturligtvis ett kluster av enormt starka intressen som värnar om sina jobb, sina inkomster, vinster och maktpositioner.
Under det kalla kriget, med hänvisning till hotet från öst och världskommunismen, kunde de motivera sin existens och sin expansion. När öststaterna rasade samman behövdes nya motiveringar. Världsterrorismen ¬– al Qaida, Saddam och Irak, Iran ¬m.fl. – kom lägligt till dess hjälp.

Vad gör det militärindustriella komplexet då västvärldens ekonomiska världsdominans minskar?

(Källa: The Stockholm International Peace Research Institute (SIPRI) Årsbok 2008. http://yearbook2008.sipri.org/files/SIPRIYB08summary.pdf)

torsdag 6 november 2008

Den amerikanska mardrömmen och dess frälsare

47 miljoner människor i USA, var sjätte medborgare, saknar sjukförsäkring och därmed tillgång till bra vård. Om Obamas löften ska infrias skulle det kosta 65 miljarder dollar per år att genomföra.
Pensioner och socialbidrag kostar cirka 600 miljarder dollar per år. Antalet pensionärer ökar för varje år för att nå ett maximum om 20 år.
USA använder 25 procent av världens olja. Om USA ska bidra till världens klimatmål kräver detta en enorm omställning av energiuttaget.
Vägarna i USA blir allt sämre och är redan nu i ett uselt skick. Över 70 000 broar i USA är i akut behov av reparation. ”American Society of Engineers” beräknar kostnaden för att förbättra infrastrukturen till 1 600 miljarder dollar.
I många delstater går bara 55 procent av ungdomarna ut gymnasiet. USA ligger på 17:e plats i världen när det gäller gymnasieungdomars prestationer.
Omkring 12 miljoner människor lever illegalt i USA.
Under 2008 var budgetunderskottet i statens finanser 410 miljarder dollar, vilket var nära rekordunderskottet från 2004.
Räddningspaketet för bankerna har kostat 700 miljarder dollar.
USA:s handelsunderskott ökade i juli 2008 till 62,2 miljarder dollar från 58,8 miljarder dollar i juni. Handeln med Kina gav ett underskott på nästan 25 miljarder dollar jämfört med 21,4 miljarder i juni.
Underskottet gentemot EU-länderna ökade till 11 miljarder dollar från drygt 8 miljarder i juni 2008.
Krigen i Iran och Afganistan kostar enorma pengar.
Produktionen minskar. Arbetslösheten ökar.

Förväntningarna och förhoppningarna på Barack Obama är enorma. Det är tragiskt att USA äntligen får en bra president när förutsättningarna för honom är så omöjliga.
Valsystemet och medierna har bidragit till att blåsa upp förväntningarna på den nyvalde presidenten till en politisk bubbla som måste spricka på samma sätt som den finasiella.
Frågan är hur Obama och hans medhjälpare kan hantera bubblan och hur USA reagerar på den reaktion som följer då förväntningarna inte infrias.

onsdag 5 november 2008

Världspolitiken kantas av politiska mord

Politiker löper stora risker, inte minst i det vapenstinna USA. Barack Obama befinner sig i riskzonen eftersom han har fått en vänsterstämpel, är svart och talar om förändring. Hans politik kan hota mäktiga intressen och hans popularitet kan trigga någon dåre till vansinneshandlingar.
Det är kanske att måla fan på väggen, men risken för en plötslig politisk omkastning är stor.
Hur hade t.ex. den politiska situationen i Sverige sett ut om Anna Lind fått leva?

Här är en lista över några av de politiker som blivit mördade.

William McKinley, amerikansk president, 1901
Jean Jaurès, fransk socialistisk politiker, 1914
Giacomo Matteotti, italiensk politiker, 1924
Paul Doumer, fransk president, 1932
Anton Cermak, amerikansk politiker, borgmästare i Chicago, 1933
Louis Barthou, fransk utrikesminister, 1934
José Calvo Sotelo, spansk politiker, 1936
Buenaventura Durrutti, spansk anarkistledare, 1936
Folke Bernadotte, FN-medlare., 1948
John F. Kennedy, amerikansk president, 1963
Martin Luther King - amerikan, kämpade med fredliga medel för de färgades lika rättigheter med de vita, 1968
Robert Kennedy, amerikansk senator, 1968
Luís Carrero Blanco, spansk premiärminister, 1973
Aldo Moro, italiensk premiärminister, 1978
George Moscone, amerikansk politiker, borgmästare i San Francisco, 1978
Harvey Milk, amerikansk kommunalpolitiker, 1978
Anwar Sadat, egyptisk president, 1981
Benigno Aquino, filippinsk politiker och demokratiaktivist, 1983
Olof Palme, svensk statsminister, 1986
Kazem Rajavi, iransk oppositionsledare, 1990
Rajiv Gandhi, indisk premiärminister, 1991
Mohammed Boudiaf, algerisk president, 1992
Yitzhak Rabin, israelisk premiärminister, 1995
Anna Lindh, svensk utrikesminister, 2003

Må listan inte förlängas.

Löner och kapital

Under de senaste tjugofem åren har de nominella löneökningarna varit mindre än ökningen av företagens bärkraft eller betalningsförmåga, rapporterar Statistiska Centralbyrån, SCB, i dag.

Under 1980–2005 ökade den genomsnittliga produktiviteten i näringslivet med 3,0 procent årligen. Samtidigt steg priserna med i genomsnitt 3,3 procent per år. Sammanlagt ökade bärkraften eller betalningsförmågan i näringslivet med i genomsnitt 6,4 procent per år. Under samma period var den genomsnittliga nominella löneökningen i näringslivet 5,5 procent per år.
Lönernas andel av förädlingsvärdet har haft en nedgående trend sedan början av 1980-talet. Löneandelen har sjunkit från ca 55 procent till endast 45 procent år 2005. Löneandelen skiljer sig betydligt åt mellan olika branscher, vilket troligen främst hänger samman med hur mycket kapital per anställd som produktionen kräver. Ju mer kapitalintensiv verksamheten är, desto lägre är löneandelen.
Så nu vet du det.

tisdag 21 oktober 2008

Regler behövs på kapitalmarknaden

Citat VI

”Olyckligtvis riskerar vi åter att dra fel slutsatser av historiens lärdomar. Den här gången kommer faran inte från kommunism utan från marknadsfundamentalism. Kommunismen avskaffade marknadsmekanismen och införde kollektiv kontroll över alla ekonomiska aktiviteter. Marknadsfundamentalismen försöker avskaffa kollektivt beslutsfattande och införa marknadsvärdenas överhöghet över alla politiska och samhälleliga värden. Båda ytterligheterna är fel. Vad vi behöver är en riktig avvägning mellan politik och marknad, mellan att göra regler och att följa spelreglerna.

Finansmannen George Soros i ”Den globala kapitalismens kris” Norstedts 1998

USA:s osunda ekonomi

Citat V
”Det kan inte råda något större tvivel om att Förenta staternas ekonomi 1929, för att travestera en välbekant kliché, var i grunden osund. Denna omständighet är av utomordentlig betydelse. Det fanns mycket, som inte var som det borde men fem svagheter i ekonomin synes ha haft ett speciellt nära samband med katastrof, som följde. De är följande;
1. Den sneda inkomstfördelningen
2. Den olämpliga företagsstrukturen
3. Banksystemets osunda struktur
4. Betalningsbalansens tvivelaktiga tillstånd
5. Det ekonomiska förståndets bedrövliga tillstånd.”

John Kenneth Galbraith ”Den stora börskraschen”, Ordfront 1997

Kronans värde

Riksbanken har på kort tid tillfört cirka 166 miljarder svenska kronor till den svenska finansiella marknaden. Det betyder att det idag finns ett överskott av kronor på marknaden.
Via certifikat som köps av bankerna kan finansinstituten placera sina överskott i ett värdepapper som ges ut av Riksbanken.
Riksbanken, med regeringens goda minne, trycker upp sedlar för att pumpa in mera luft i den punkterade finansballongen. På samma sätt gör övriga europeiska länder och USA.

Kronans värde sjunker. Inflationen ökar. Vem betalar?
Förutsättningarna för att skapa reella värden minskar med inflationen.

Klok politik?

måndag 20 oktober 2008

En fri marknad

– Vad innebär en fri marknad?
– Att vem som helst har rätt att köpa och sälja vad som helst när som helst var som helst och hur som helst!
– Innebär det också att vem som helst kan producera vad som helst när som helst var som helst och hur som helst?
– Jo det måste det ju i konsekvensens namn göra!
– Men det måste väl innebära att vem som helst kan sälja och köpa ett företag vilket som helst?
– Självklart!
– Då har jag samma rätt som Wallenberg och Warren Buffett att köpa ett industriföretag.
– I princip ja, men du har inte råd. Du måste låna kapital.
– Kan jag låna för att köpa en industri på en fri marknad?
– I princip ja, men du har ju ingen annan säkerhet än din gamla Volvo. Det räcker nog inte.
– Innebär således inte en fri marknad att vem som helst har rätt att låna och låna ut vad, när, var och hur som helst för att kunna producera för att kunna sälja på marknaden?
– Idiot! För att låna måste man naturligtvis ha en säkerhet för lånet. För att låna till att köpa en industri måste du ha en stor säkerhet. Men du kan ju alltid starta ett litet företag och arbeta upp det så att det blir kapitalstarkt.
– OK, jag säljer min Volvo och för pengarna köper jag ett marknadsstånd på torget.
– Ja där ser du! Visst är det fint med en fri marknad!
– Verkligen! Framförallt för att jag har samma möjligheter som Wallenberg och Warren Buffett att fritt köpa och sälja frukt på torget! Nu förstår jag vad en fri marknad är!

söndag 19 oktober 2008

Låt den reella ekonomin styra kapitalbildningen

Om man för några år sedan ifrågasatte de finansiella instrument som uppstått under 90-talet (hedgefonder, blankning, derivat, värdepapperisering) och dessas värde för kapitalbildning och finansiering av produktionen, blev man betraktad som dum i huvudet.

Alla – ekonomer, bankpersonal, mäklare, ekonomijournalister m.fl. – visste hur de fungerade som instrument för tillväxten.

I dag, efter den akuta krisen, säger alla att de varit svåra eller rent av omöjliga att förstå.

Före krisen var det omöjligt att föra en diskussion om arbetets och produktionens värde.
En sådan diskussion ansågs då gammalmodig och hemmahörande på historiens soptipp.

Samtidigt som den finansiella bubblan växte, växte en enormt uppblåst och ihålig ekonomidebatt. De få som ropade att kejsaren är naken överröstades av experter, uttolkare, teoretiska modellsnickare, spekulationstipsare, finansvärldens skriftlärda och ekonomifariseer.
Nu är det dessa som ska förklara krisens orsaker.

Men krisens orsaker kan inte förstås om man inte går till ekonomins rötter och diskuterar vad som är samhällsnyttiga värden och hur dessa värden skapas.
Efter krisen måste arbetet och produktionen, den reella ekonomin, utgöra grunden för kapital- och finansmarknaden.

lördag 18 oktober 2008

”Finanskrisen inte marknadens fel”

Citat IV

“En del av finansbubblan har ju uppstått när politiker har försökt styra marknader genom att till exempel ge lån till människor som inte klarar av betalningar. Finanskrisen är inte marknadens fel, utan en sund reaktion av en marknad som har blivit styrd åt fel håll”.
Signhild Arnegård Hansen, ordförande i Svenskt Näringsliv, när hon intervjuas av Dagens Industri 08-10-17.

Vad hon anser om den amerikanska statens inblandning när den ger finansmarknaden stöd med 1 175 000 000 000 dollar (7 930 000 000 000 kronor) framgår inte av intervjun.
Frågan är hur marknadens sunda reaktion på denna statliga styrning kommer bli.

torsdag 9 oktober 2008

Krisen börjar i uppgången

Den nuvarande ekonomiska krisen började inte med bolånekrisen i USA.
Bolånekrisen utlöste bara den sedan länge pågående finanskrisen.
Finanskrisen börjar nämligen redan under uppgångsskedet, när finansbubblan var på väg att blåsas upp, medan festen pågick och allt var frid och fröjd.

Det märkliga är att ekonomer och politiker börjar bekymra sig för samhällsekonomin först då finansbubblan brister. Det vore smartare att reagera redan då bubblan pumpats upp till orimliga proportioner. Det är ju då krisen närmar sig.

Det borde finnas ett mått på skillnaden mellan den reella ekonomins värden och de uppblåsta förväntnings”värdena”. En skarp signal borde ljuda då klyftan mellan verklighet och förväntningar uppnått detta mått.

Utgångspunkten för all ekonomi borde vara att det är arbetet och produktionen som skapar de verkliga värdena.

Förstatligande ingen socialisering

Förstatligande av finansinstitut leder inte till socialisering, bara till en mer statlig kapitalism.

tisdag 7 oktober 2008

Hemkommen från Island

Citat III
”Jag är just hemkommen från några mycket intressanta dagar på Island: ett nordiskt land som valt en annan modell än den nordiska. Arbetsrrätten är helt fri, skattetrycket är drygt 40 procent och individer betalar 36 procents plattskatt på sina inkomster - med ett stort grundavdrag.
Resultatet är hög tillväxt och snabbt stigande levnadsstandard. Island är numera rikare än både Danmark och Sverige.”

PJ Anders Linder 2007-05-12

tisdag 30 september 2008

Kapitalismen fungerar

– Krisen visar att kapitalismen inte fungerar!
– Tvärt om! Det är just så här som kapitalismen fungerar: med omväxlande uppgångsperioder och kriser. Efter brakfesten kommer notan och baksmällan. Så småningom är det dags för nästa fest.
– Nå, men låt oss krossa kapitalismen då!
– Vad ska du ersätta den med? Och hur ska det gå till? Hur ska du ordna kapitalbildningen?
– Låt demokratiska institutioner styra marknaden!
– Vilka ska då reglera vad? Politikerna? Byråkraterna? Har detta inte prövats 1924¬–1990 med känt och avskräckande resultat? T.o.m. de kinesiska kommunisterna har ju konstaterat att planekonomi inte fungerar.
– Så vi ska bara sitta med armarna i kors och vänta på nästa kris?
– Nja, vi måste acceptera att vi än så länge faktiskt lever i en kapitalistisk värld - med dess upp och nedgångar – och kämpa för att vi som inte äger kapital inte ska behöva betala notan när festen är slut. Kapitalismen har vi vare sig vi vill eller inte,
– Det låter jäkligt passivt tycker jag. Ner med kapitalismen!
– Berätta för mig vad du ska ersätta kapitalismen med och hur du ska ersätta den, så kanske jag kan hålla med dig…

söndag 28 september 2008

Citat II

”I orostider
Den kapitalistiska världen syntes ha glömt att dess egen byggnad framtvingar krisen som hånande slutpunkt på dess stolta uppsvingsperioder.
Ända ute bland socialistiska teoretiker förnummos stämmor, som begynte undra om de gamla pendellagarna ännu gällde, eller om möjligen kreditväsendets oerhörda utveckling och de ekonomiska förbindelsernas så ojämförligt starkare än förut sammanflätade nät kanske kunde ha givit hela systemet en elasticitet, som skulle för framtiden betrygga en utveckling under mindre farliga kastningar.
Så kom krisen. Förhärjande vältrade den fram över Amerika, där Upton Sinclairs profetior gingo i nästan bokstavlig uppfyllelse, kastade sig över till England, som åter fick se arbetslöshetens arméer myllra ut ur fattigkvarteren, hälsade på hos den
väldiga tyska industristaten, och så var den här hemma – och här stannade den och slog sig ned riktigt för långsejour.”

Ledare av Hjalmar Branting i tidskriften Tidens första nummer 1908.

Citat

”Hade du stulit en järnväg kunde du ha blivit senator”.
Mary ”Mother” Harris Jones (1830–1930) till en man som hamnat i fängelse för att han stulit ett par skor.
Mother Jones var en amerikansk facklig aktivist som kämpade för arbetarnas rättigheter och bekämpade barnarbete i USA 1860-1930.

fredag 26 september 2008

Hypotes om kapitalismen

Hypotes: Den nuvarande finanskrisen är inte kapitalismens kris. Den är en kris i kapitalismen. Kapitalismen behöver sina kriser. Uppgång och nedgång i kapitalförsörjningen är som in- och utandningar för det kapitalistiska systemet.
Många ser den nuvarande krisen som kapitalismens sista suck.
Men profetior om kapitalismens död har alltid visat sig slå fel av den enkla anledningen att det inte har funnits något alternativ.
Genom den historiska utvecklingen är vi är fångade i det kapitalistiska systemet. Vi har kapitalismen både på gott och ont.
Frågan är bara hur det goda och det onda ska fördelas i de globala mänskliga hierarkierna.

onsdag 24 september 2008

Regeringen skapar utanförskap

I en utredning som blev klar i våras, "Bredband till hela landet SOU 2008:40", presenterade Åke Hedén, centerpartistiskt kommunalråd i Enköping, ett förslag till ett ny statlig storsatsning på utbyggnad av fiberbredband. Utredningen som var beställd av infrastrukturminister Åsa Torstensson, föreslog investeringar för omkring sju miljarder kronor, varav drygt tre miljarder från staten, mellan åren 2009 och 2013.
Under sommaren ställde sig näringsdepartementet ¬– som leds av centerpartisterna Maud Olofsson och Åsa Torstensson ¬– bakom utredningens förslag och ville få in de tre miljarderna redan i årets budgetproposition.
Men när nu alliansens budgetproposition kommer, visade det sig att det inte ens bidde en vanttumme.
”Arbetet för att åstadkomma tillgängliga elektroniska kommunikationsnät, både trådlösa och trådbundna, ska i första hand ske i marknadens regi och det är därför viktigt att statens insatser inte hämmar marknadens investeringsvilja. Detta är inriktningen i regeringens fortsatta beredning av de båda utredningarna”, står det i budgetpropositionen.
Därmed lämnas en stor del av befolkningen på den svenska landsbygden i IT-utanförskap.

”Marknaden” har ju hittills visat sig ointresserad till bredbandsutbyggnad på landsorten.
Det är just därför det behövs statliga stöd. Det har helt enkelt inte varit lönsamt för kommersiella företag att dra rör och kabel långa sträckor genom oländig terräng.
Här i Sörmland fick ”marknaden”, i form av företaget SB Broadband, till uppgift att klara av utbyggnaden för oss på landsbygden. Trots att staten och kommunerna satsade 50 procent av kostnaderna lyckades inte företaget fixa trådlöst ”bredband” till en enda sörmlänning. Företaget gick i konkurs efter att ha bränt 26 miljoner kronor i skattepengar.
Frågan är om förutsättningarna för rena marknadslösningar nu blivit bättre utan statligt stöd.
Bara i de fall där befolkningen själva stått för en stor del av arbetet och där de själva satsat pengar tillsammans med kommunen har företagen ställt upp. Exempel finns bl.a. i Eskilstuna kommun där kommunen har bidragit med pengar till lokala initiativ.
Det är liknande lokala samverkanprojekt som behöver stöden.

Utredaren skrev också:
”Stödet ska gå till bygga anslutningspunkter i eftersatta områden som byar och socknar kan ansluta sig till. Kravet på överföringshastigheter i det nya näten är låga 2 Mbit i båda riktningarna, men det ska finnas uppgraderingsmöjligheter.”
Det är viktigt. 2 Mbit/s är i lägsta laget.
Men om den gränsen hade funnits då Regionförbundet i Sörmland och Sörmlands kommuner handlade upp bredbandsutbyggnaden på ”marknaden” skulle SB Broadband inte ha fått uppdraget att sätta sprätt på statens och kommunernas pengar.
Nu menar regeringen alltså att landsorten ska få trådlösa ”bredband”. Det betyder i praktiken att ingen som ansluter sig till nätet får någon garanterad uppkopplingshastighet och ytterst få kan nå upp till 2 Mbit/s.
Företag som säljer mobilt ”bredband” lovar i sin marknadsföring att kunden ska kunna: ”surfa i hastigheter upp till 7,2 Mbit/s” .
Någon nedre gräns anges inte. Och inte heller någon garanterad gräns.
Men den genomsnittliga surfhastigheten för mobila bredbandsabonnemang med den teoretiska maxhastigheten 7,2 Mbit/s är endast 1,6 Mbit/s. Det framgår av statistik som Stiftelsen för Internetinfrastruktur offentliggjorde i augusti i år.
Läs mer på
http://www.iis.se/about/press?id=153

Om du har bredband kan du hitta
utredningen "Bredband till hela landet SOU 2008:40" här http://www.sweden.gov.se/content/1/c6/10/33/76/9da654ad.pdf
Budgetpropositionen från Näringslivsdepartementet här
http://www.regeringen.se/content/1/c6/08/81/69/5a379e1c.pdf

fredag 19 september 2008

Krisen och realekonomin

I Dagens Industri den 19 september 2008 säger SEB-chefen Annika Falkengren,
angående den globala krisen bl.a., ”Nu ser vi att det handlar om en global kris som sprider sig till den reala ekonomin.”
Hon pekar därvid på ett problematiskt förhållande i den kapitalistiska globala ekonomin. Med den reala ekonomin menar hon näringslivet, produktionen och arbetet där reella värden och kapital skapas och utvecklas. Finansmarknaden tillhör inte den reala ekonomin. Finansmarknaden handlar nämligen inte med reella värden utan bara med förväntade upp- och nedgångar i priset på abstrakta värdebevis vilka förlorat kontakten med de verkliga kapital- och realvärdena. Det mesta är luft.

När nu riksbanker och stater pytsar in pengar i detta uppblåsta finanssystem är det i bästa fall pengar som motsvaras av ett verkligt produktionsvärde med förankring i den reala ekonomin. Eller så handlar det om pangar utan koppling till det verkliga produktionsvärdet.
Vi vet inte vilket, men om det är det sistnämnda kommer krisen förvärras eftersom inflationsrisken därmed ökar och att finansmarknaden fylls med än mer luft.
Detta gäller med största sannolikhet USA med dess enorma budgetunderskott, sitt minus i handelsbalans och med en låg dollarkurs. Under dessa förhållanden kommer åtgärden att ”trycka upp dollarsedlar”, för att lindra likviditeten i finanssystemet, bara att skjuta upp krisen och leda till kapital inte investeras och de reella värdena och tillgångarna minskar. Om bilden inte var så trivial skulle man kunna säga att USA:s regering och riksbank kissar i sängen för att behålla värmen. I själva verket är det en enorm jättelögn som ekonomer världen över borde genomskåda.
Men då tvingas de också avslöja att verkliga värden inte kan skapas utan och utanför arbetet och produktionen.

torsdag 11 september 2008

Räntan och skopriserna

Ska man gå på historien om att SCB:s felräkning blev orsak till att Riksbanken höjde räntan?

SCB har alltså, om jag fattat rätt, räknat fel på inflationen för att man räknat fel på prishöjningarna som uppstår då skokvalitéerna ökar och priset på skor därmed ökar.
Så presenterades det hela på STV Rapport i går onsdag.
Detta gör alltså att Statistiska centalbyrån (SCB) skriver ner årsförändringen i inflationstakt från 4,4 till 4,1 procent för juli.

"P.g.a. ett misstag har beräkningarna för skor under perioden januari – juli 2008 varit felaktiga. Tidigare redovisade inflationstal har därför i någon mån blivit missvisande", skriver SCB i ett pressmeddelande på tisdagen.

På torsdagen heter det att ” Ett fel uppstått i kvalitetsjusteringsmodellen vilket lett till att beräkningarna för skor under perioden januari till juli 2008 varit felaktiga, med överdriven prisuppgång.”

Om hur detta påverkat Riksbankens räntehöjning säger Henrik Mitelman, chefsanalytiker på SEB Merchant Banking, till DI.se:
– Eftersom det sannolikt var så väldigt jämnt i direktionen, så tror jag att det kan ha spelat en viss roll. Det kanske var det som fick vågskålen att väga över.”

Nu brukar ju inte chefsanalytikerna ha koll på så värst mycket, allra minst på ekonomi. Här tror alltså chefsanalytikern.
Ekonomiska analytiker och rådgivare brukar alltid kasta sig över förmodade orsaker till utvecklingar som de inte begriper. Börsen går upp eller ner på grund av det ena eller andra eftersom det ena inträffar före det andra.

Några kommentarer från Riksbanken har ännu inte nått media, som sväljer historien om sambandet med hull och hår.

onsdag 10 september 2008

Regeringens utanförskap

Eftersom vi lever i kapitalismen är det inget fel i att äga värdepapper och att spekulera i deras ”värdeökning”. Det heter så –”värdeökning” – trots att det faktiskt inte är några värden som ökar utan bara priset på papperen som tillfälligtvis går upp.

Men eftersom vi också lever i en demokrati är det något speciellt med politiska makthavare. Deras innehav av värdepapper kan, i vissa situationer, påverka deras beslut i olika frågor. Deras värdepappersinnehav är en offentlig handling för att du och jag, åtminstone i efterhand, ska kunna kolla om deras beslut kan ha påverkats av egna ekonomiska intressen. Sånt händer nämligen.

Listan på den nuvarande regeringens innehav av värdepapper (se nedan) visar bl.a. att ministrarna äger ett betydligt större kapital i värdepapper än flertalet svenskar. Därmed ställer de sig utanför folkflertalet. Frågan är om deras utanförskap påverkar deras beslut.

Nu är de politiska makthavarna inte de största spekulanterna i värdepapper. Näringslivets toppar har ett betydligt större och viktigare innehav, och trots att deras handlingar påverkar oss alla är deras innehav av finansiella instrument inte offentlig handling.
Därmed befinner sig även de i utanförskapet.

Regeringens värdepappersinnehav

Endast på denna blogg!

Förteckningen över statsrådens anmälningar om innehav av finansiella instrument kom snabbt från regeringskansliet efter min beställning.
Här är den:


Avser läget 2008-07-09
Här redovisas
Värdepapper/ Antal, andelar/värde i SEK

Fredrik Reinfeldt
Aktier
SEB A/7/1.029
Fonder
SEB Sverigefond1/19,7242/200
ABN AMRO Ryssland/2,5/1.157
Banco Teknik & Innovation/3/409
Didner & Gerge Sverige/3/2.815
Kaupthing (Aragon) TIME/3/261
LF Europafond/3/1.141
SEB Europafond/416,5/4.182
SER Internetfond/30,5/131
SEB Choice Japanfond/85,5/440
SEB Choice Latinamerikafond/50/1.256
SEB Sverige chans-risk/371/3.703
Skandia Time global/74,5/4.457

Mats Odell
Fonder
SHB Sverige/Världen/45,9229 /8.825
Invesco Nippon JPY/343,4100/18.945
SSF FarEast USD/469,1751/38.238
SER Optionsrätter, Europafond/176,7762/175.296

Carl Bildt
Aktier
Ruric 3/2671 /641.040
AES Corp/400/47.601
Ebay lnc/150/25.172
General Electric/150/33.442
Kraft Foods/150/28.187
Nokia/300/66.750
Pfizer/150 /21.535
Naxs Nordic Access/25000/740.000
Fonder
East Capital Explorer Financial/400/2.073.962
East Capital Balkanfond/9996,03/275.791
East Capital Turkiet/-/16.425
Öhman IT fond/1681,40/282.592
SEB Foreign and Colonial/810/321.832
ABN Ambro Japan/204,72/58.128
Banco Humanfonden/54,17/34.547
Banco Offensiv/364,14/275,943
Banco Etisk Norden/96,54/241.412
Banco Etisk Europa/884,38/217.778
ABN Ambro Amerika/127,91/62.688
ABN Ambro Fjärran Östern/55,31/57.610
Banco Småbolag/3657,74/256.079
ABN Ambro Avkastningsfond/538,76/431.000
Nexum Nordic Highyield Credit Fund/1718,01/1.728.988
Legg Mason Value Fund/113,25/108.474
Royce US Small Cap Eguity Fund/50,74/84.657
Batcerymarch European Eguity Fund/53,56/81.822
Batterymarch Pacific Eguity Fund/108,73/178.762
Royce 100 Equity Pund/148,47/150.631
Legg Mason opp. Trust prim. Class/104,37/11.228
Legg Mason value trust/23,83/9.430
Optioner
07.18.2013 Legg Mason /3361/281.275
07.17.20 Legg Mason /3966/494.565
Övrigt
BildcNet/100%
Hurnany AB/15 st/-

Beatrice Ask
Aktier
SEB AK A/120/15.216

Lars Leijonborg
Aktier
Liab/20/2000
Fonder
Nordea Allemansfond Alfa/643,4358/443.341

Maria Larsson
Aktier
Ericsson AK B/800/12.016
TeliaSonera AK/96/5.640
Fonder
Robur Access Modig/700/97.506
Robur Allemansfond III/189/12.160

Eskil Erlandsson
Aktier
AarhusKarlshamn/1500 /235.500
Acando B/2000/29.000
Alfa Laval/4000/402.000
AstraZeneca/500 /124.000
BE Group/2000 /135.500
Billerud/1000/54.500
Boliden/2000/112.500
Brinova B/266/24.206
Capio Fordringsrätter2007/1200/-
Brio B/832/23.712
Carnegie/500/39.500
Cloetta Fazer B/440/110.000
Ericsson B/2000/145.000
Expanda B/1000/56.000
Faberge/1000/52.250
Fagerhult/500 /77.500
Getinge B/850/134.300
Husqvarna A/600/35.250
Husqvarna B/2000/119.500
Kinnevik B/2500/320.000
Nolato B/1400/79.800
Peab B/4000/191.200
Peab Industri B/2000/122.000
ProfilGruppen B/1000/62.500
Rörvik Timber B/4000/132.400
SKF B/1000/105.500
SSAB A/3750/753.750
Svolder B/1300/79.950
Swedbank A/1353/184.684
Trelleborg/620/65.875
Wallenstam B/6000/666.000
Wihlborgs/200/22.700
WM-data B/2000/43.400
Fonder
Allemansfond V/1015,6623/248.441
Amerikafonden/3735,7026/73.593
Ethica Miljö Sverige/4487,0934/93.556
Europafonden/4869,0662/102.056
Kinafond/690,0672/85.437
Svensk Obligationsfond/272,3608/62.123
Nordenfonden/1592,1114/119.154
Östeuropafonden/2440,5549/88.861

Åsa Torstensson
Aktier
Tidningen Nya Västerbygden AB/1/1.000
Föreningssparbanken AK A/264/45.725
TeliaSonera AK/200/6.816
Fonder
Europafond/2052,6670/42.367
Globalfond/140,7158/6.909
Kapitalinvest/197,9982/12.405
Kommunikationsfond/81,8137/1.382
Lux Sv Likvid/291,6302/35.095
Lux Sv Oblig/115,1742/25.787
Mixfond/4014,3902/85.426

Andreas Carlgren
Fonder
Afrikafond/51,9428/4.541
Ethica Miljö Sverige/297,8384/5.668
HQ Indienfond SEK/12,1612/2.503
HSBC – Chinese Equity/2,2489/1.039
JPMF — India Fund/20,5212/2.562
Kinafond/37,2642/4.319
Pacificfonden/241,4513/5.401
SISF – BRIC/3,0049/4.169
Småbolag Norden/29,9736/2.034
Småbolag Sverige/24,8571/921
Stella Sverige/21,7575/1.734
Simplicity Indien SEK/9,5423/1.524
Medica/544,1638/3.869
Realinvest/249,1805/4.919
Rysslandsfond/135,7706/4.301
Europafond/1251,6177/25.057
Sverigefond/165,8999/35.335

Göran Hägglund
Fonder
ARN AMRO Nya Marknader/50,824901/47.471
ARN AMRO MMF Global/205,702222/27.622
Banco Etisk Sverige/2,836801/14.398
Banco Etisk Norden/4,455330/11.099
Banco Etisk Global/214,979155/17.521

Jan Björklund
Aktier
SEB A/190/28.310
SEB B/10/1.390
Fonder
SEB Sverigefond1/3567,053/44.315

Gunilla Carlsson
Fonder
SHB Garantifond/182,6/19.362
SHB Norden/119,4/18.848

Sven Otto Littorin
Övrigt
Scandinavian Technology partners BV/50 %

Anders Borg
Fonder
Avanza Zero/1122,5978/124.911
SHB Aktiefond Index/1,9521/12.092

Cecilia Malmström
Fonder
Banco Etisk Sverige/35,1762/200.330
Hunianfonden Röda Korset/46,8353/33.806
Banco Euro Top50/1847,8596/194.358

Nyamko Sabuni
Fonder
SEB Läkemedelsfond/5073,0894/32.550
SEB Teknologifond/2412,3198/38.647
IP Aktiefond/469,2798/17.354 SEK
Östeuropafond/519,8749/19.688
Småbolagsfond Europa/711,1278/19.883
Transfer60/106,7427/15.352

Tobias Billström
Fonder
SEB Choice Latinamerikafond/4223,716558/116.828
SEB Choice Emerging Marketsfond/26,9067/487
SEB Sverige Småbolag Chans/Risk/29,1903827/2.439
HQ Fonder Afrika/77,7256/944
Simplicity Afrika/30,9506/3.976

Lena Adelsohn Liljeroth
Aktier
Ericsson B/2500/36.000
Feelgood/20000/34.600
Latour B/2.700/234.900
Fonder
East Capital Balkanfonden/3207,23/88.231
East Cap Explorer Financial Institutions/4/28.819
USB TO Global & Neutral4Ti111004/10/ 500.000

Sten Tolgfors
Fonder
Danske Fonder Eastern Europe Convergence/8,8184/5.278
Danske Fonder Sverige/2,6804/5.245
SKAGEN KonTiki/NO/1,8635/882
Spi. Sicav Gl.Val/1,3442/2.170
JPM FF-Emerg.Mkt/0,0010/0.19
HB Aktiefond Index/1,7990/9.800
HB Asienfonden/15,9932/4.659
HB Nordenfonden/17,6739/10.335
HB Östeuropafond/18,0391/9.455

Ewa Björling

Fonder
East Capital Baltikumfonden/119,766224/8.894
Kaupthing Sverige Index30/11,923937/2.099

Har inte uppgivit eller saknar värdepapper:
Cristina Husmark Pehrsson
Maud Olofsson

söndag 7 september 2008

Ministrarnas aktieinnehav

Sedan någon omdömeslös person publicerat obduktionsbilder av de två mördade barnen efter mordet i Arboga vill justitieminister Berith Ask nu se över lagstiftningen om rätten att publicera text och bild på Internet.
I diskussionen, i radions P1, ”Panelen” i programmet ”Gomorron Världen” den 7 september 2008 om den lika onödiga som groteska webbpubliceringen, sa Barbro Hedvall, DN, att offentlighetsprincipen är till för att folket ska kunna granska makthavarna inte för att man ska kunna snaska i vanligt folks privatliv. Hon har rätt.
(Men vilka är makthavare?)
http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=1338034&BroadcastDate=&IsBlock=1

Och hur är det egentligen med offentlighetsprincipen när det gäller makthavarna i regeringen?
I veckan (den 4 september 2008) skrev DN om att Carl Bildt sålt optioner i den amerikanska fondjätten Legg Mason för 10 miljoner och att jordbruksministern Eskil Erlandsson, i varje fall i juli, hade en aktieportfölj värd 5,5 miljoner kronor.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=824017
Innehållet i ministrarnas aktieportföljer är av allmänintresse och därför väl värda att publicera på nätet.

Sände därför, den 7 september 2008, följande e-brev till Regeringen:
”Skulle vilja ta del av förteckningen över regeringens aktieinnehav, minister för minister.”
http://www.regeringen.se/sb/d/113

Följ den spännande fortsättningen på denna blogg.

lördag 6 september 2008

Kulturjournalistik

Vilken kulturjournlist vill gå till eftervärlden som den som visade sig oförstående till den nya tidens signaler och den tönt som tog avstånd från det nyskapande och frambrytande?
Vem vill hamna i bigotteriets, reaktionens och trångsynthetens historiefålla?

Vilken litteraturkritiker vill inte vara den som först upptäckte det nya geniet innan någon annan begrep?

Rädslan för det ena och strävan efter det andra får många kulturkommentatorer att tappa omdömet. Omdömeslösheten leder till att mycket skit accepteras som konst och att varje ung författare geniförklaras.
Detta, i förening med dogmen att ”allt är kultur”, leder till en fortgående kulturinflation.
Om det nu är viktigt med kvalitetsbedömning av kulturyttringar.
För mig får gärna allt vara kultur, men vad ska vi då med kulturkritiker?

http://www.svd.se/kulturdebatt
http://kulturdebatt.den.se

Förändring

Barack Obama lovar förändring och demokraterna jublar. John McCain lovar förändring. Republikarnas konvent blir till sig i trasorna.
Att lova förändring är det säkraste en politiker kan göra. Förändring kommer nämligen alltid av sig självt.
Problemet med förändringen och politiken är att det enda man kan räkna med är att ingenting blir som man räknar med.
http://www.dn.se/usavalspecial
http://www.svd.se/ledare

lördag 16 augusti 2008

VD:ars enfaldiga uppgift

Michael Treschow är ordförande i Unilever med närmare 200 000 anställda och en av svenskt näringslivs tungviktare som styrelseordförande i Ericsson. Tidigare koncernchef för Electrolux och Atlas Copco. Under 2004-2007 var han ordförande i Svenskt Näringsliv.
Enligt en intervju i Dagens Industri, i veckan, tycker Michael Treschow inte att det är någon mening att kritisera Kina för bristande demokrati och brott mot mänskliga rättigheter, utan menar helt blygsamt att "man ska hålla sig inom de områden man kan”.
Det brister således i kunnande hos denne store man.

Man kan ju fundera över VD:ars stora kompetens och kunnighet, som oftast anges som motiv för deras höga ersättningar. (35 ggr större än en arbetares)
Apropå detta skriver Bengt Lejsved, chefsrekryterare under mer än 20 år, i SvD 16/8, att
de 50 svenska toppcheferna tjänar för litet eftersom de i genomsnitt bara tjänar ungefär 30 procent av vad en tysk, brittisk, spansk eller italiensk vd tjänar på motsvarande jobb. F.d. chefsrekryteraren framhåller att värdeskapande i koncerner måste drivas av individer som besitter en djup kompetens över ett brett fält av färdigheter, från ledarskap och management till finansiella frågor, teknik/produktion och marknader.
Med all respekt för denna djupa och breda kunskap: Samhällskunskap tycks inte ingå i denna.
Men det är inte så konstigt. För tänker man efter så har en vd en ganska enfaldig uppgift, nämligen att se till att företagets investerare får utdelning på satsat kapital.
Allt annat är ovidkommande. Och all kunskap som inte hjälper vd i denna uppgift är överflödig.
Är det kanske i själva verket de begränsade kunskaperna som är mest värdefull för en vd:s enfaldiga uppgift?

fredag 15 augusti 2008

Vänstern behöver chockterapi

Sedan mitten av 1800-talet pågår en kamp i världen. Kampen handlar om hur mänskligheten ska förhålla sig till den rådande ekonomiska, sociala och kulturella världsordning som vi brukar kalla ”kapitalismen”.
Det är inte enbart en kamp om idéer utan motsättningen handlar i grunden om förutsättningarna för det mänskliga arbetet, produktionen, produktionsresultatet och produktionsöverskottet. Kort sagt: Kampen handlar om människans levnadsförutsättningar och makten över kapitalet.
Eftersom kapitalismen vuxit fram i en tusenårig historisk utvecklingsprocess var det inte idéerna som skapade kapitalismen utan kapitalismen som gett upphov till idéerna, både dem till ”höger” och till ”vänster”.

De ryska bolsjevikerna försökte, under sjuttio år, med den hopplösa uppgiften att avskaffa och ersätta kapitalismen. Resultatet blev förödande, inte för kapitalismen utan för det sovjetiska folket och för de socialistiska idéerna. Dagens kinesiska ”kommunister” har lärt läxan och utnyttjar i stället kapitalismens dynamik för att nå sina politiska syften. Vilka det nu är. Kinas ekonomiska expansion kräver människooffer på samma sätt som det gjorde i Europa och USA för hundra år sedan.
Medan somliga således försöker anpassa kapitalismen till sina politiska mål försöker andra – t.ex. de s.k. ”nyliberalerna” – att foga sig i kapitalismen.
I kampen, som faktiskt ibland handlar om liv och död, förekommer naturligtvis en och annan konspiration, ett och annat mord samt i vissa lägen rent krig, t.ex. då kapitalintressen hotats.

Det är i denna vår sköna värld som Naomi Klein, med den tjocka ordrika boken ”Chockdoktrinen” Ordfront 2007, försöker orientera oss.
I inledningen till boken avger hon följande deklaration:
”Denna bok vänder sig mot den centrala och mest omhuldade tesen i den officiella historieskrivningen — att den avreglerade kapitalismens segertåg är frihetens segertåg, att de frisläppta marknaderna går hand i hand med demokrati. I stället kommer jag att visa att denna fundamentalistiska form av kapitalism alltid har varit beroende av brutalast tänkbara våld, som har drabbat den kollektiva samhällskroppen såväl som oräkneliga individuella kroppar. Historien om dagens fria marknadsekonomi — som hellre bör förstås som korporatismens uppgång — är en historia om chocker.”

Den satsen beskriver på ett bra sätt, dels bokens innehåll, men också Naomi Kleins förvirring och problem med den verklighet hon försöker beskriva.

Problemet för Klein är nämligen att hon, som så många andra, blandar samman kapitalism och marknadsekonomi och att hon utgår ifrån att kapitalismen/marknadsekonomin är ett resultat av en politisk ideologi.
Hon tvingas därför uppfatta kapitalismens negativa sidor som resultat av en konspiration från kapitalägare och deras ideologer. Huvudanklagade konspiratörer är Milton Friedman och George Bush.
Hon angriper marknadsekonomin då hon menar kapitalismen. Det blir obegripligt.

Det hindrar inte att boken innehåller en hel del intressant material om hur just dessa konspirationer utvecklats, inte minst dem i Chile på 70-talet.
Då hon myntar begreppet ”katastrofkapitalismen” ¬– ett huvudtema i boken – gör hon den inte särskilt sensationella iakttagelsen att vissa grupper av ekonomer och politiker utnyttjar och manar fram katastrofer för att ur det kaos som uppstår skapa en ny ordning. Men så har skett vid åtskilliga tillfällen under människans historia alltsedan antiken. Den ryska revolutionen är bara ett exempel av en lång rad.
Johan Norberg som tidigare bl.a. skrivit boken ”Till kapitalismens försvar” går nu åter till ”kapitalismens” försvar och angriper Klein, i boken ”Allt om Naomi Kleins nakenchock”, (Voltaire Publishing, 2008).
Men inte heller Norberg kan skilja på kapitalism och marknadsekonomi. Boken ”Till kapitalismens försvar” var nämligen bara ett försvar för marknadsekonomin.
Slutsatsen blir att varken Klein eller Norberg, trots utfästelser, ger oss kunskaper om kapitalismen. Klein berättar om politiska intriger, verkliga och inbillade medan Norberg försvarar marknadsekonomin mot en vilsen vänster.
Vänstern lär inte bli mindre vilsen efter att ha läst ”Chockdoktrinen”
Behöver den kanske chockterapi för att vakna upp.

torsdag 7 augusti 2008

Historiefacitisten

Var tid i historien är sin tids nutid. Vår tid finns inte då.
Människor handlar utifrån de känslor, kunskaper, erfarenheter, slumpar, psykiska och fysiska egenskaper, mål, drömmar och alla de tusen förutsättningar som fanns just då och som ledde till handlingen.

Därför är det meningslöst att bedöma historiens handlingar retroaktivt med eftervärldens facit eller döma utifrån dagens lagar och moral.

För att förstå historien måste man i stället försöka finna en del av allt det som påverkade människor att handla si, och allt sådant som hindrade dem från att handla så.


Ändå finns det i dag gott om historiefacitister som med facit i hand söker upp historiska personer och händelser, för att få möjlighet att ”avslöja” den tidens dumhet och fördomar.

Naturligtvis har historiefacitisten ett syfte. Naturligtvis skriver han utifrån de känslor, kunskaper, erfarenheter, slumpar, psykiska och fysiska egenskaper, mål, drömmar och alla de tusen förutsättningar som finns just nu och som leder till att han skriver.

Någon av framtidens historiefacitister kanske kan moralisera över honom.

söndag 3 augusti 2008

Hundra år gammalt nyspråk

I George Orwells dystopi ”Nittonhundraåttiofyra”, som kom ut 1949, beskriver författaren ett hårt och totalitärt samhälle där folket, ”prolerna”, lärt sig tre grundteser: ”Krig är fred”, ”Frihet är slaveri” och ”Okunnighet är styrka”. Genom ”Sanningsministeriet” vill makthavarna förändra språket så att ordens värden är förvända, upphävda och utbytbara. ”Nyspråket” ska dölja verkligheten, radera ut historien och hindra det kritiska tänkandet - förutsättningarna för makten över prolerna.

I LO:s kongressprotokoll från 1906, den fjärde ordinarie kongressen, används begreppet ”arbetsköpare” om motparten. Senare kom det att heta ”arbetsgivare” vilket, sedan hundra år tillbaka, är det allmänt vedertagna begreppet.
Enligt Nationalencyklopedins Ordbok härrör begreppet ”Arbetsköpare” från ”socialistisk debatt och jargong.” Enligt samma ordbok är ”arbetsgivare” en ”person eller organisation som anställer och avlönar personal”.

Men ”arbetsköpare” borde väl vara ett logiskt begrepp på arbetsmarknaden eftersom det som säljs och köps på denna marknad är arbetskraft. Och vem köper och vem säljer arbetskraft på arbetsmarknaden?
Det finns flera begrepp, inom just arbetsmarknaden, som är av samma slag.
Den som säljer sin arbetskraft kallas följaktligen ”arbetstagare”. Eller löntagare.
Eftersom det är saligare att giva än att taga förstår man varför det blivit så.
Men är arbetsgivaren snål som inte giver den arbetslöse arbete? Ska den arbetslöse arbetstagaren kanske taga arbete från den njugge arbetsgivaren? Nej det blir fel. Därför är den arbetslöse inte arbetslös utan ”friställd” d.v.s. ställd fri från arbete. Den friställde saknar därmed ”sysselsättning” och har således ingenting att syssla med och kan därför inte taga lön av arbetsgivaren.

Då lönearbetet, för hundra år sedan, blev en dominerande relation mellan arbete och kapital och i samhällsekonomin torde det ha vållat Sanningsministeriet en del bekymmer men ministeriet har onekligen lyckats i sitt uppsåt.

Lärospån

I början på 70-talet blev jag ansvarig utgivare och redaktör för Byggettans tidning ”Stockholms Byggarbetare”.
Under ett par år gav jag ut tio 24-32 sidiga nummer om året, och det var fullt jobb för en ensam redaktör med låg budget. Köpa frilansmaterial var inte att tänka på. Jag gjorde allt själv utom att trycka tidningen.
Min ambition, att driva en radikal linje för tidningen, gjorde inte jobbet lättare eftersom Byggettans styrelse inte var förtjust i min nya inriktning. Det blev ständiga kontroverser men jag hänvisade till att jag var ansvarig utgivare och hävdade att tidningen skulle vara fristående från styrelsen. Jag ansåg att tidningen skulle spegla medlemsopinionen.
Sedan jag i en artikel skildrat hur en arbetsgivare vägrat att betala två anställda deras rättmätiga lön och sedan arbetsgivaren, på grund av denna artikel, stämt tidningen för förtal, ökade styrelsens irritation.
I artikeln hade jag inte nämnt arbetsgivarens namn och tingsrätten friade tidningen. Arbetsgivaren överklagade domen. Genom dom den 20 december 1976 fastställde Svea hovrätt tingsrättens dom, men det var på håret. Två av domstolens ledamöter var skiljaktiga och ville fälla tidningen för förtal. (Fallet finns refererat i ”Pressen inför rätta” Thorsten Cars/Peter Danowsky, Norstedts 1982, sid. 120.)
Då jag några nummer senare proklamerade att jag i fortsättningen inte längre skulle använda begreppet ”arbetsgivare” utan i stället kalla motparten för ”arbetsköpare” fick först motparten, i form av Stockholms Byggmästareförening, och därefter Byggettans styrelse, nog. Byggmästareföreningen förklarade för Byggettans styrelse att om tidningen skulle fortsätta på detta viset skulle förhandlingsklimatet hårdna. Det skulle bli svårare för Byggettans förhandlare att få igenom sina krav.
Styrelsen ströp anslaget till tidningen, sänkte utgivningen till 6 nr per år, avskedade redaktören och lät en frilansare göra tidningen.
I dag har jag insett att en organisationstidskrift inte kan vara fristående från organisationens styrelse och att det är saligare att giva än att taga och att det därför heter ”arbetsgivare” och ”löntagare” och ingenting annat.

lördag 2 augusti 2008

Den personliga integriteten

Den personliga integriteten bör värnas.
Men vad är egentligen ”personlig integritet”?
Här är några förslag.

Min personliga integritet innebär att jag:
– ska ha rätt att få vara ifred när, var och hur jag vill,
– inte ska behöva vara övervakad och kontrollerad av någon annan,
– inte ska behöva redovisa var jag har varit, vad jag gjort eller tänker göra eller tänker ta vägen.

Den personliga integriteten innebär t.ex. inte att jag
– kan vara anonym i alla sammanhang, t.ex. gå klädd i rånarluva på stan för att inte bli igenkänd,
– kan undandra mig samhälliga skyldigheter (Sådana finns faktiskt, inte bara fri- och rättigheter)

Men postulaten måste modifieras beroende på vilka olika relationer jag ingår i och i vilka olika situationer jag vill hävda min integritet.
Naturligtvis gäller min personliga integritet olika t.ex. i förhållande till min familj och i relation till olika makthavare.

Så har t.ex. löntagaren, under arbetstid, svårt att hävda sin personliga integritet gentemot arbetsgivaren. Arbetstiden är, för de allra flesta löntagare, en tillfällig ofrihet och integritetsinskränkning.
(Det är f.ö. märkligt att t.ex. drogtester på arbetsplatser görs på anställda men inte på företagsledningen. Den senare brukar ju hävda sitt stora ansvar. Och är det inte rimligt att den som vill kontrollera andra också får finna sig i att själv bli kontrollerad?)
En offentlig person måste finna sig i att bli granskad på områden som rör hans eller hennes offentliga uppdrag.

I olika sammanhang gör t.ex. säkerhetskrav att du måste ge efter på dina krav på personlig integritet.
En fånge har genom sitt brott försatt sig själv i en situation som gör att han eller hon fullständigt tvingats uppge alla krav på personlig integritet. Det är ju detta som är själva straffet.

Modifieringarna är många och gränsen för vad som är integritetskränkande eller inte är mycket flytande. Myndigheter, företag, journalister och organisationer verkar i dessa gråzoner och tänjer ständigt på gränserna.

Per Ström har sedan ett årtionde studerat vad som händer på detta område. Antagligen är han den i Sverige som kan mest om detta. Tyvärr har han lierat sig med tankesmedjan Den Nya Välfärden som är nära knuten till Svenskt Näringsliv och 4-oktoberrörelsen. Det vore olyckligt om frågan om den personliga integriteten blir en fråga som drivs enbart från detta håll. Vänstern som frihetsrörelse bör ta initiativ även i denna fråga.

Per Ströms webbplats ”Stoppa Storebror” http://stoppa-storebror.se/

fredag 1 augusti 2008

Äkta och falska liberaler

Att tänka frihetligt är vackert.
Men att göra det med både hjärnan och hjärtat, genomtänkt och konsekvent, är vackrast.

Liberaler talar gärna om frihet. Men det gäller att lyssna noga på vad de säger. Alla liberaler menar nämligen inte detsamma som du när de talar om ”frihet”.
Vilket beror på att det finns olika sorters liberaler och olika sorters frihet.

Först och främst består liberalerna av två huvudgrupper:
A) de som talar om frihet, och som därmed menar frihet i första hand för sig själva och för sina egna intressen.
B) de som talar om frihet av övertygelse om att friheten är generell oavsett intressen, etnicitet, religion, ekonomisk, kulturell och social tillhörighet.

Dessa två kategorier kan i sin tur delas upp i minst tre grupper:
1) de bokstavstroende och dogmatiska.
2) de formella.
3) de som anser att frihet måste gälla alla och att ingen frihet kan uteslutas till förmån för en annan, och att ingens frihet får inkräkta på en annans.


A1:orna återfinns ofta bland s.k. ”nyliberaler” (liberalister) och kapitalister.
A2:orna finns ofta på de borgerliga tidningarnas ledarredaktioner.
De bägge kategorierna kan betecknas som sken- och frasliberaler.
A3:orna och B1:orna finns inte.

B2:orna begränsar frihetsbegreppet att omfatta enbart den politiska sfären av tillvaron.
B3:orna är vanligen socialliberaler och syndikalister.

Tyvärr är det de dogmatiska liberalerna som i dag definierar frihetsbegreppet i politik och debatt. Den sociala liberalismen är satt på undantag.
Det är vänsterns uppgift att ge frihetsbegreppet ett socialt innehåll och formulera socialismen som en frihetsrörelse.

Olympisk dubbelmoral

Enligt många kommentatorer var det fel att låta kommunistdiktaturen Kina ha hand om OS. Men eftersom nu kineserna fått spelen bör den fria världen protestera mot diktaturens kränkningar av mänskliga rättigheter.
Kan så vara.

Men varför inte ställa samma krav även på andra kommersiella företag?

Har de svenska företagen krävt mänskliga rättigheter för sina kinesiska arbetare?
Företagen, inte minst de svenska, lever och gör vinster just på bristen på respekt för nämnda rättighet; föreningsfrihet saknas vilket gör att fria fackföreningar inte kan verka. Den statligt godkända fackföreningen ser till att hålla lönerörelserna i schack för att inte äventyra företagens vinster.

Dubbelmoralen är komprometterande för sken- och frasliberaler, inte minst de självgoda ledarredaktionerna på dagstidningarna.

De borde åtminstone kunna erkänna att OS i dag är ett kommersiellt företag som vilket annat företag som helst.

måndag 28 juli 2008

Årets dummaste ledarkommentar

Så här skriver en förmodligen helt utpumpad ledarskribent i dagens SvD:
”Snart är lönen din igen
I dag är sista dagen för året då du som genomsnittlig svensk ser alla dina arbetsinkomster gå till den offentliga sektorn. Imorgon är det nämligen Skattefridagen, då du börjar arbeta för egen vinning. Jo, så bisarrt blir det om man lite förenklat räknar om skatternas andel av lönekostnaden till dess andel av arbetsåret. Fram till den 29 juli arbetar du åt någon annan, resten av året åt dig själv. År 2006, innan Alliansen tillträdde, inföll skattefridagen den 8 augusti.”
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_1496073.svd

SvD:s ledarkommentar måste härmed ta priset i dumhet. Förmodligen är ledarredaktionens hjärnstillestånd orsakad av en överdos av nyliberalistisk dogmatism. Eller av solsting.

Är ledarredaktionens helt isolerad från det samhälle där vi arbetande bidrar till deras barns skolor, infrastruktur, sjukvård omsorg o.s.v.?
Om hela det arbetande svenska folket arbetar ”åt någon annan” måste det väl vara så att alla arbetar åt, och för, varandra. Hela året.

torsdag 24 juli 2008

Den svenska avundsjukan

Det är alltid svenskar som talar om ”den svenska avundsjukan” eller t.o.m. om ”Den Kungliga Svenska Avundsjukan”. De tar avstånd från både avundsjukan och ”det svenska” och antyder därmed att de själva aldrig är avundsjuka, i varje fall inte på det blågula svenska sättet.

Men avundsjukan beskrevs ingående, och på mångahanda sätt, redan i Bibeln och den finns väl dokumenterad i diverse antika dokument. Avundsjukan är en av medeltida katolska kyrkans sju dödssynder. Avundsjukan fanns alltså långt innan Sverige ens var påtänkt och årtusenden innan den förste svensken trampade vår jord.
Hur blev den en svensk folksjukdom?

Möjligen menar de, som talar om den svenska avundsjukan, att den svenska avundsjukan markant skiljer sig från t.ex. den spanska, tanzaniska eller moldaviska avundsjukan. De kanske menar att då avundsjukan drabbar en svensk blir den alldeles speciell. Den svenska är kanske liksom mer njugg och intolerant än t.ex. den som förekommer på Bali eller i Guatemala.

Har man bekantat sig med folk i andra länder finner man att någon etnisk eller nationell skillnad i avundsjuka inte existerar. Inga kända forskarrön styrker heller teorin om en speciellt etnisk avundsjuka. Däremot slås man av att avundsjukan är sig märkligt lik överallt i världen.

Den som ondgör sig över ”den svenska avundsjukan” saknar helt enkelt ett internationellt och historiskt perspektiv på avundsjukan och har antagligen bara upplevt avundsjuka just i Sverige. Och i Sverige är avundsjukan naturligtvis alltid svensk. I Norge är den norsk. I Vanuatu vanuatisk.
Den som snackar om den typiska svenska avundsjukan ger bara uttryck för Den Typiska Svenska Dumheten.

torsdag 3 april 2008

Dubbelmoral, så in i helsike.

Hör ni, ni som kräver att Stefan Holm och andra idrottare ska agera för mänskliga rättigheter under Olympiska Spelen. Och ni som vill att svenska politiker ska bojkotta alla officiella arrangemang i Kina. Och ni som upprörs över att Kina fått arrangera spelen.

Varför undrar ni aldrig över vad de svenska företagen gör för de mänskliga rättigheterna i Kina? Kräver företagsledningarna mänskliga rättigheter för sina kinesiska arbetare? Föreslår de någonsin att deras kinesiska arbetare ska ha rätt att organisera sig i fria fackföreningar?
Varför passar aldrig journalister på att ställa dessa frågor?

Dubbelmoral, så in i helsike.

Här är bara ett litet urval av de svenska företag som är verksamma i Kina:

A. Johansson &, Co, ABB, ABS Pumps, Pulp & Paper AB, Advokatfirman Vinge, Akers AB, Akzo Nobel, Alfa Laval, Holmbergs, Arla Foods, Arvid Nilsson, Logistics & Trade, ASSA ABLOY, Astra Zeneca, Atlas Copco, Becker Acroma, Bulten, Casco, Cedervall, Delaval /Alfa Laval, Duni, Ekman & Co., Electrolux, Elekta AB, Elektroskandia, Ericsson, ESAB, Esselte, Fagerdala, Fagerhults Belysing AB, Fasetten AB, Findus Sverige, AB, Flextronics,
Gambro, Gammon, Getinge, Handelsbanken, Hennes & Mauritz, Hexagon, Husqvarna, Hägglunds, Hästens, Höganäs, Icopal AB, IKEA, Interiörhuset i Väst AB,
Investor, ITT Flygt, Karlsson Spools, KTC, Automation, Kungsörs Plast AB, Lindex, LM Ericsson, Ludvig Svensson, Malmberg Water AB, Munters, Nefab, Nordea Bank AB, Nynäs Petroleum, Ostergrens Elmotor, Outokumpu, Penta, Perstorp, Pharmacia & Upjohn, Pfizer, Radisson SAS Hotel, Sandvik, SCA, Scandinavian Airlines Systems (SAS),
Scania, SEB, Seco Tools, Skandia, SKF, Sony Ericsson, SSAB Oxelosund, Stafsjö Bruk, Stena Rederi AB, Stora Enso, Svanströms AB, Swedbank, Swedish Match, Svenska Handelsbanken, Syneco Weibulls, Teracom Components AB, Tetra, Pak, Trelleborg Volvo.
En komplett lista över svenska företag i Kina kan du finna på, Exportrådets, webbplats
http://www.swedenabroad.com/Page____25970.aspx

måndag 11 februari 2008

Privatisera mera!

Det började en morgon med att jag drabbades av en lätt yrsel.
Senare på dagen fick jag en underlig, först oidentifierbar, känsla som senare utvecklades till en obetvinglig lust att PRIVATISERA. Jag insåg snart att jag hade drabbats av den epidemiska privatiseringssjukan. Jag ville privatisera allt.
Jag visste att jag inte var ensam. Många hade drabbats före mig.

Jag kastade mig över Kungahuset. I dag är kungahuset en monopoliserad utgiftspost i statsbudgeten. Gör det lönsamt. Bolagisera kungahuset! Öppna för konkurrens! Sälj ut de kungliga slotten. Gör om slotten till bostadsrätter. Aktieintroducera kungahuset och sälj ut kungliga aktier till svenska folket. Då får alla rojalister stödja den i dag olönsamma verksamheten och utveckla dess potentiella affärsidé. Effektivisera verksamheten genom att konkurrensutsätta den. Släpp in utländska alternativ.

Polisen! Polisväsendet är en annan olönsam offentlig verksamhet som bör privatiseras. För att inte tala om kriminalvården. Låt entreprenörsandan och den fria företagsamheten ta hand om hela skiten.
Domstolarna har svårt att hinna med alla mål. Privatisera och avskaffa domstolsmonopolet, utsätt domstolarna för konkurrens så blir de effektivare. Det måste löna sig att skipa rättvisa! Varje medborgare får en rättvisekupong som inkluderar advokathjälp och en rättvis dom. Medborgare som behöver rättvisa kan då välja den mest rättvisa och snabbaste domstolen för att få sitt fall prövat.
Alla vet ju att det inte handlar om att avskaffa själva kriminaliteten utan att ge de kriminella en välbehövlig reträtt när verksamheten gått snett. Bovarna behövs i varje utvecklad ekonomi. De bidrar ju, med sin verksamhet, till att skapa sysselsättning åt poliser, advokater, försäkringsbolag, glasmästerier, vaktbolag och den s.k. kriminalvården och därmed öka BNP.
Privat kriminalvård skulle emellertid på ett bättre sätt kunna utveckla goda kundrelationer mellan företag och brukare. Ett sunt lönsamhetstänkande kan stimulera verksamheten. Inkomsterna skulle kunna komma från två håll. Dels från kunderna själva genom att interneringen avgiftsbeläggs. Den sålunda avlastade statsbudgeten skulle kunna ge de privata polisföretagen en viss summa pengar per infångad bov och privatanstalterna en summa per förvarad brottsling. Eftersom privata företag ska ge vinst skulle lönsamhet i verksamheten snart kunna uppnås.
Naturligtvis skulle staten ha ett övergripande kontrollansvar, men varför inte privatisera även detta?

Försvaret är ett annat olönsamt statligt monopol som bör utsättas för konkurrens och anpassas till globaliseringen. Här måste den centralistiska och byråkratiska statliga organisationen ersättas av en mer flexibel privat företagsamhet. Skulle inte varje svensk försvara sin familj om den hotades? Självklart! Varför då inte ge varje svensk den möjligheten? Man kan tänka sig flera olika vägar. Bolagisera och börsintroducera. Dela ut de kvarvarande vapnen inom försvarsmakten till privata initiativ, exempelvis vaktbolag, familjeföretag, kooperativ o.s.v.

Privatisera statsbudgeten! Placera hela statsbudgeten hos privata fondförvaltare som får till uppgift att maximera avkastningen på densamma. Därmed kan vi avskaffa skatterna och varje svensk medborgare erhålla ett fondbevis med räntor som skulle kunna plöjas in i pensionssystemet.

Milton Friedman! Släng dig i väggen! jag är världens största privatist!

I det läget vaknade jag av att klockradion återgav en intervju med Mats Odell. Mardrömmen fortsatte.